RÖKI – årets mästerverk är en sorglig saga

“Join Tove on a magical journey to save her family!”

RÖKI är ett äventyrsspel inspirerat av skandinavisk folktro och mytologi; en storslagen debut från den lilla Englands-baserade studion Polygon Treehouse.

Spelet berättar en mörk men magisk saga om flickan Tove och hennes resa genom en mystisk skog, i jakt på sin lillebror som blivit kidnappad av mörka makter. Äventyret tar henne djupt in i en sedan länge bortglömd värld full av mysterier, magiska väsen och monster – vissa vänligare än andra. Genom att återuppväcka magin, utforska dolda vägar och lösa uråldriga pussel upptäcker hon sanningen i det snötäckta landets hjärta.

Spelet börjar med en pittoresk vy över ett nordiskt, snötäckt landskap; med berg, sjö och en liten by i borta i fjärran. Plötsligt hörs ett irriterat muttrande och mina ögon faller på de två barnen som står vid vattnet – en ung flicka; Tove, som otåligt väntar på att hennes lillebror Lars ska leka klart med sina låtsaskompisar. Eller ”monster och magiska väsen”, som han bestämt rättar henne. Då och då kan jag till min förtjusning höra och läsa ett flertal igenkännliga ord i deras konversationer; som ‘tomte’, ‘mamma’, ‘pappa’, ‘snögubbe’. Det är tydligt att Polygon Treehouse blivit inspirerade av inte bara av det skandinaviska landskapet, utan även språket och mer därtill. Något som blir allt mer påtagligt längre fram i spelet man kommer, som när jag når familjen Jacobssons hus. Precis intill huset står nämligen en gammal rostig Volvo, och min kropp fylls av mysiga nostalgi-sensationer. Spelet slösar inte en sekund med att etablera en kylig men mysig atmosfär som är djupt igenkännlig för en svensk lantis som mig. Men mitt under det nostalgi-jagande utforskandet varnar plötsligt Tove mig med orden: ”Korpar… mamma brukade säga att det är dåligt omen”.
Det var här och då som första tecknet dök upp; på att att saker och ting inte är vad de först verkar. Som om spelet ville varna mig för att mycket mörker kan gömma sig under det vackra snötäcket; att det kommande äventyret inte kommer vara likt något annat jag tidigare spelat.

RÖKI har ett säreget narrativ med teman som kärlek och trauma, men främst mod. Modet att möta sina rädslor; oavsett om de kommer utifrån eller ditt eget inre.

Under spelets gång får man som Tove möta ett flertal olika varelser från nordisk mytologi,såsom troll, tomtar, jättar, och ja, till och med en… människoätande jul-katt?

Förutom det får man även gå på skattjakt efter hemligheter och bortglömda föremål, kartlägga outforskade regioner, fördjupa sig i den skandinaviska folktron och samla på fina tygmärken. Det är med andra ord som att vara en barnscout igen! (Utan att behöva vara i riktiga naturen; ett horribelt habitat för oss gamers trots allt).

Spelets atmosfär är mystisk, magisk och melankolisk. Det är som en perfekt kombination av tv-serien Hilda, Ghibli-filmerna och inte minst den klassiska spelserien Legend of Zelda.

Men även om det är lätt för mig som erfaren gamer och recensent att referera till andra bra titlar inom media för att förmedla likheter till spelet, så vill jag samtidigt förtydliga just hur unikt och speciellt RÖKI faktiskt är.

Historien som skildras i spelet är ett utav de mest fängslande och spännande jag upplevt på länge – med flera färgstarka och intressanta karaktärer som fångar ens hjärta från första stund. Tove är en uppfriskande empatisk och modig protagonist; hon känner ofta rädsla inför de hinder hon stöter på, men tar sats med hjälp av sitt mod och sin kärlek för att rädda sin ”lilla tomte” Lars. Kemin som uppstår mellan Tove och alla de andra karaktärerna är minst sagt slående.

