Tales From the Loop – En serie med hjärta

Från några bilder till svenskt rollspel som inspirerar Netflix-serier, till en egen TV-serie. Simon Stålenhags konstprojekt om ett åttiotal som det kunde ha varit har verkligen satt synliga spår i nutidens kulturarv.

Konstboken Ur Varselklotet lade grunden till ett underbart rollspel och det är inte svårt att se hur. Varje bild är så full av känsla och djup att jag kan svära på att det verkligen fanns robotar och dinosaurier under min barndom på åttiotalet. Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag älskar både bilderna och rollspelet så jag såg verkligen fram emot att se TV-serien med samma namn, eller dess engelska namn, Tales From the Loop. Jag var dock samtidigt lite orolig. Jag gillar ju Stranger Things som också är inspirerat av samma material och jag visste inte om den nya serien från Amazon Prime skulle kunna toppa den.

Lyckligtvis försöker de inte toppa Stranger Things. Det här är något helt annat och om det är en bra eller dålig sak beror på din smak. Båda serierna äger rum på 80-talet och har barn som huvudkaraktärer i ett science fiction-mysterium men där tar liknelserna slut. Den största skillnaden är väl att i Tales From the Loop är de fantastiska delarna av världen inte stora världsomspännande kataklysmiska händelser som huvudkaraktärerna måste rädda världen från, de är helt enkelt bara del av vardagen. När du är på väg till skolan kan du se en robot stå och laga en elledning, ett fält kan plöjas av en svävande jordbruksmaskin och vården kan erbjuda en fullt funktionell mekanisk arm om du förlorar din egen i en olycka. Det är inte något du stirrar och pekar på, i Tales From the Loop har det fantastiska blivit del av den tråkiga vardagen, och det är något magiskt med det.

Allt är såklart inte vardagsmat, staden historierna äger rum i ligger på ett underjordiskt forskningscenter med en kraftfull partikelaccelerator, vars experiment under åren har fyllt skogarna med rester av okända och fantastiska mysterier. Det är som sagt inte samma stad som i rollspelet, de har valt att lägga det i en liknande miljö i USA men det spelar egentligen ingen roll, de har lyckats ge oss svenskar några fina påskägg ändå och den nostalgiska känslan finns kvar.

Trots att det finns fantastiska och ibland läskiga mysterier i staden blir det aldrig så stort som i Stranger Things, för Tales From the Loop handlar i grund och botten om mänskliga upplevelser. Främst barns mänskliga upplevelser men till skillnad från spelet får vuxna också vara med här.

Det finns andra markanta skillnader från spelet. I rollspelet följer vi en grupp barn som tar sig an ett mysterium som vuxna struntar i, det blir äventyr och trubbel som vi måste kämpa med tillsammans för att ta oss igenom, så är det inte här men det är okej. TV-serien behöver inte vara som ett spelmöte. Det är ändå tydligt samma värld, du kan se det som att det här är hur mysterier nära slingan (som the Loop kallas i Sverige) påverkar folket runt om din äventyrsgrupp innan ni löser det, eller så är det någons bakgrundshistoria, hela staden är ju full av dessa underbara, fruktansvärda och fascinerande livsöden.

Rent visuellt är allting helt bedårande. Det verkar omöjligt men allting ser alldagligt, bekant och tråkigt ut samtidigt som det också är fascinerande, överraskande och vackert. Ibland känner vi igen hela scener från Simons tavlor och det märks att skaparna av serien verkligen tog hans konst till hjärtat.

Jag skrev historier i plural tidigare, för den här serien är näst intill en antologi, en samling berättelser snarare än en enda episk saga, men det finns dock en röd tråd att följa, alla historier är på ett eller annat sätt sammankopplade. Det blir mycket mer magiskt så här, ett mysterium blir inte bara en jakt med ett monster som sedan övervinns och allt är frid och fröjd, under varje steg av din upplevelse måste du leva med dig själv som människa och ditt liv ska fortsätta efter allt som hänt. Det är inte det fantastiska som är i centrum utan människan – hela människan. Frågan är inte hur ska du rädda världen eller hur ska du överkomma denna ondska, frågan är snarare; hur känns det att vara du just nu? Hur mår du? Det är lite svårt att förklara men det är inte ofta jag ser såhär subtil karaktärsutveckling särskilt inte i en så kreativ omgivning som den här. Simon Stålenhags skapelse är fantastisk men det är inte robotarna som stjäl showen, bakgrunden förblir bakgrunden och det är ett riktigt smart drag. Det blir en minnesvärd och vacker serie som ligger kvar i hjärtat efter att sista avsnittet tagit slut. Det är inte alltid lyckligt, ibland är det bitterljuvt och ibland rent hjärtskärande men det känns alltid äkta.

Jag kan inte recensera den här serien utan att nämna bakgrundsmusiken av Philip Glass och Paul Leonard-Morgan. Det är inte bara det vi ser som försöker återge Simons skapelse, de toner vi hör medans vi får uppleva berättelserna är helt perfekta. Lågmäld och melankolisk musik som vibrerar med alla känslor vi och karaktärerna känner, den tar aldrig över men rinner över oss som behagligt vatten från en sval källa. Jag lyssnar på den medans jag skriver det här och det pirrar i hjärtat samtidigt som tårar droppar ner på skrivbordet. Det här är vacker musik.

Den är naturligtvis inte för alla, jag vet att vissa vill se adrenalinpumpande actionsekvenser och spännande jaktscener när hjältarna räddar världen. Jag gillar sånt också, men det här är något annat, något unikt och levande. Något vackert.
Om du står ut med en långsamt berättad historia där storslagna vetenskapliga vidunder ställer sig i bakgrunden medan vi begrundar det mänskliga hjärtat, då är det här en serie för dig. Om inte, håll ut tills Stranger Things säsong fyra kommer, jag kommer se den också. Men Tales From the Loop rörde en del av mitt hjärta som inte många filmer och TV-serier sträcker sig efter och för det är jag tacksam.

Behöver jag säga att jag rekommenderar Tales From the Loop? Nej just det. Gå och se den.