- Finns till plattform: Microsoft Wiondows, Xbox One,
- Utvecklare: Moon Studios
- Utgivare: Xbox Game Studios
- Genre: Plattfrom
- Släpptes: 11e Mars 2020
- Multiplayerstöd: Nej
- Testat på: Xbox One
Berättelsen fortsätter direkt efter förra spelet, med känslomässiga scener där Oris udda familj tar hand om en liten uggla vid namn Ku. Det börjar genast vattnas i ögonen när stackars lilla Ku är ledsen över att inte kunna flyga. Redan här sätts den bitterljuva tonen där Ori med familj visar så mycket varm kärlek, uttryckt enbart i kroppsspråk, i en situation som är väldigt tung och ledsam.
Dina försök att hjälpa Ku leder dig till en storm som särar på er och du måste kämpa dig genom en mörk och förruttnad skog för att återfinna henne.
Det här är en genre där vi ofta får springa fram och tillbaka mellan kartor när nya förmågor dyker upp och ändrar dina möjligheter att ta dig fram på platser som förut var fulla med hinder. Det här är inget undantag men jag upplevde att många av dessa, som ofta känns som villovägar, var frivilliga och handlade mer om sidouppdrag än faktiska krav, vilket var väldigt välkommet.
Precis som förra gången är varje bana ett rent konstverk. Bakgrunder och omgivningar, tillsammans med harmonisk musik och färgstarka karaktärer gör att det är lätt att leva sig in i spelet och det blir en väldigt mysig upplevelse.
Vissa av förmågorna du skaffar går att variera till den stil som passar bäst för dig, vilket ger en smak av strategi, även om skillnaden i helhet inte blir jättestor. Det känns ändå som om du får anpassa hur du spelar vilket alltid är trevligt.
Jag blev verkligen överraskad över hur slipade och välutvecklade striderna var. Med så mycket fokus på karaktär och historia hade jag inte väntat mig så här mycket action. När du lärt dig ett gäng olika attacker och hittat din spelstil börjar det nästan kännas som ett superhjältespel, där du kan volta runt, kasta energipilar och slå dina fiender som om du vore en mycket sötare version av Batman. Du kommer även möta ganska sofistikerade, och ibland ganska skrämmande bossar att slåss mot.
Det enda jag egentligen störde mig på är utmaningskurvan, detta kan verka motsägelsefullt då jag förut hyllade spelets utmaningar men ibland var det faktiskt lite för svårt. Vissa bossfighter eller plattformsekvenser krävde lite för exakt timing och det blir frustrerande när jag får börja om med samma sekvens för femtonde gången. Jag vet att vissa gillar hårda utmaningar och visst kan det leda till stor tillfredsställelse när du äntligen klarar en svår bana men personligen tycker jag det blir mest irriterande när det tar fler än fem försök att ta mig igenom en del av spelet. Jag gillar storyn och när den stannar upp börjar jag tappa intresset.
Den perfekta balansen är när jag nätt och jämt klarar av en boss på första försöket, särskilt när det inleds eller avslutas med en rafflande jakt som får upp pulsen. Sådana sekvenser finns också och det är då jag verkligen njuter, när en atmosfärisk harmoni går till stressig jakt för att sedan gå in i en känslomässig scen.
Kort och gott är det här ett väldigt lyckat plattformsspel, det återuppfinner inte hjulet men det behövs faktiskt inte. Ibland vill vi bara se en väl etablerad formel återskapas med kreativitet, hängivenhet och känsla.
Det kanske blir tjatigt men det är känslorna som verkligen får Ori and the Will of the Wisps att skina. Att det mesta annat är kreativt, vackert och finputsat hjälper bara till att leda känslorna rakt in i hjärtat. Ori är så söt, hela familjen är underbar och deras känslor blir så tydliga och fina helt utan ord. Men förvänta dig inte att må bra. Ofta, även i glada stunder, bärs allting av en melankolisk ton. Har du ett hjärta, kommer du förmodligen gråta en skvätt. Eller en flod. Eller alla floder. Samtidigt.
