Pendula Swing: The Complete Journey – Säreget och unikt på bästa sätt

Valiant Game Studio är en liten spelutvecklarstudio från vår egna huvudstad Stockholm och enligt deras egna hemsida har de fokus på att berätta betydelsefulla och tankeväckande historier, något som alltid uppskattas i dagens samhälle. Pendula Swing är deras stora projekt, då det finns på Steam och har innan idag släppts i episoder. Nu kommer allt i ett och samma spel Pendula Swing: The Complete Journey, så du behöver inte sitta och vänta i spänning på nästa episod. 

Pendula Swing beskriver sig själv som Tolkien möter Gatsby, vilket faktiskt stämmer. Den fräna glada 20-tals känslan som pulserar och sätter en säregen prägel på spelet, som gör att det känns unikt från andra fantasy-spel. Att blanda ihop den härliga, nostalgiska känslan av 20-talet med orcher, vättar, alver och dvärgar ger en unik värld som är spännande att utforska. Magin som finns känns närvarande men inte som en stor grej, utan något som hänger kvar i vardagen utan att orsaka problem. Den är så pass vanlig att den används för att hålla lampor tända men det formas ändå en folkmassa för att se när en alv använder magi för att göra fyrverkerier. 

Spelaren får styra hjälten Brialynne, som för ungefär 400 år sedan dräpte den hemska orchen Nakirik, och har sedan dess levt ett tyst liv på en liten ö i lugn och ro. Efter att ha hyllats som hjälte gifte sig Brialynne med sin älskade Taheena, de planerade sedan att leva resten av sin pension på ön tillsammans. Dessvärre blev Taheena sjuk och efter en tids sjukdom gick bort, kvar lever Brialynne på sin ö tillsammans med sin katt Katya. En morgon så upptäcker vår protagonist att hennes yxa, som dräpte Nakirik, blivit stulen under natten. Efter att ha följt fotspår från hennes hus till stranden så påbörjar hon en jakt efter sin yxa från lugnet på hennes ö till den livfulla staden Dunderon. Staden sprakar av liv, magi, musik och lite härlig vardagsrasism och diskriminering. 

De huvudsakliga raserna som finns i spelet är dvärgar, som Brialynne, alver, orcher och vättar. Självfallet sitter de icke gröna raserna på mycket makt, orcher faller in under smugglare och gangster-kategorin medans vättar blir den mest diskriminerade gruppen som hamnar under skon på alla. När en vandrar omkring i staden kan en se detta väldigt snabbt, alver i prydliga kostymer, orcher som styr den undre världen medan vättarna måste kämpa för rösträtt och andra grundläggande rättigheter. Interaktionerna varierar därför väldigt kraftigt beroende på vilken ras en pratar med, en del kan också vara hotfulla mot en på grund av ens ras eller bakgrund. Men det märks att det finns en hel del arbete som gått in i att göra raserna och karaktärerna säregna, med egna unika personligheter och livsöden. Den största chocken var att springa på en vätte som var gift med en människa och att sen behöva höra det dagliga hatet de får utstå, särskilt från andra vättar. Här har spelet sin styrka, just hos karaktärerna och hur välutvecklade de är. 

Ett problem jag kände av tidigt är att det finns ingen tydlig linje att gå i spelet, vilket kan vara kul för de som älskar äventyrsspel och de mekanikerna, men jag märkte av att jag fastnade eller driftade iväg för att göra något annat. Som ett exempel så började jag prata med alla jag kunde få tag i för att få information, vilket ledde till nya uppdrag som gjorde att jag gled längre ifrån målet. Jag fann mig på en jakt efter en mössa över hela Duberdon, istället för att leta efter min yxa, det handlar om prioriteringar. Det är lätt att villa bort sig men det är inte något dåligt, det finns något i varje hörn att utforska och det finns gott om karaktärer som en genuint vill hjälpa (vätten som bara vill ha en röd ballong, mitt hjärta blöder för dig). Problemet är väl mer att ibland känns vissa saker lite för komplicerade, att bara ta sig in i staden kändes som att faktiskt ta sig igenom en riktig tull och att det blir ibland mycket fram och tillbaka under vissa uppdrag. En funktion spelet har är att en kan välja hur mycket hjälp med ledtrådar en vill ha, vilket även fast jag hade på fullt inte riktigt kände att den hjälpte så mycket. För erfarna äventyrsspelare är detta nog mer en välkommen utmaning, för mig känns det ibland som att spelet är för komplicerat för sitt eget bästa och saboterar lite för den generella upplevelsen.

