Mutant Year Zero: Road to Eden – Smutsigt, dystopiskt och vackert

Mutant Year Zero: Road to Eden är ett spel som kombinerar två saker jag själv historiskt sett har tyckt väldigt mycket om; XCOM:s gameplay och det klassiska svenska postapokalyptiska rollspelet Mutant. Två ikoniska titlar ska här försöka göra gemensam sak. Frågan är bara om två bra saker tillsammans verkligen blir dubbelt så bra.

Som svensk är det här ett väldigt tilltalande spel rent visuellt. Du startar i en del av zonen som är en klassisk svensk granskog. Skator som flaxar omkring, övervuxna små röda stugor med vita knutar lutar lite trött åt sidan och mossiga husvagnar hintar om det svenskaste sättet att försöka överleva apokalypsen. Överallt finns svenska vägskyltar, någon indikerar en badplats i ett träsk som ser hyfsat ogästvänligt ut och en annan talar om att jag precis anlänt till Göteborg och ska ta höger för att komma till ett Angered som inte längre finns. På en väg står en stor blå lastbil med texten Postmord på sidan, längre bort en bil från Electroflux och jag smyger förbi reklamaffischer för Klorettas Häxchoklad och Lyndex. För den som fattar de svenska referenserna är det en visuell skattjakt.

Grafiken är (apokalypsen till trots) vacker, levande och detaljerad. Överallt finns spår av civilisationen som kom före, men även om katastrofen är ett konstant faktum så lever världen fortfarande – bara på ett lite annat sätt. De arbetar mycket med ljussättningen för att skapa stämning och ljuset i spelet byter mellan varmt och kallt beroende på om du har ficklampan tänd eller inte; alltså om du smyger eller inte. Du kan hålla dig gömd i mörkret och cirkla runt strålkastares vassa och avslöjande ljus för att få ett strategiskt övertag, men med ficklampan tänd är det såklart lättare att få syn på skrot att samla.

Bakgrundsmusiken andas lite lagom 80-talsnostalgi och när du går in i baren spelas det härligt svängig dansbandsmusik – såklart på svenska. Röstskådespeleriet är otroligt bra och hjälper till att göra karaktärerna, som annars är rätt små på skärmen, mer levande och deras unika personligheter lyser verkligen igenom.

Spelet utspelar sig till stor del i Zonen. Det är en farlig plats där ghouls, förvildade robotar och annat otyg härjar vilt. För att inte tala om zonrötan som smyger sig på och förstör hjärnan på de som vistas i zonen för länge. Dina karaktärer startar här, de är något som kallas stalkers – zonfarare. Tryggheten i deras värld är The Ark. En plats ovanför zonens farliga värld där man kan bo i relativ säkerhet. Arken behöver dock ständigt underhållas och de som bor där behöver förnödenheter. Stalkers är de mutanter som ger sig ut i zonen för att säkra detta åt alla där uppe.

Karaktärerna börjar som enkla zonfarare som inte varit särskilt långt in i zonen. Den blir nämligen farligare desto längre in man går. Men någonting händer i Arken medan de är ute och samlar skrot. Arkens bästa stalker-grupp försvinner långt ut i farligt land. Det blir starten för dina karaktärer att ge sig djupare in i zonen, att fightas mot större faror än någonsin och utforska platser där få zonfarare har varit. Det dyker upp intriger och information att nysta i, allt kanske inte är riktigt som de äldste sagt. Det ryktas om Eden, ett land bortom zonen som är tryggare än Arken någonsin varit. Frågan är bara hur vägen till Eden egentligen ser ut – om Eden finns alls?

Rent praktiskt är kartan uppdelad i mindre områden där du kan utforska fritt. Du växlar mellan att utforska och smyga runt i realtid och att vara i strid som utspelar sig i turbaserade rundor. Det är mycket mer fritt att gå runt och utforska än det någonsin varit i XCOM och du kan när som helst pipa tillbaka till Arken för att fixa någonting. Om du stöter på en strid som är för svår kan du åka tillbaka för att byta lite av ditt insamlade zonskrot mot uppgraderingar till vapen eller bra-att-ha-prylar som granater och första förband.

