- Finns till plattform: Microsoft Windows, Xbox One, Steam
- Utvecklare: DontNod Entertainment
- Utgivare: Xbox Game Studios
- Genre: Äventyr
- Släpps: Episod 1: 27/8, 2020 Episod 2: 3/9, 2020 Episod 3: 10/9, 2020
- Multiplayerstöd: Nej
- Testat på: Xbox One S
Med Life is Strange tog den franska utvecklaren Dontnod Telltales berättarkoncept till nästa nivå och nu, en uppföljare och en spinoff senare tar de ytterligare ett steg med sitt nya släpp, Tell Me Why. Och levererar de? Hell yeah! 
Dontnods äventyrsspel kan mest liknas vid interaktiva TV-serier och de dramatiska vägar de väljer att gå passar mig som handen i handsken. De ser alltid till att ge oss en stor dos av huvudkaraktärernas vardag så att vi dras in deras värld innan vi får följa med dem på sin resa. I varje nytt spel har de experimenterat med lite olika typer av spelmekanik i form av en mer eller mindre övernaturlig kraft som både har betydelse för spelets handling och hur vi som spelare interagerar med spelvärlden. I det första Life is Strange fick vi manipulera tiden för att lösa problem, tvåan utforskade telekinesi och nu i Tell Me Why grundar sig det övernaturliga elementet i själsbandet mellan två tvillingar.
Tyler och Alyson Ronan, tvillingarna vi får styra genom historien kan skicka telepatiska meddelanden till varandra vilket blir intressant när vi pratar med andra karaktärer, då de samtidigt kan resonera med varandra angående de svar de får. Ännu viktigare är dock att syskonen kan, när de är tillsammans, dela hallucinationer som kommer från deras minnen och kan på så sätt återuppleva saker de glömt. Vilket blir väldigt användbart då de bestämmer sig för att nysta upp saker från deras förflutna. 
Vi börjar resan 10 år efter en hemsk tragedi ägt rum, som lett till att tvillingarna blivit föräldralösa och en av dem hamnat på anstalt anklagad för dråpet på sin mor. Tyler och Alyson återförenas när Tyler lämnar anstalten och de ska tillsammans städa ur och sälja sitt barndomshem. Det dröjer dock inte länge innan de stöter på tecken att vissa detaljer av vad som hände inte riktigt var som de trodde och de bestämmer sig för att reda ut varför det blev som det blev. 
Deras mor Mary-Ann var en vild och konstnärlig själ som de hade många trevliga minnen med, fram till den sista tiden då saker blev mer och mer obehagliga och rent utav hotfulla och i spelets början har tvillingarna en väldigt negativ uppfattning om sin mor. Vi får tidigt i spelet tag på en sagobok med historier Mary-Ann och hennes barn skapade tillsammans och det börjar visa sig att saker från dessa sagor var inspirerade av personer och händelser från verkliga livet och sagoboken blir ett viktigt verktyg i deras detektivarbete när de börjar inse att vad de trodde var roten till allt det onda som hänt dem inte ens kommer i närheten av sanningen. 
Precis som i deras tidigare spel i genren är det relationsdramat som är kärnan i upplevelsen och hur ni behandlar folk omkring er påverkar åt vilket håll storyn tar sig. Ni kommer att börja bry dig om alla karaktärer i historien på ett eller annat sätt och deras öden ligger faktiskt till stor del på ert ansvar.
Vad som står på spel är faktiskt ganska mycket mindre här än i Life is Strange, det här handlar inte om en stad som är på väg att utplånas eller två unga bröder som är på flykt från lagen, det här är ett väldigt personligt relationsdrama men det gör det inte mindre intensivt, tvärtom faktiskt. Jag tappade hakan flera gånger när jag löste vissa gåtor och föll i högljudd fulgråt mer än en gång. Nu spelade jag igenom alla tre kapitel inom 24 timmar, något spelet råder emot, det är tänkt att spelaren ska ha några dagar mellan varje kapitel att smälta vad som hänt och reflektera över hur de känner. Det kan faktiskt vara en god idé, Dontnod är kända för att ta riktiga känslor på allvar och hemska händelser betyder mer när de känns såhär relaterbara. Jag kommer ihåg en scen från Life is Strange som faktiskt mer eller mindre gjorde att min hjärna gick sönder. De är inte slarviga heller, de är noga med att behandla starka frågor med omsorg på ett ansvarsfullt sätt och det uppskattar jag mycket. Det är inte en hemlighet att ett av syskonen, Tyler, är transman och hans resa, även om den inte står i centrum för storyn, är ändå en viktig del av hans karaktärsutveckling. Detta är definitivt rätt sätt att göra det på och det är så underbart att se någon lägga energi på att representera transpersoner på riktigt, inte bara för progressiva poäng utan för att faktiskt ge oss lite utrymme. Tylers resa känns autentisk och äkta och naturligtvis spelas han av en riktig transman. 
Det är svårt att berätta mer utan att spoila så jag tänker runda av här, även om jag egentligen skulle vilja skriva hela natten. Tell Me Why är en djupt rörande berättelse som engagerade mig rätt in i själen, det var otroligt att få följa med syskonen på denna resa och hjärtat började slå snabbare när jag gjorde chockerande upptäckter och fann ännu en koppling mellan händelseförloppet och sagoboken. Jag tror faktiskt inte jag har upplevt att ett spel lyckats så bra med att få detektivarbetet kännas så äkta.
Slutbetyget blir alltså skyhögt, spelet ser fantastiskt ut, låter fantastiskt och greppade tag i mitt hjärta från första stund, och nu har jag gått ner minst tre kilo i vätskevikt på grund av gråt. Jag tänker inte ens sänka mig till att dra ett skämt om Backstreet Boys. Eller vänta, räknas det? Fan också.
Recensionskoden fick vi från Microsoft.