Du har en hel stad att utforska, den är sannerligen din lekplats, men det finns ingen möjlighet att få en stor översikt av hur du kan röra dig i varje distrikt utan du får röra dig framåt och hoppas på att du kommer rätt. Jag blev vilseledd av en orch som sa att polishuset låg ”precis framför mig” gick därför i den riktning han tittade mot. Inget polishus. När jag däremot gick till HÖGER om orchen, voilà! Polishus! När du förflyttar dig så är kameran inte alltid med, då du ser detta från ett mer ”Guds perspektiv” än markperspektiv och blir det mycket spring precis vid kanten medans kameran försöker hinna ikapp dig. Du får gissa ganska ordentligt om vart du ska. 

Brialynne styrs av spelarens val, som du egentligen inte helt gör själv. Det går att tömma ut alla dialogval men det är bara med vissa karaktärer du kan återvända för att starta upp konversationen igen eller ta på dig ett uppdrag som du inte ville ha första gången. Förstå min besvikelse när jag försökte ta mig in till den exklusiva klubben Silver Gate och pratade med personerna utanför, en alv började prata om ett uppdrag men när jag lämnade konversationen för att försöka återgå till mitt huvudsyfte så kunde jag därefter inte få det uppdraget. Alla dialogval var borta och med det också min möjlighet att få uppdraget, vilket i sig kändes bittert. Det visar om något på att ta vara på de konversationer en för med stadens invånare och att inte anta att en får en andra chans. En bitter läxa att få lära sig.

Spelet sparar automatiskt, men det finns ingen möjlighet att spara själv. Så gör en ett fel måste en spela om från början för att kunna göra rätt (slopade en kavaljer för att jag hade fokus på att bli klar med uppdraget, han var därefter inte intresserad av att prata med mig alls) vilket tillför till att ens val är permanenta och att en inte bör stressa sig fram genom spelet. Jag själv har den dåliga ovanan att vilja ta mig fram så snabbt som möjligt och insåg därmed att det inte skulle fungera här. Det är ett spel som ska avnjutas, sup in atmosfären och bara njut av att få vara med under äventyret. Att det endast finns autospar gör det dock lite outhärdligt, spelet påpekar dock själv att det finns olika sätt att lösa huvudmålet på. Att navigera sig runt är däremot inte det lättaste som jag nämnt tidigare.

Överlag vill jag säga att Pendula Swing verkligen är ett underhållande spel, trots att det ibland är komplicerat, som verkligen gör det som Valiant själva beskriver; berättar en betydelsefull och tankeväckande historia. Det finns så många olika former av livsöden, sexuella identiteter och former av personer att interagera med vilket får världen att  verkligen kännas levande. Vad för brister jag än upplevt så kompenserar verkligen världen upp för det, så mycket att utforska och upptäcka. Handlingen är intressant och även om en dras iväg på andra äventyr så kan en inte undvika att dras in igen på nytt efter att ha druckit på en bar och flörtat med en stilig orch. Stilen och musiken är underbar, och är den största källan till 20-tals känslan i hela spelet och det märks att utvecklarna lagt ner tid, arbete och kärlek för att skapa detta epok-spel. Jag ser fram emot vad mer Valiant kommer utveckla om alla deras spel är lika fyllda med varierade och intressanta karaktärer som Pendula Swing. 

Pendula Swing: The Complete Journey finns nu tillgänglig på Steam.