Devil May Cry 5 – Ett kärt återseende

Devil May Cry 5 är ett sådant jävla tv-spel. Då pratar jag inte om vad tv-spel är idag utan om vad de en gång var. Bakom sitt vackra moderna yttre finner vi nämligen vad som skulle kunna beskrivas som en tidskapsel från 2008. En tid då spel fortfarande var betydligt mycket simplare i sina ambitioner att underhålla snarare än hur många extra slantar de kunde suga ur din plånbok. Jag kan inte hjälpa att jag saknar tv-spel litegrann.

Spelindustrin har onekligen förändrats något fruktansvärt under de tio år som gått sedan vi sist träffade våra silverhåriga demonjagande pojkar. Spel som dominerar marknaden idag ska helst innehålla enorma öppna världar, rollspelselement, försök till seriösa berättelser och ska gärna kunna spelas i all oändlighet. Dumma diskussioner kring huruvida enspelarupplevelser är döda dyker upp då och då. Devil May Cry 5 räcker långfingret till allt det där med ett leende på läpparna.

Ett kärt återseende kan man minst sagt säga. Det är lite som att resa tillbaka till hemstaden, träffa en gammal kompis och inse att hen mer eller mindre är densamma som när du lämnade för så många år sedan. Det känns tryggt och bekvämt att se att allt är precis som du lämnade det. Detsamma gäller Capcoms senaste demonslakt.

Devil May Cry 5 är fortfarande ett traditionellt linjärt actionspel med enkelt utforskande utspritt över kartorna. Strider ackompanjeras av skräpig heavy metal, kvick svärdsfäktning och fräsiga one liners. Det är kaxigt, fyllt till bredden med attityd och framförallt är det dumt som tusan. Men spelet skäms aldrig för vad det är, försöker aldrig vara mer än så heller, och spär istället på sin överdrivna karaktär med glimten i ögat.

Kontrollerna är i sin simplicitet versatila och åstadkommer otroligt mycket med väldigt få knappkombinationer. Du samlar på dig röda glober för att utöka ditt arsenal av förmågor, vilket stadigt ökar tempot på striderna. Du har hört det förr. Den nagelbitande svårighetsgraden är också fortfarande där och låter till och med spelaren utmana sig själv för alternativa slutscener om hen bemästrar alla mekaniker som presenteras.

Nog känns det igen. Det är nästan lite nostalgiskt till och med. Att springa från strid till strid och dräpa horder av demoner med hjälp av unika förmågor och avancerade tekniker är mer polerat än någonsin, men träder aldrig långt från det jag är van vid. Det tar inga stora risker utan lever kvar i det förflutna och tillfredställer tonåringen inom mig som svultit så länge efter mer från kungen av actionspel. Kanske behöver det inte vara mer än så.

Nåja, de återkommande huvudkaraktärerna, Dante och Nero, har i alla fall en ny polare som tar baksätet i slagsmålen för att istället låta två tama demoner slåss dem åt honom. Det är ett intressant koncept, men det känns lite bökigt och svåröverskådligt. Det ger åtminstone en del ny variation till en annars väldigt beprövad formula.

Men inte ens Dante och hans tidskapsel är fria från samtiden. Förstås. Mycket riktigt innehåller även Devil May Cry 5 mikrotransaktioner. Du kan köpa uppgraderingar till din karaktär om du känner dig manad att punga ut med lite stålar. De känns lite som en obligation, en påminnelse om att det är vad som bör förväntas idag oavsett vad tusan det är du spelar. Många skribenter skulle säkert säga det gamla vanliga om hur de “inte är i vägen”, ni har antagligen läst det en miljon gånger, men deras närvaro är smått deprimerande.

Jag kan inte riktigt blunda, det är i vägen, för det säger en hel del om upplevelsen för mig rent fundamentalt. Jo, det är lika underhållande att puckla på monster som det alltid varit. Det är tryggt och bekvämt som sagt. Som att sitta på sitt barndomsrum med kontrollen i nävarna igen. Nästan ingenting har förändrats. Nästan.

Om man bortser från två saker förstås.

Trots att Devil May Cry 5 är ett uppfriskande traditionellt, nästan PS2-doftande, lir kan jag som sagt inte bortse från att industrin runt det förändrats. Kanske ännu viktigare; det har även jag gjort. Jag är långt från samma person som spelade föregångaren för så många år sedan. Samtidigt har Devil May Cry stått och mer eller mindre trampat vatten. Jag kan tyvärr inte hjälpa att bara önska att det gjorde lite mer än att bara vara “mer” av det jag redan känner till.

För precis som polaren från hemorten så har vi passerat förbi varandra med åren och har nästan ingenting gemensamt längre. Det är kul att ses igen, vi har det till och med roligt tillsammans, men jag tror inte att vi kommer att göra det till någonting återkommande.