Recension: Shadow of the Colossus

Vissa spel lämnar en aldrig. Jag pratar inte om nostalgi utan om något betydligt djupare än så. Spel utan bäst före-datum, spel som håller upp trots tidens tand. Det händer inte allt för ofta, men ibland kommer det ett spel som på riktigt berör, betyder något och välter omkull allt du trodde dig veta om mediet. Känslan av att uppleva dem för första gången återuppstår varje gång du plockar upp handkontrollen. Oavsett hur många år som går så lever de kvar inom dig, djupt fastbrända i ditt minne. Shadow of the Colossus är ett sådant spel för mig.

Det är över tio år sedan Shadow of the Colossus först släpptes till Playstation 2. Det var ett ambitiöst och nyskapande spel som på många sätt var för storslaget för sitt eget bästa. De som valde att se förbi spelets stundtals horribla bilduppdatering fick uppleva något fullkomligt unikt, ett äventyr utan dess like och ett spel som med all rätt kan kallas för en klassiker idag. Jag skulle personligen gå så långt att kalla det för ett fullkomligt mästerverk. Men likt många andra klassiker och mästerverk var det bara en tidsfråga innan även denna skulle omarbetas i en remake.

Det oundvikliga har hänt. Sony har till slut dragit fram den gamla titeln ur valvet för ett ansiktslyft och ett släpp inför en helt ny publik på Playstation 4. Spelets fans var självklart både uppspelta över att få chansen att se äventyret i ett nytt ljus, men de var också oroliga för vilka friheter Sony skulle ta när de arbetade om klassikern. Jag var ett sådant fan. Trots att jag inte ansåg att Shadow of the Colossus var i något som helst behov av en remake så var jag självklart väldigt spänd på att få lägga vantarna på den nya versionen av spelet och se hur det levde upp till originalet.

Jag är förmodligen vad vissa skulle kalla för partisk i frågan. Det är inte en slump att jag kallade Shadow of the Colossus för ett ”fullkomligt mästerverk” tidigare i denna text, det är nämligen utan tvekan mitt absoluta favoritspel genom tiderna. Huruvida det positiva jag säger är trovärdigt eller bara påverkat av en outtömlig kärlek för detta spel får helt enkelt ni själva avgöra. Till mitt försvar däremot så andas och lever jag mer eller mindre den här titeln och känner till den lika väl som min egen hand. Skulle det vara så att Sony lyckats med den totala förstörelsen av en odödlig klassiker så kan jag med största sannolikhet berätta det för er.

Lyckligtvis har Sony tagit hjälp av Bluepoint Games som är mest kända för sitt fantastiska jobb med att rekonstruera gamla spel i högre upplösning och bättre bilduppdatering, också känt som remastering. Händelsevis är ett av spelen som de tidigare givit denna rekonstruktion Playstation 2-titeln Shadow of the Colossus, vilket ger dem en nästan intim koppling till originalet som jag tror väldigt få har. Om det finns en extern studio som kan behandla källmaterialet med värdighet och respekt så hade jag lagt mina pengar på Bluepoint. Mycket riktigt gjorde de mig inte besviken.

Berättelsen är fortfarande den samma. Som spelets hjälte träder du in i ett förbjudet land i hopp om att finna ett sätt att väcka din käresta från de döda. Det visar sig vara möjligt genom att dräpa sexton stycken kolosser som bebor detta hemsökta land. Med din trogna springare och ett magiskt svärd i högsta hugg rider du iväg på jakt efter dessa gigantiska varelser. Det är en simpel, men effektiv berättelse som lyckas förmedla väldigt många känslor utan att tvunget säga särskilt mycket. Fans som varit oroliga över att utvecklarna skulle ha tagit sig friheter i hur berättelsen levereras kan vara lugna. Varenda scen har märkbart återskapats i sin helhet med en otrolig finkänsla och försiktighet, och det har inte introducerats några nya element som skulle kunna förändra tolkningen av vad originalet ville presentera.

