- Typ: Rollspel
- Genre: Skräck
- Utvecklare: Kristoffer Warnberg
- Utgivare: Bläckfisk Förlag
- Släpptes: Mars 2020
Skrômt har varit på min radar ett bra tag, då det har ett koncept med ett fokus som verkligen tilltalar mig men på grund av någon förbannelse har alla planerade tillfällen att ta tag i det fallit isär. Eftersom jag har hoppats på att uppleva det som spelare första gången har jag inte läst jättemycket om det men det kommer en tid då det är dags att öppna boken och börja läsa.
Precis som Nordiska Väsen som jag recenserade för ett par veckor sedan, är Skrômt ett svenskt rollspel som bygger på skandinavisk folktro. Spelen konkurrerar dock inte med varandra, för även om de delar en mytologi och båda involverar skräck så siktar de två spelen på väldigt olika former av skräck. I Nordiska Väsen spelar vi speciella människor som har speciella förmågor som vanliga människor inte har, och använder dem för att bege oss in i en skrämmande okänd värld, det vill säga vi är någon form av hjältar som söker upp farorna. I Skrômt spelar vi de där vanliga människorna som i Nordiska Väsen skulle ses som statister, det vill säga offer för det läskiga, snarare än värdiga motståndare.
En annan stor skillnad mellan spelen är att Skrômt äger rum i en mycket mer modern tid, det avslöjas inte exakt när, vi ska själva kunna lägga det där vi känner att det passar bäst. En generell, något odefinierad, nutid helt enkelt. Spelets stämningsfulla bilder visar upp en väldigt mörk och skräckinjagande vision av hur det övernaturliga ser ut och hur det har anpassat sig till våra nya tider vilket för mina tankar till böcker av John Ajvide Lindqvist (Låt den rätte komma in, Pappersväggar etc).
Rent speltekniskt känns det som en blandning av År Noll-motorn och World of Darkness. Spelarna har en samling tiosidiga tärningar och en höjd förmåga räknas i ett högre antal tärningar och ett lyckat eller misslyckat slag beror på hur många tärningar lyckas landa på ett bra värde. Spelledaren behöver aldrig slå några slag utan kan koncentrera sig på historieberättandet, något som jag uppskattar då jag som sagt gillar när regler inte kommer i vägen för dramat i berättelsen. Det är just här som Skrômt verkligen glänser, då boken ofta påminner om att spelet är tänkt att spelas med känslor och relationer i fokus. Det finns ett kapitel för spelarna där de får tips och råd i hur de kan styra sin karaktärsutveckling för maximal upplevelse (jag skriver upplevelse istället för inlevelse eftersom att sikta på inlevelse skapar en onödig vägg mellan dig och karaktären).
Detta kan avskräcka vissa spelare, som inte är vana vid att låta känslorna leda mer än färdigheter och tärningar så det är en bra idé att låta alla spelare läsa igenom dessa kapitel och samtala i gruppen hur de vill uppleva äventyret. Inte minst för att de starka känslor spelet försöker uppnå i en väldigt obehaglig miljö kräver verkligen att alla känner till och respekterar varandras gränser. Det här är inte fia med knuff.
Känslospelet är till och med inbyggt i spelmekaniken, alla karaktärer har psykologiska beståndsdelar till sin identitet som kallas spöke, rädsla och lögn. Spöke kan vara som ett trauma – något hemskt som hände som har lämnat ett mentalt sår, rädsla kan beskriva detta sår och lögn är hur karaktären ser på världen för att undvika att tyngas ner av de tidigare två. När karaktären senare utsätts för olika påfrestningar kan hen behöva slå för hur hen hanterar skräcken och kan bli värre och värre däran, något som kommer att förstärka de negativa effekterna av någon eller fler av de tre beståndsdelarna.