Men det som kanske slår mig allra mest med RÖKI är hur väl de har fångat vårt skandinaviska arv i både narrativt- och visuellt berättande. Det är enastående vackert med välkomponerade färgpaletter; blåa, kalla toner i snön som möter gyllene, varma toner i skyn. Detta kombineras sedan med en sådan hissnande känsla för det cinematiska: att lyckas rama in varje scen på ett sådant sätt att det känns som om man faktiskt är där – långt nere i en frusen krypta, eller uppe på ett svindlande högt berg. Jag kan inte nog klargöra hur varje sekund av spelet skulle kunna ramas in och bli ett självstående mästerverk – och briljansen slutar inte där. Även ljuddesign och musiken är jämbördig standard. Med diskreta men betecknade ljud så som knarrande snö, ilande vind, knastrande eld, kraxande korpar, spelande flöjt med mera – så riktigt trollbinder det samtidigt som det ger atmosfären en extra dimension. Musiken är – likt grafiken och dess geometriska stil – simpel i sina instrument men makalöst vackert ackompanjerat; som ett vindspel som vajar försiktigt i vinden. Aether – artisten bakom spelets soundtrack – lyckas skapa sådan atmosfärisk känsla i sin musik att man riktigt kan känna kylan och snöflingorna falla om man sluter ögonen.

Jag vill även få fram hur fantastiskt RÖKI är utformat i sin övergripande design: det är ett spel för alla äventyrare; stora som små. Med sina lättbegripliga kontroller och universella teman passar det alla smaker. Spelet är designat utan våldsinslag eller blod och är tänkt att erbjuda en utmaning för alla nivåer av spelare.

Det finns ett flertal kluriga pussel att upptäcka och knäcka; alla med balanserad svårighetsgrad som ger en behövlig paus i spelets framryckning utan att få en som spelare att fastna helt. Det är ett äventyrsspel som tydligt tar inspiration av peka-och-klicka klassikerna; men utan de ökända ”menförihelvete”-stunderna (och tack gode gud för det!). Tvärtom så är alla pussel integrerade med omsorg i både berättelsen och med omgivningen. Även alla objekt-interaktioner följer ett logiskt sammanhang, vilket är mer än guld värt. Om jag någon gång faktiskt fastnade vid något pussel eller fick problem med att sätta ihop olika föremål, så fick jag inte frustration över spelet i sig, utan över mig själv och mina tre sega hjärnceller. (Yngre spelare kan möjligen behöva lite hjälp på traven med några gåtor och pussel, men de har annars bra balans i sina svårighetsgrader.)
Spelet har även en bra mekanik med att markera föremål som kan integreras med; ett diskret hint-system att hjälpa till när man fastnat. Det var perfekt för mig som ser lite sämre och kan även vara bra för de som har liten skärm att spela på.

Det är få spel som lyckas väva ihop och balansera så många delar som i RÖKI och få fram något så enastående. Jag hade redan från de första tio minuterna svårt att lägga ifrån mig spelet; precis som när man inte kan sluta läsa en bra bok – bara ett pussel till, bara ett föremål till, bara ett mysterium till! Jag kände så starkt för karaktärerna och deras mål; jag ville så gärna veta deras öden skulle spelas ut men ville samtidigt inte att berättelsen skulle nå sitt slut.

Det tog fyra långa men mysiga kvällar för mig att tillslut nå eftertexterna, och när de väl kom… så kändes min själ så innerligt tom. Som om jag sagt adjö till både en favoritplats men också en god vän. Om min själ inte blivit så cynisk på mina äldre dar (jag är 28, ack och ve) så skulle jag nog faktiskt ha fällt en tår. Spelet berörde mig trots allt på ett sätt jag inte var beredd på. Det tröstade mig med det trygga och förgångna när framtiden just nu känns så oviss. 

RÖKI är en mästerlig saga att värma ens hjärta vid kalla och mörka nätter.