The Last of us Part II – En värld fylld av hänsynslöst våld

Som vi har längtat, våran väntan har varit lång och full av hinder. Läckor av spelets story, uppskjutet spelsläpp, pandemier. Men var det värt det? Eller blir detta bara ännu en besvikelse som följer 2020s trend av bajsmacka efter bajsmacka. Ännu en uppföljare som aldrig kommer kunna mäta sig med det första spelet? 

The Last of Us Part 2 utspelar sig fyra år efter det första spelet och precis som sist följer vi Ellie. Bara det att nu är hon äldre och inte alls samma lättsamma och humoristiska person. Ellie har under de senaste fyra åren blivit mer bitter och pessimistisk. Vi är inte längre på ett uppdrag att rädda mänskligheten utan vi är nu på ett mycket mörkare uppdrag, den här gången är vi ute efter hämnd.

Världen i The Last of Us är lika vacker som den är grym. Många gånger är det genom mörker och tragedi som vi ens kan se de vackra och goda i världen. Ellies värld är brutal och ärlig, lite som om allt gott har sugits ut ur den och det nu bara det värsta av mänskligheten kvar. Med små ljusglimtar här och där. 

Trots den tunga atmosfären är spelet utan tvekan rentvisuellt kanske det bästa Naughty Dog någonsin producerat. Grafiken är helt otrolig. Miljöerna du rör dig genom är allt från urbana stadsmiljöer till magnifik, storskalig natur och kanske det bästa, är kombinationen av de två. Det påminner om när vi tar oss genom glömda civilisationers ruiner i Tomb Raider, fast den här gången är det inte någon civilisation som levde för hundratusentals år sedan. Ruinerna är våra. Den moderna människans. 

Hur de fått ihop spelets level design med känslan av en öppen värld och utforskande är bland det bästa jag sätt. Så innerligt genomtänkt. Dock lämnar spelets pusseldelar mycket att önska. Speciellt när Naughty Dog gjort spel som Uncharted där pusslen varit oerhört bra. Pusslen i The Last of Us handlar mest om att hitta sätt att öppna låsta dörrar eller flytta på containrar för att kunna klättra upp på höga avsatser. 

Tittar vi på The Last of Us  spelmekanik är det i princip exakt samma som i det första spelet. Bara lite mer polerad och med mer tyngd på att smyga runt osedd för dina fiender. Att bara springa in och skjuta ner alla går inte riktigt, med tanke på att du har begränsat med ammunition och närstridsvapen som går sönder efter ett par träffar. 

AI på fienderna har blivit bättre, och med ett nytt inslag i form av hundar. Hundarna kan spåra upp dig när du gömmer dig bakom saker i din terräng som högt gräs eller bilar. Hundarna kommer antingen attackera dig direkt eller meddela din position till alla fiender i närheten.

The Last of Us story är egentligen spelets stora vattendelare. Det är antagligen storyn som kommer få dig att älska det eller hata det.. Men innan vi går in mer på vad det är som gör storyn så speciell kan vi ta en titt på hur spelskaparna valt att berätta Ellies story. Det är ingen större skillnad på berättarstilen direkt från första spelet. Det är fortfarande en linjär berättelse som du inte kan på något sätt förändra. Det finns en förutbestämd väg som du ska gå, inga val som påverkar alls. Den här berättarstilen kan därför vara ganska svår att hålla intressant om man inte blandar upp det med andra element. Det finns en hel del dialoger, filmsekvenser och quick time events som blandar upp det hela ganska bra. Även det faktum att skapa områden som ger dig en öppen värld känsla kombinerat med att du ständigt letar efter diverse resurser i stadsruinerna, försvinner den där instängda känslan lite. 

Men till det som kanske är den mest svårsmälta delen av The Last of Us Part 2. Ellies korståg av hämnd. Världen runt omkring är fruktansvärt hård och hänsynslös. Våld och orättvisa frodas där. Skillnaden mellan rätt och fel är inte längre lika enkelt att urskilja som svart och vitt, utan har muterat till en gråaktig sörja. 

Utan att spoila något så kan jag säga att sorg och tragedier är något som förändrar oss. Det är något i oss som går sönder. Vi som spelare får våra etiska och moraliska kompasser utmanade. The Last of Us är en känslomässig berg och dalbana både för oss som spelare och för Ellie. En evig cirkel av våld som växer och växer och lämnar ringar på vattnet. 

Det kan vara så att jag hade för höga förväntningar på The Last of Us Part 2. Ribban låg redan väldigt högt med tanke på hur mycket jag älskade det första spelet. Så kraven och förväntningarna kanske var en aning orimliga. Speciellt eftersom jag visste vad läckorna om spelet innehöll. Så jag var redan innan jag började spela besviken på vilket håll de valt att gå med spelets story och nu efter att spelat The Last of Us Part 2 är jag fortfarande besviken och bitter. Tyvärr… Lever inte tvåan upp till originalet.

Jag innerligt älskade det första spelet. Karaktärerna, världen, berättandet. Det var magnifikt. Inte ett perfekt spel, men inte långt ifrån i min mening. 

Kanske är det allt det brutala, skoningslösa våldet som tar emot. Den här “ett öga för ett öga”-mentaliteten eller antingen är det du eller jag. Men vem är jag att bedöma vad som är rätt och fel i en apokalyps. 

Jag kan inte riktigt berätta för er varför jag inte gillade spelet utan att spoila allt för er. Det är helt enkelt upp till er att kliva ner i det kalla vattnet av Ellies värld och göra eran egen bedömning därefter. Ta med flytvästen och förbered er på en kallsup. För det är inte en skön dag på stranden ni ger er in på.