Vi som växte upp på åttiotalet upplevde mer revolutionerande media än vi då förstod i He-Man and the Masters of the Universe. Inte bara fick vi se en stark kvinnlig krigare som slapp vara huvudrollens romantiska intresse, vi översköljdes också av en uppsjö av queersymbolik och icke-normativa metaforer som togs till en ännu högre nivå i en spinoff vid namn She-Ra: Princess of Power.
Nu har Netflix släppt fem avsnitt av sin reboot/uppföljare till den gamla åttiotalsserien och jag har några tankar. Det här är inte första gången Netflix återupplivar en serie från Filmation. 2018 släppte de sin version av She-Ra som fick fem säsonger och jag ska inte ljuga, jag älskade varje sekund av den. Jag blev grymt besviken när jag hörde att de inte planerade att koppla ihop den kommande serien om He-Man med denna trots att de lagt en bra grund för möjligheten. Jag tänker bedöma Masters of the Universe: Revelation på sina egna meriter som reboot och inte jämföra den alldeles för mycket med She-Ra men det finns vissa aspekter jag faktiskt måste nämna.
Det mest revolutionernade med Filmations serier från åttiotalet var som sagt all queersymbolik. Det finns många skämt om hur deras serier oavsiktligt såg “gay” ut men det har kommit fram i efterhand att det inte var något oavsiktligt med det överhuvudtaget. Både He-Man and the Masters of the Universe och She-Ra: Princess of Power hade i allra högsta grad ett syfte med att förse både barn och vuxna med lite queer-representation, om än dold sådan, eftersom att vara öppet gay inte var gångbart i media på den tiden. She-Ra från 2018 tog till vara på detta arv och lyfte fram icke-normativitet ut ur skuggorna och in i ljuset, här fick vi inte bara både se fler hudfärger och kroppstyper, vi fick också se fler sexualiteter och identiteter, en karaktär var icke-binär och till och med seriens värsta skurkar respekterade hens pronomen. Den här serien: Not so much.
Vi får i och för sig se en och annan mörkhyad karaktär, en av dem är till och med ny frontkaraktär, och kvinnor får faktiskt ha muskler med den nya estetiken men annars utmanas inte den stereotypa normativiteten alls. Jag hoppas de har planer att visa upp lite queer-representation längre fram men efter att She-Ra lyckades så bra med det så känns avsaknaden här starkt. Jag skulle kunna vara supergenerös och kanske tyda hemliga identiteter med en “komma-ut-vinkel” men jag ska inte behöva göra seriens jobb åt dem. Har de försökt smyga in HBTQ-metaforer döljer de dem mycket mer än Filmation gjorde på åttiotalet och ursäkta mig men jag tycker vi ska gå framåt inte bakåt.
Det syns direkt att showrunnern Kevin Smith ville satsa hårt på nostalgin hos åttiotalister då prologen berättas till målningar av de leksaker som orginalserien skapades för att sälja. Jag måste erkänna att det kändes bra att se trots att jag blev lite orolig över att serien bara skulle trampa i gamla fotspår. Det gjorde den inte. Jag har en del hård kritik mot serien men jag måste ge den beröm för att den vågar trampa ny mark och gå vidare i riktningar som åttiotalets medieklimat inte tillät, tyvärr då inte i den normkritiska riktningen jag hade hoppats på men de har varit äventyrliga i andra kategorier. Jag ska inte avslöja för mycket men serien presenteras som en fortsättning efter originalet snarare än en ren reboot och så fort första avsnittet är färdigt med att etablera status quo hos föregångaren kastar den ut allt genom fönstret och går sin egen väg. Det var faktiskt underbart att se och det var för mig först då serien började bli intressant. Tråkigt nog kände jag att de började med en lite konstig strategi, första avsnittet bjöd på väldigt få personliga stunder där karaktärerna lät oss lära känna dem vilket ledde till att jag hade svårt att bry mig om vad som hände trots att insatserna var skyhöga. Detta blir bättre redan i andra avsnittet men det svider faktiskt lite att den storslagna inledningen blev så mycket svagare. Hade inte de två sista minuterna av avsnittet äntligen börjat visa upp lite personlig karaktärsutveckling är jag inte ens säker på att jag hade gett andra avsnittet en chans.
Så efter första avsnittet kommer allt igång men jag känner att historieberättandet går lite för fort fram för min smak. Serieskaparna föredrar att visa karaktärernas personliga utveckling genom handlingar under äventyret och verkar rädda för att vi ska bli uttråkade om de får för lång tid att bara umgås och kommunicera med varandra. Det här är ju förstås en smaksak, en del vill ju ha rafflande äventyr utan paus men personligen hade jag velat se fler stunder där karaktärerna bara får andas och låta oss känna med dem.
Som sagt blev historien riktigt intressant när den började sin egen riktning och jag vet att många fans av orginalet är upprörda över den riktning vi fick se men där har jag inga klagomål alls. Historien är intressant och jag vill se vart det är på väg och hur alla karaktärer växer och utvecklas för att möta de nya hoten som dyker upp på planeten Eternia. Röstskådespelet är top notch med veteraner som Mark Hamill (Luke Skywalker, Jokern) och Kevin Conroy (Batman), men Sarah Michelle Gellar (Buffy) och Lena Headey (Cercei i Game of Thrones), som jag inte hört lika mycket röstarbete från, levererar verkligen sina roller och fördjupar karaktärerna på ett sätt som både respekterar deras förflutna och banar väg för framtida utveckling.
Hur ser allting ut då? Jag har hört många lovorda animationen och jag förstår verkligen inte det. Visst ser saker väldigt bra ut i stillbilder men animation handlar faktiskt om att se bilder i rörelse och jag fann rörelserna väldigt inkonsekventa och stundtals ryckiga och med sådan stor fokus på action är det svårt att inte lägga märke till. Alla stridsmanövrar, språng och slag känns väldigt konstiga när karaktärerna då och då helt plötsligt stannar upp i en bråkdels sekund för att fortsätta rörelsen igen direkt efteråt. Ofta när scener klipper i en rörelse stelnar karaktärerna ett par bildrutor mitt i sin handling innan vi klipper till nästa bild och det kan ibland göra mig illamående att se på. Men visst, närhelst jag pausar avsnittet ser allting jättebra ut. Jag får känslan att de valde en stil som var lite dyrare än de hade budget för och fick spara in på animationen då varje bild tar lite för lång tid att göra. Jag måste återigen jämföra med She-Ra från 2018, där konststilen inte var riktigt lika detaljerad och komplex men rörelserna alltid kändes naturliga. Jag föredrar verkligen det sistnämnda.
Jag såg en del saker i serien jag gillade men att göra en “kärleksfull” fortsättning av en älskad barndomsserie under 2021 och tvätta bort alla HBTQ-referenser är faktiskt riktigt ruttet gjort. Utan att avslöja exakt hur måste jag också påpeka att i avsnitt fem hade de ett perfekt tillfälle att inkludera ett positivt transelement utan att påtagligt förändra storyn och det kändes som om de byggt upp handlingen åt det hållet just för att kunna göra så men hela avsnittet gick och allt förblev cisheteronormativt.
Så mitt domslut är att Masters of the Universe: Revelation återupplivar serien med en intressant ny handling och mycket potential men har sålt ut en av de viktigaste beståndsdelarna i orginalet. Jag hoppas verkligen att de har planerat att fasa in icke-normativa element allteftersom och vi redan i nästa avsnitt ska få se tydliga tecken på att vi inte bara slösar vår tid.
