Spyro Reignited Trilogy: En stekhet återkomst

Många spel som prisades under Playstation-eran håller inte riktigt måttet än idag av förklarliga skäl. Det var en experimentell tid i spelhistorien då 3D-världar var outforskade och ingen riktigt visste vad tusan det var de sysslade med. Experimenten gav oss allt från klassikern Metal Gear Solid till mindre minnesvärda katastrofer som Bubsy 3D. Det var på många sätt spelindustrins motsvarighet till vilda västern.

Jag växte själv upp med Spyro the Dragon och hans äventyr. Min gamla gråa Playstation gick varm medan jag försökte hitta alla de tre original-spelens hemligheter. Jag har spelat igenom dem så många gånger att de blivit fastbrända i mitt minne för alltid. Jag älskade dem. Det är däremot på sätt och vis omöjligt för mig att inte se dessa spel genom nostalgi-befläckade glasögon.

Innan släppet av Spyro: Reignited Trilogy bestämde jag mig därför för att spela igenom originalen till Playstation för att få en fräschare uppfattning av dem. På så sätt kunde jag åtminstone försäkra mig mer om att kärleken till den lila draken inte bara handlat om omotiverad nostalgi. Med det i bagaget är jag beredd att säga att de inte bara är fantastiska spel för sin tid, de är även några av de få som fortfarande skiner än idag.

Spyro: Reignited Trilogy tar tre redan fenomenala klassiker och ger dem ett ansiktslyft för en ny generation av spelare. Utvecklarna, Toys for Bob, har med varsamhet varit trogna originalen och bevarat det mesta intakt och gjort mindre ändringar här och där. Rent fundamentalt är spelen i stort sett de samma som de var för 20 år sedan, så även de mest inbitna puristerna lär vara nöjda med resultatet.

Anledningen till att spelen i stort fortfarande känns bra att spela finner vi i den grundläggande designen. Som draken Spyro reser du mellan spelens många unika världar för att samla kristalliserade drakar, gröna glober, talismaner, drakägg och juveler. Istället för att fokusera på problematiskt precisionshoppande, som så många andra 3D-plattformsspel försökte och misslyckades med under Playstation-dagarna, så lägger Spyro krut på samlande och framförallt utforskande. Det finns ofta mycket utrymme för att korrigera misstag och utmaningen ligger i att finna allt som varje värld har att erbjuda.

Världarna i sig är stora, öppna och har alla sina egna unika fiender och utmaningar. Att ta sig från början till slut i varje värld kan däremot göras på bara några minuter. Stannar du å andra sidan kvar och verkligen tar dig tiden att undersöka varje lite vrå kommer du snart att upptäcka att det finns betydligt mycket mer att hämta än vad en först kan tro. Har du problem att hitta alla gömda juveler kan du även ta hjälp från din polare trollsländan Sparx som numera kan visa dig vägen till dem i alla tre spelen.

Karaktärerna och fienderna som bebor dessa världar är karismatiska och kreativa skapelser som bara blivit ännu mer förtjusande i denna remake. De är förstås mer detaljerade än tidigare rent grafiskt men har även fått lite extra personlighet tack vare mer utvecklade animationer och nya tolkningar av klassiska designer. Faktum är att spelet i sin helhet fått mer personlighet och charm genom den nya grafikmotorn och Toys for Bobs öga för detaljer.

Med nya karaktärsmodeller kommer även nytt röstskådespel som likväl förbättrat många av karaktärerna i min mening. Favoriterna som den girige Moneybags och den äventyrlige Hunter exempelvis har förändrats för att mer reflektera deras nya utseende, stil och överdrivna karaktärsdrag. Tom Kenny är även tillbaka som titelkaraktären Spyro i alla tre spelen och har därmed fixat den lila drakens aningen ifrågasättbara röst från det första spelet.

Alla tre spelen har även fått nya renderingar av originalmusiken för att kunna ge oss det dynamiska soundtrack som Playstation-spelen eftersträvade, men aldrig lyckades implementera. Stewart Copelands klassiska prog-rock-doftande versioner av musiken finns fortfarande tillgängliga för de som föredrar det, vilket jag personligen verkligen uppskattar.

Så det mesta är fantastiskt i Spyro: Reignited Trilogy. Det spelar väl, det är vackert som tusan, det låter minst lika bra som det är snyggt, karaktärerna är charmiga och samlandet är underhållande. Det finns däremot en del negativa saker som jag känner att jag borde påpeka.

Alla spelen har på både gott och ont lämnats oförändrade i högsta grad, detta är trots allt en remake, så om det fanns saker som var irriterande i originalen så kommer de förmodligen att irritera även nu. Originalet Spyro the Dragon exempelvis har fortfarande snortråkiga bosstrider och saknar en hel del av karaktärerna som gjorde uppföljarna mer spännande. Ett annat exempel är hur Spyro alltid rör sig framåt när han är på is, vilket kan vara ett komplett helvete att manövrera.

Att kontrollera Spyro i övrigt känns däremot precis lika bra som det alltid har gjort. Att stånga och elda fiender är underhållande och glidflygandet känns perfekt. Kontrollerna känns om någonting ännu tightare än tidigare med få undantag. Under vissa delar av Spyro the Dragon känns det som att glidandet och hoppandet blivit mer precist och kan stundtals ställa till det även för de som kan världarna utan och innan. Boost-stjärnorna i spelens flygbanor som ger dig extra hastighet gör det även onödigt svårt att styra Spyro i jämförelse med originalen.

Jag har även personligen stött på en del små men mystiska buggar som framförallt (och kanske lyckligtvis) bara påverkar Spyro: Year of the Dragon. Mest nämnvärt i det spelet är hur Sparx ibland vägrar att plocka upp juveler som du står nära, vilket tvingar dig att fysiskt röra dem för att de ska plockas upp. Det är ett mindre problem, men som likväl kan vara problematiskt om du försöker att samla allt i spelets världar.

Trots dessa små missar så vill jag ändå påstå att detta är det ultimata sättet att uppleva originaltrilogin på. Jag har nu spelat igenom alla spelen i paketet till 100% och kan inte göra annat än att rekommendera det vare sig du är nykomling eller ej. Toys for Bob har verkligen visat vart skåpet ska stå och sätter ribban för remakes av denna kaliber. En del av mig hoppas även att de i framtiden kommer att få arbeta mer med Spyro för att fortsätta i denna riktning. Han förtjänar det.

Och ja, Spyro är bättre än Crash. Fight me.