Taktiken är en stor del av det här spelet. Både i och ur strid. Eftersom du kan utforska fritt kan du lura ut bästa anfallsvinkel, placera ut dina karaktärer i förväg och till och med använda tysta vapen för att slå ut ensamma fiender utan att deras kompisar genast attackerar dig. Själva striderna är väldigt lika XCOM där varje karaktär gör sin grej i tur och ordning. Du har ett begränsat antal handlingar per karaktär att spendera per runda och du behöver tänka på att hitta skydd till dina karaktärer samtidigt som du flankerar fienden för att få bra skottvinklar. Striderna börjar som väldigt enkla, men blir snabbt mer komplexa och taktiskt avancerade då du själv låser upp mutationer och förmågor och fienderna också börjar använda liknande saker mot dig.

Kontrollerna var lite luriga till en början. Utvecklarna strösslar inte direkt med inforutor om hur man ska bära sig åt, men efter att ha kollat på kontrollerna i menyn ett par gånger flöt allt på väldigt bra. Även om jag inte upplever kontrollerna som helt intuitiva så är det heller inte särskilt många olika att hålla reda på. I strid går allt i den takt du väljer själv så det finns gott om dit att klicka runt.

Som mest kan du ha tre karaktärer aktiva på en gång, men så länge du inte är i strid kan du fritt byta mellan dem även om du är ute i zonen. Du kan välja din grupp baserat på vad nästa strid är och den friheten uppskattar jag mycket. I XCOM låser du ditt team när du åker ut på uppdrag och sedan är du fast med den uppsättningen tills uppdraget är avslutat. De mutationer och färdigheter du kan låsa upp är utformade som ett klassiskt färdighetsträd. Vilka mutationer och färdigheter som varje karaktär har tillgång till är däremot ganska individuellt och avgörs baserat på karaktärens bakgrund och egenskaper. Den muterade grisen som är en av startkaraktärerna kan få mycket hp och lära sig rusa mot fiender och tackla omkull dem medan den muterade ankan kan lära sig flyga och få extra skarp syn för att kunna bli en riktigt dödlig skarpskytt.

På det hela taget gifter sig XCOM och Mutant väldigt bra. Mutants sci-fi värld passar väl ihop med hur stridssystemet från XCOM fungerar. Det finns en stark story och ett bra berättande som förstärks av grafikens utformning och spelets ljudbild. Där finns också en frihet i utforskandet som jag saknat i XCOM, men samtidigt känns stridssystemet väldigt balanserat och välgjort när det väl används. Jag har hittat ett par små buggar där karaktärerna kan fastna i terrängen, så det gäller att ständigt ha uppdaterade saves ifall någon fastnar för jag har inte lyckats hitta något sätt att krångla loss dem. Det är däremot inget jätteproblem och har du glömt spara själv så kickar auto save funktionen in rätt ofta ändå.

Jag har sedan mina tonår spelat Mutant och jag har plöjt ner oändligt med timmar i XCOM-spelen. Jag tycker faktiskt att här spelet lever upp till arvet från båda sidorna. Du har bra taktiskt gameplay från XCOM och samtidigt lyfts Mutantvärldens smutsiga dystopi fram på ett fantastiskt sätt. Lagom mängd humor, lagom mängd tragik, vacker grafik och otroligt röstskådespeleri. Jag vet inte om det här spelet är riktigt lika bra om man inte förstår svenskheten i dansbandsmusiken som spelas i baren, eller referenser som Postmord och vägskyltar till Trollhättan. Det är nog ett bra spel annars också, men jag känner mig otroligt lyckligt lottad som svensk då jag får uppleva hela djupet. Jag kan verkligen rekommendera alla att prova på det här spelet – att vandra genom zonen längs vägen mot Eden.