State of Decay 2 – En oslipad diamant eller utsmyckad röra?

State of Decay 2 är nästa del av en av Microsofts få exklusiva titlar. Detta gör att många hoppas på stordåd då Microsoft ligger i skuggan av Sonys berg av eftertraktade titlar.  Om det lyckas med det eller inte beror lite på vad som menas med stordåd.

Trots att spelet är en uppföljare behöver du inte ha spelat det förra för att komma in i handlingen – det har inte jag och jag känner mig inte vilsen alls. Premissen är, som i många andra spel av genren, i grunden väldigt simpel. Världen har blivit översvämmad med de levande döda och alla regeringar har fallit. Du är en av de få överlevande människorna kvar och ert mål är att fortsätta överleva. För att få oss att bry oss om vad som händer och på så vis engagera oss i spelet har de paketerat action, strategi och resurshantering tillsammans i en låda av historieberättande. Det finns en hel del brister i komponenterna men resultatet blev i slutändan ganska trevligt (eller, otrevligt med flit).

Jag får börja med att välja två huvudkaraktärer med olika bakgrunder och skills, samt ett förhållande till varandra, och jag märker redan här att jag bryr mig mer än i andra liknande spel. Genom att ge karaktärerna ett förhållande till varandra har de blivit mer mänskliga än vad jag är van vid i startskedet av ett spel och det märks direkt att jag förväntas bygga en historia med mina karaktärer. Jag väljer Ana och Faye, ett on-again/off-again kärlekspar som gjort slut strax innan katastrofen och nu funnit varandra igen när de tvingats överleva tillsammans i en farlig värld. Vi behöver ingen origin-story, världen har redan fallit och det handlar bara om att förhålla sig till hur den ser ut nu.

Efter en liten tutorial där jag rekryterar två överlevare till dumpas jag i en öppen värld som är stämningsfullt designad och, även om den inte ser särskilt next-gen ut rent grafikmässigt, gör sitt jobb.

Även om spelet låter mig bli vilken karaktär i min grupp som helst så identifierar jag mig som Ana även om jag kan ta några story quests i andra karaktärers skor. Ja, trots det simpla upplägget så finns det story quests, och detta är en av ingredienserna som gör att jag gillar spelet. Det finns ett nytt hot i denna zombie-värld som fungerar som en mekanik till hur människor blir zombier, ett main quest så att säga, där vi ska utrota så kallade “plague hearts” för att bli av med den sortens zombie som smittar av sig. Om någon blir smittad kan vi, om vårt högkvarter har en sjukstuga och mediciner, bota dem om vi hinner, och här kommer något som verkligen ger upplägget en krydda. Karaktärerna har egna personligheter och mål och vi lär känna dem som personer, men om de blir sjuka och dör är det permanent. Detta är tydligen återkommande från förra spelet och det är effektivt om du, som jag, är en spelare som utvecklar empatiska band med karaktärerna i en story. Första gången en i mitt gäng dog under en strid då vi blev förrådda av en annan grupp människor var det som ett slag i magen. Han var inte min favorit men hade ett personligt mål jag såg fram emot att hjälpa honom med. Nu låg han där på marken, borta för alltid. Ingen revive eller reload skulle få tillbaka honom. Min story går vidare utan den stackars mannen som gick med i min grupp för att det verkade säkrare än att vara ensam. Jag hade svikit honom. Ingen trevlig känsla – men bra!

När en karaktär utvecklats tillräckligt långt så kan du utnämna den till ledare, vilket ger dig ett nytt syfte. När du utrotat alla plague hearts så blir ledarens personliga mål så kallade Legacy Goals, något som ledaren vill lämna efter sig, det slutgiltiga målet för spelet och när du klarat dessa mål är spelet slut och din grupps historia fulländad. Detta tyckte jag var ett kul sätt att få mig att känna mig som en del av en historia men samtidigt helt fri till att styra den historian dit jag ville, eller, dit jag råkade hamna. Det är nämligen inte alltid lätt att gå dit du vill och det är poängen, att leva i en värld full av zombier betyder att du måste göra vissa uppoffringar; din flickvän ligger sjuk och du måste hitta medicin fort annars dör hon – samtidigt knastrar radion och en grupp människor begär hjälp med att överleva ett anfall. Vem prioriterar du? Kan du hinna hjälpa båda eller kommer din flickvän vara död när du kommer hem om du stannar för att hjälpa överlevarna?

