Psychonauts 2, en välkommen fortsättning

Nu är det tjugo år sedan unge Razputin trädde in i våra hjärtan genom att dyka ner i våra hjärnor och nu alla dessa år senare kommer en direkt uppföljare som om ingen tid gått alls.

Jag kommer ihåg att jag blev helt förälskad i den konstnärliga estetiken i Psychonauts. Alla miljöer och karaktärer har härligt skruvade och kreativa utseenden, vill du ha räta vinklar och symmetri får du leta någon annanstans. Mina tankar går till stop-motion filmer som the Nightmare Before Christmas och Coraline men det är inte bara utseendet som är kreativt här. En psychonaut är någon som kan djupdyka ner i någons psyke. De kan vandra runt i personers drömmar och undermedvetna där alla egenskaper är groteskt överdrivna och fantasi och psykoser står över naturens lagar. Det kan tänkas att världen enbart ser överdrivet vriden ut då vi som spelare är inuti någons psyke men så är inte fallet. I spelets råder det snarare en gradskillnad där den fysiska världen även den är förvriden men inte till samma grad som sinnet. Helt enkelt: Den fysiska världen är skruvad från början och den psykiska världen ännu mer så. Det funkar, jag gillar det!

Som jag redan sagt så är Psychonauts 2 en direkt uppföljare på en nivå som verkar omöjlig efter så lång tid. Story, stil och gameplay är näst intill allihop identiska med originalet. Storyn plockar upp precis där ettan slutade, och förutom ett och annat metaskämt så låtsas spelet att dessa tjugo år inte gått alls. Unge Raz har just räddat dagen i sommarlägret för barn med psykiska krafter och ser nu fram emot att få en plats i the Motherlobe, där hjälteorganisationen the Psychonauts håller till. Som liten pojkspoling får han såklart börja som praktikant eftersom farliga uppdrag bara är för fullfjädrade agenter. Allt står dock inte rätt till i the Motherlobe då det verkar finnas en mullvad i organisationen och det misstänks att någon superskurk har saker i görningen (som har sina rötter i the Psychonauts in the Rhombus of Ruin, en liten VR-spinoff som användes för att återuppväcka intresset för en uppföljare). Det dröjer inte länge förrän Raz och de andra busiga praktikanterna råkar i trubbel som leder till att de, trots sin låga ålder, måste göra vad de kan för att återigen rädda dagen.

Det är en klassisk hjältehistoria som skulle kunna platsa i vilken äventyrsfilm som helst men spelet lyckas ändå kännas unikt i sin stil och presentation. Den visuella stilen har åldrats som ett fint vin och ser ännu mer underbar ut nu. Med den nya generationens grafik påminner stilen mig ännu mer om stop-motion-filmerna som stilen inspirerats av och den konstnärliga visionen når en helt annan nivå utan att behöva göra några förändringar utöver en ökad detaljnivå.

Spelmekaniken känns igen och har knappt förändrats alls, vilket kanske går på både gott och ont. Du lär dig nya förmågor som hjälper dig navigera den öppna plattformsvärlden samtde mer linjära uppdragsnivåerna. Trots att jag gillar alla förmågor så finns det för många för att bekvämt kunna spelas med handkontroll. Du måste ofta pausa för att byta ut vilka fömågor du placerat på vilka knappar. Detta kastar inte bara en pinne i spelets tempo men det gör det svårt att bli så van vid kontrollen att du reflexmässigt kan klara dig ur vissa situationer. Du riskerar till exempel ofta att glömma att du hade tidsbubblan vald och inte levitering mappad till en viss knapp vilket resulterar att du ramlar ner i ett hål i stället för att elegant sväva över det. Det känns lite synd att behöva påpeka det för att i grund och botten är det en kul och engagerande spelmekanik och de har valt att inte laga vad som inte är trasigt men jag tycker faktiskt att de kunde finslipat kontrollerna en hel del. En annan sak som stör är att det inte alltid är självklart vilka delar av alla nivåer det går att hoppa och gå på. En del miljöer är så svåra att navigera att jag tvekade på att det var meningen att gå den här vägen över huvudtaget även när jag klart och tydligt ser en power-up som belöning i slutet av stigen. Detta gör plattformandet stundtals riktigt frustrerande vilket är lite dumt i ett plattformsspel.

Gillar du att utforska så är det här ett spel för dig på andra sätt. Det finns många småsaker som belönar de som gillar att utforska varenda liten vrå både storymässigt och geografiskt, men har du bråttom och bara vill spela klart så går det också. Du kan även återvända till hjärnor du redan spelat igenom för att upptäcka saker du missat, vilket kan vara nödvändigt om du är en completionist då vissa områden i tidigare nivåer inte blir tillgängliga förrän du låst upp förmågor du får senare i spelet.

En sak som har utvecklats är att storyn känns något mer vuxen än den gjorde förr vilket faktiskt kan passa i en coming-of-age story. Att joxa runt i någons psyke är mer än bara ett skämt nu och vi måste kontemplera etiken i att vandra runt bland folks trauman och minnen. Psykisk ohälsa används mindre som skämt och mer som något som utvecklar karaktärerna och driver spelet framåt. Det finns fortfarande humor med i bilden såklart men de är noga med att kontexten handlar om läkande och positiv utveckling snarare än skämt på de utsattas bekostnad. Jag tycker det är en utmärkt kompromiss då humorn och kreativiteten i konceptet inte går förlorad men vi får ändå en mer progressiv spin på hela grejen.

Jag tänker som vanligt inte avslöja storyn men den är definitivt kul och välskriven med färgstarka karaktärer och roliga twister. Jag rekommenderar verkligen att göra sidouppdrag så du får uppleva alla karaktärsrelationer då de mer intressanta händelserna senare betyder mer om du lärt känna alla inblandade karaktärer.

Förutom den grafiska estetiken hör vi mästerligt röstskådespel, roliga ljudeffekter och helt underbart stämningsfull jazzmusik som passar den komiska agenthistorien som kärleksfullt driver med film-noir-kulturen (varvat med äventyrsmusik som påminner om Danny Elfmans verk i filmer av Tim Burton).

Så för att sammanfatta så är Psychonauts 2 en underbar plattformare som bygger vidare på en klassiker. Den väcker fina minnen utan att hålla nya spelare ute, det går att plocka upp detta spel utan förkunskap. Karaktärerna pratar om vad de gjort innan så nya spelare kan komma ikapp på ett naturligt sätt. Det är en härligt kreativ värld med vacker och stämningsfull design. De har tagit något riktigt bra från det förflutna och putsat upp det för nutiden men de har tyvärr också råkat väcka upp lite gamla skavanker i kontrollerna. För att undvika att kasta ut barnet med badvattnet behöll de helt enkelt badvattnet också.

Bra

• Rolig story
• Härlig design
• Precis som förr

Dåligt

• Struliga kontroller
• Stundtals frustrerande plattformade
• Precis som förr