Där både originalet och remaken skiner som allra starkast är det unika spelupplägget. Att hitta och dräpa kolosser är som sagt spelets grundläggande mål och striderna som du måste utkämpa är några av få tillfällen då ordet episkt faktiskt är berättigat att användas. Dessa gigantiska varelser måste bestigas likt berg för att du ska ha någon som helst chans att övervinna dem. Varje koloss är i sig själv unik och har egenheter som tvingar dig att tänka efter hur du faktiskt ska lyckas klättra upp på dem för att ge dem nådastöten. Man skulle kunna säga att de alla är lite som pussel som du metodiskt måste klura ut och lösa. Att klättra upp för dessa varelser, känna att man är på väg att falla och sedan hålla fast för glatta livet är lika imponerande idag som det var för över tio år sedan.

Trots att det går ut på att dräpa enorma varelser så är Shadow of the Colossus kanske överraskande nog ett väldigt minimalistiskt spel. Jakten på det förbjudna landets kolosser tar dig till vackra öde landskap som egentligen inte innehåller någonting utöver ruiner, skogar och öppna fält. Det är ett dött land och de enda som fortfarande finns kvar här är de gigantiska varelserna du ämnar att tvinga livet ur. Det finns med andra ord inga karaktärer att prata med eller andra fiender än kolosserna själva att ta itu med, och landet de befinner sig i agerar alltså endast en transportsträcka. Detta fungerar däremot i spelets fördel då det inte under några omständigheter slösar din tid med något överflödigt. Du är här av en enda anledning och landets tomhet sätter bara tonen för spelets redan tragiska berättelse desto starkare.

Allt detta går även hand i hand med vad jag skulle vilja beskriva som ett audiovisuellt mästerverk. Shadow of the Colossus (2018) må ha betydligt mer färg i sin palett, men strävar aldrig för långt från vad originalet försökte åstadkomma. Platser och texturer har piffats upp rejält med mer detaljer och fler naturliga element som inte fanns där tidigare. Kort och gott så ser det helt fantastiskt ut rent grafiskt. Kolossernas kroppsliga blandning av sten, slottsarkitektur och biologiska delar har aldrig sett bättre ut. Originalet var redan vackert med sina matta och urvattnade färger, men det är ändå något speciellt i att se denna klassiker med dagens teknologi. Trots dessa förändringar så har de i slutänden lyckats att återskapa allt med sådan finkänsla att det förmodligen kommer att kännas som du minns det.

Ljud-designen är likaså helt magnifik. Musiken är en bombastisk symfoni som bara knyter samman hela presentationen med en perfekt rosett. Den är storslagen och ger precis rätt känsla av desperation när du försöker att besegra dessa till synes oövervinneliga bestar. Detta är även i stor kontrast till resten av spelet där du istället bemöts av tystnaden. När du rider genom landskapet så är frånvaron av musik väldigt påtaglig, och endast ambienta ljud och din hästs hovar mot marken kan höras. Atmosfären som Team Ico lyckades presentera i originalet är med andra ord fortfarande intakt och förmedlar minst lika mycket som det gjorde tidigare genom allt från ljud till grafisk design.

Det har även introducerats en del nyheter i spelet som jag känner är värda att nämna. Spelets kontrollmetoder har utökats och fått mer moderna utformningar, för den som vill ha de traditionella kontrollerna så går det däremot mer än väl att spela det så också. En del filter som förändrar hur spelet ser ut finns även tillgängliga från spelets start och ett helt nytt photo mode har lagts in för de som vill visa upp spelets vackra värld för andra. Alla bilder i denna recensionen kommer för övrigt från detta läge. En del nya påskägg har även introducerats, men jag tänker inte avslöja dem och låta er finna dem på egen hand om ni spelar spelet.

Detta har varit lite av en ursäkt för mig att prata om originalet Shadow of the Colossus igen, vilket jag aldrig kommer att få nog av. Lyckligtvis visade det sig att även årets upplaga av denna briljanta titel håller legenden vid liv. Bluepoint har minst sagt varit trogna originalet. Det märks att de varit väldigt medvetna om hur stor betydelse Shadow of the Colossus har för vissa spelare och därmed varit väldigt noga med att inte göra några onödiga övertramp. Denna remake känns mer eller mindre precis som jag minns spelet trots att många saker rent visuellt har förändrats. Det är fortfarande minst lika fantastiskt som det var för över tio år sedan och det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad på nytt. Vare sig du är en veteran eller nykomling i det förbjudna landet så är detta en upplevelse värd att ha. I slutänden behövde som sagt inte Shadow of the Colossus en remake, men detta är i alla fall en värdig remake som spelet förtjänar.

Betyg: 10 av 10