Mario Party Superstars – Alea Iacta Est

Då var det dags för den tolfte delen i Mario Party-serien; Mario Party Superstars. Min kunskap om denna serie behöver dammas av då jag inte spelat något av spelen sedan jag var väldigt liten. Detta var hos en av mina vänner och jag har väldigt få minnen av det. Jag fick ta fram mina läsglasögon och göra lite undersökningar. Det jag kom fram till är att de som tvivlar att en serie och idé från 1998 fortfarande kan vara relaterbar och intressant kan luta sig tillbaka för spelet följer med dagens utvecklingar på ett galant sätt!

Brädspel är något jag alltid tyckt varit väldigt mysiga. Jag älskar känslan av att sätta sig ner med närstående och plocka fram lite smått och gott att äta och dricka medans man spelar. Vi ignorerar att det i slutändan kan leda till skrik om fusk, knivar i ryggen och utnyttjandet av personers lojalitet för det tycker jag bara förhöjer det roliga! Detta spel ger dig helt enkelt möjlighet att knivhugga ryggar och vara på säkert avstånd så de inte kan hämnas.

När jag startade spelet var jag lite rädd. Jag har som sagt inte spelat något spel i Mario partyserien på väldigt väldigt länge och jag var rädd att hintar till föregående spel eller annat skulle gå mig över huvudet. Det blev dock klart väldigt snabbt att spelet var väldigt nybörjarvänligt, som jag tycker många av dessa spel är. Saker förklaras och du blir ofta frågad om du vill få saker beskrivna för dig eller få extra information.

Själva spelet är ett interaktiv brädspel spel där du som spelare kan välja mellan att spela mot vänner, personer online eller enbart spela mot en AI. Du väljer en av de många välkända nintendokaraktärerna som blir din spelpjäs och beroende på vilken spelplan som väljs finns det olika typer av svårighetsgrader och tricks som kan avgöra vem som vinner i slutändan. Dessa spelplaner klasssiska spelplaner från tidigare Nintendo 64 Mario Party spel. När alla har haft sin tur spelas ett minispel som kan ge dig extrapoäng. Problemet jag finner är att det tyvärr kan bli repetitivt då det enbart finns fem spelplaner och de cutscenes som sker är samma varje gång. Det finns dock en stor variation av minispel. Du kan försöka få ner alla andra spelare i vatten medans ni balanserar på en flytande stock och annat roligt. Dessa är även öppna för dig som spelare att träna på så du kan pressa och *host* krossa *host* motståndarna.

Det som primärt får mig att tycka om spelet är att om du vill du spela mot dina vänner så behöver dessa inte ha en egen switch. Det går att välja om ni vill spela med flera kontroller, genom switch online eller med samma spelkontroll. Jag tycker också om att alla inte måste ha micro transaction tillägg för att kunna spela tillsammans. Dock måste du, om du vill spela online med andra människor, ha ett Nintendo Switch online-medlemskap vilket jag inte är så förtjust i. Micro transaction för att få tillgång till olika funktioner (som att spela online) i ett spel man redan betalat en ansenlig summa för är en diskussion i sig själv.

Vi återgår till spelet tycker jag.

Grafiken och musiken är en nostalgisk symfoni och gör mig väldigt lycklig. Det är de typiska tonerna av Super Mario och andra Nintendospel som många av oss känner till. De har även lagt till justeringar så att du som spelare kan byta om du blir trött på en specifik melodi. Du kan i spelet tjäna mynt som du kan använda att köpa och samla designs, informationsblad om kända nintendokaraktärer, och låtar i spelets inbyggda affär. Inga mikrotransaktioner behövs. Grafiken består av en underbar, ungdomlig och lekfull estetik som fyller mig med värme. Det är något speciellt att se de olika typerna av spelplaner som i sann Nintendoanda blivit tilldelade olika teman. Vi har Yoshi’s Tropical Island, Space Land och Horror Land bara för att nämna tre. Då jag spelar dessa spel är jag väl medveten om att jag styrs jag väldigt mycket av nostalgi som får mig att lägga ribban väldigt lågt. Jag känner att det är lika bra att köra på den då Nintendo varit en stor del av många människors uppväxt och att spela deras spel drar fram något varmt och fint i en.

Sammanfattningsvis älskar jag det här spelet.

Blev det repetitivt? Ja. Önskar jag att det fanns fler spelplaner? Ja.  Men för mig spelar det inte så stor roll, det är kul! Jag har funnit mig själv skratta och svära om vart annat och humöret har åkt upp och ner och hit och dit som det ska göra när man spelar ett brädspel. Det är mycket nostalgi som binder en till dessa karaktärer och detsamma sker då man spelar Mario Kart. Man har alla sin favoritkaraktär (Vi vet alla att Princess Daisy är bäst) och jä#### om någon annan tar den!