Det är också viktigt att spelarna försöker tänka på varandras karaktärer i större utsträckning än vad många andra spel kräver. Detta är dock något jag gillar att göra i alla rollspel jag beger mig in i vilket är anledningen till att Skrômt fångar mitt intresse till den grad det gör. Några exempel i boken visar upp spelarkaraktärer i en och samma familj och det här är definitivt ett bra sätt att hjälpa spelare som är ovana vid den här formen av relationsspel att komma in i hur det fungerar. Jag ska försöka förklara med två exempel;
Föreställ dig att du är en krigare i en fantasyvärld, ute på uppdrag med ett band äventyrare du just träffat. Under en strid hamnar en av dina kollegor i fara och du kanske försöker hjälpa hen, kanske inte, du vill ju inte riskera ditt eget liv för någon du just träffat. Du låter ditt samvete ta över och kastar en yxa i monstret som anfaller din kompanjon. Yxan träffar men det räcker inte, monstret skadar sitt offer allvarligt innan ni fäller det. Ni förbinder såret och slår läger och hoppas att stackaren fortfarande andas i morgon bitti. Skönt att det inte var du i alla fall.
Tänk dig nu istället att du är hemma i vår värld, i vår tid. Det är mitt i natten men du kan inte sova så du tar ett glas vin i köket. Du ser något konstigt vandra ute i trädgården, en lång humanoid varelse med horn. Såg du i syne? Du kanske somnade till lite? Plötsligt hör du ett skrapande ljud vid ytterdörren och genom det frostade glaset ser du den långa varelsen stå och skrapa smala fingrar på dörrkarmen. Du tappar nästan vinglaset. Ska du gömma dig under köksbordet? Kommer vad det här nu är gå iväg och inte störa dig mer?
“Vad gör du, mamma?” Din tolvåriga son kommer in i hallen från sitt rum och gäspar. Han står nu mellan dig och varelsen, närmare ytterdörren än köket. Gestalten bakom det frostade glaset rycker tydligt till och reagerar på barnets närvaro. Dörrhandtaget börjar vridas.
I det här scenariot är både mor och son spelarkaraktärer. Under inga omständigheter kommer någon av dem att kunna se den andra i fara utan att påverkas starkt av det, oavsett hur vana de är vid rollspel. Våra mänskliga faktorer kommer att ta över och tvinga oss att se allvaret i situationen på ett mycket mer relaterbart sätt, och det är precis så starka känslor skapas i rollspel. Skräcken här är blodisande på ett sätt det inte hade varit om karaktärerna inte hade den relationen de har. Ni måste så klart inte alltid spela medlemmar i samma familj, det finns andra sätt att skapa meningsfulla relationer men ge det här ett försök, det är om inte annat ett intressant experiment!
Förutom regelbeskrivningar och de instruktiva kapitel jag beskrivit finns även ett kapitel på hur magi fungerar. Vi bör ju inte börja som mäktiga magiker, det skulle förstöra syftet med spelet men om våra karaktärer överlever länge nog kan vi lära oss mer och mer om de mystiska krafter som finns i världen och naturligtvis kan äventyrets antagonister, som kan vara både människor och väsen, ha användning av magi. Vi får naturligtvis en lista på varelser våra stackars karaktärer kan tänkas möta och det märks mer och mer att det inte är några gulliga tomtar det handlar om. En intressant vinkel av detta kapitel är att läsa om de väsen som anpassat sig till moderna tider. Vi har ju alla hört om skogsrået men visste du att det numera också finns ett stadsrå?
Som jag skrev tidigare har alla mina försök att få spela Skrômt fallit isär men det vill jag råda bot på, särskilt nu när jag läst boken. Det är jättesvårt att få till spelmöten nu under rådande pandemi och Skrômt är ett spel jag helst spelar på fysiska möten snarare än över nätet. Dessutom skulle jag allra helst uppleva Skrômt som spelare. Inte för att jag inte gillar tanken på att spelleda Skrômt, det verkar hur kul som helst, men eftersom att få spela en vanlig människa bland människor med sådan fokus på känslor och relationer, det är höjden av vad som är rollspel för mig!
Jag ska försöka ragga upp en spelledare som kan leda mig och några andra genom hemska upplevelser och sedan återkomma med en recension på ett faktiskt spelmöte. Nu ska jag gå och lägga mig… Efter att jag kollat noga under sängen och i alla garderober efter hemska varelser.