Jag vill inte låta för bitter, när jag höll mig skärpt och sansad var det inte så svårt och efter några timmars spelande lyckades jag flytta min bas och hamstra upp tillräckligt med resurser för att låta min grupp leva relativt bekvämt, tills jag blev för kaxig, sänkte min gard och förlorade min bästa soldat till en juggernaut. Nu blev jag ledsen igen.

Spelmekaniken är varierad och kul men något oputsad. Du åker runt i din bil som behöver bränsle och skötsel, på en rätt så stor karta. Tabbar du dig och glömmer ha med dig bensin på en lång resa och ingen finns att loota i närheten får du glatt promenera hem, vilket kan vara riktigt farligt. Mer än en gång blev jag lite för kaxig i mitt bilande och råkade hamna upp och ned. Precis som dödade karaktärer är omkullvälta bilar ute ur spel för gott så när du hittar en kärra du tycker om – ta väl hand om den!

Du måste sköta om ditt högkvarter och hålla det i gott skick samtidigt som du uppgraderar det med resurser du i början måste loota från närliggande orter, eller få tag på genom byteshandel. Då och då attackeras ditt hem och måste försvaras – det är dock ofta ganska lätt och om dina vänner är glada och friska klarar de oftast av attacker som sker när du är ute och jagar resurser. Du får ganska ofta höra rop på hjälp vilket kan bli frustrerande när du har annat att skynda till, som salt i såren får du även ofta höra negativa konsekvenser av att ignorera ropen. Denna frustration är förmodligen avsiktlig men det var lite för mycket ibland. En annan sak som störde mig ganska mycket var dock att när du byter kontroll till en annan karaktär så överger du alla personliga uppdrag som var på gång för den karaktären, och det enda sättet att vila upp en utmattad karaktär är att byta. Så om du spelar din ledare och vill ha dina legacy quests men ett råkar starta när din stamina är låg, kan du få göra hela det uppdraget haltande och näst intill stridsoduglig, för att du bokstavligen inte får lov att sova förrän uppdraget är slutfört om du vill kunna fullända ditt legacy. Detta kändes mindre avsiktligt och blev en annan form av frustrerande, en form som inte var till spelets fördel.

Andra små skavanker, som glitchande dörrar (den största utmaningen i spelet är att öppna/stänga dörrar i ditt högkvarter) fick mig att svära lite av irritation, med men lite tur kan det felet vara patchat ganska snart efter release.

Stridssystemet är det inget fel på, inget nytt och häpnadsväckande men det gör vad det behöver göra med stealth-element som lättare låter dig ta ut zombier med närstrid för att dels spara på ammunition och dels undvika att dra till dig mer uppmärksamhet eftersom de levande döda dras till höga ljud – det vill säga, lär dig modda vapen och fixa ljuddämpare. Det är inte direkt svårt att döda de flesta skurkar med närstrid men plague-zombies kan ge dig smittan om du inte håller dem på avstånd.

I övrigt ser spelet bra ut för vad det är, rent tekniskt är grafiken ganska föråldrad, särskilt vad det gäller karaktärsanimationer men den estetiska designen skapar stor stämning och det väger upp en del. Jag hade nog varit mindre förlåtande om spelet såldes till fullpris, men det gör det faktiskt inte och spelupplevelsen jag haft hittills har varit mer än värd prislappen. Jag kommer nog att fortsätta spela en stund efter release särskilt om några av mina vänner börjar spela också, det finns nämligen multiplayer, du kan bjuda in vänner att spela med dig, de tar med karaktärer från sitt spel och hjälper dig – men var försiktig! Permadeath gäller även när du tar med din karaktär till andras spel!

Jag kan inte se det funka så bra som onlinespel med främlingar, men lite zombieöverlevnad mellan vänner kan bli grymt kul!

Så för att avrunda, State of Decay 2 är något av en oslipad diamant. Det är open-world-överlevnads-strategi-action med resurshantering och en liten gnutta pseudo-rollspel, det blir ibland rörigt. Det finns glitchar här och där och ibland blir det lite irriterande. Kan du dock se över bristerna så finns det mycket kul att ha, särskilt om du, som jag, gillar att humanisera karaktärerna i mitt spel – jag vill se dem klara sig, jag vill se dem uppnå sina mål och jag vill inte se dem bli zombiemat eller ännu värre, zombier själva! (de som dör lämnar gravstenar efter sig på skärmen för karaktärsval och det hugger i hjärtat varje gång jag öppnar den).

Det låga priset gör det också lättare att förlåta skavankerna.

State of Decay 2 har, trots sina synder, gjort sig förtjänt av min rekommendation.