• Finns till plattform: Microsoft Windows, PS4, Xbox One, Nintendo Switch
  • Utvecklare: Obsidian Entertainment
  • Utgivare: Private Division
  • Genre: Actionrollspel
  • Släpptes: 29e OktOber 2019
  • Testat på: Xbox One S

Det har påpekats att det här spelet skulle bli “Fallout New Vegas – fast i rymden”, och det är faktiskt väldigt nära sanningen.

Som näst intill fanatisk rollspelare har jag naturligtvis sett fram emot the Outer Worlds så länge jag vetat om att det var på väg. Obsidian Entertainment vet hur de ska bygga och förmedla en intressant värld på ett sätt som engagerar och trollbinder mig.

Jag börjar med att vakna ur kryo-sömn, får reda på att hela besättningen jag var del av har varit nedfryst alldeles för länge och det var bara tack vare den galna forskaren framför mig som jag fick öppna ögonen igen. Han vill också ha min hjälp att väcka resten av besättningen för att rädda kolonierna som tydligen går utför. Kolonierna består av ett gäng planeter och månar runt en stjärna som nu styrs av en själlös korporation som driver allt för vinnings skull utan en tanke på mänskliga rättigheter. Jag antar uppdraget och beger mig ut i världen.

The Outer Worlds är snyggt, grafiken är stilren och designen är både levande och kreativ. Har du spelat något Fallout-spel kommer du känna igen dig, det är samma retro-scifi-estetik och humor, vilket är väldigt välkommet! Redan från början skrattade jag högt när jag samtalade med mitt skepps AI som bjuder på smart humor och ett överflöd av charm. Kolonierna existerar under en bitter kapitalistisk tyranni med ett påklistrat leende och du kan välja om du vill bekämpa den, gå din egen väg och frilansa, jobba för eller till och med försöka ta över det kapitalistiska styret.

Att utveckla min karaktär är helt magiskt, jag får känslan av att spelet kommer låta mig gå vilken väg jag vill. Jag måste inte alls vara en mordisk rymdpirat med eldkastare, jag kan vara ett inspirerande charmtroll med silvertunga och tummen mitt i handen utan att spelet straffar mig och det var precis den vägen jag valde. Min legendariska charm ger mina vänner fördelar och mina fiender distraheras eller skräms av min vassa tunga. Under dialogerna låser min valda väg upp lösningar som annars varit stängda för mig och känslan av valfrihet blir verkligen guld värd.

Längre fram får jag också uppleva ett system som hanterar brister. Spelet känner av hur jag spelar och föreslår några mindre åtråvärda egenskaper jag kanske har. Har jag ramlat från lite för höga höjder kan jag ha utvecklat höjdskräck som negativt påverkar vissa egenskaper, men om jag väljer att acceptera det får jag en ny perk helt gratis utan att spendera erfarenhetspoäng. Jag tackar alltid ja till sådana brister, inte bara för att få en ny perk utan också för att de får min karaktär att kännas ännu mer personlig. Visst, jag kanske är höjdrädd och siktar som en kratta efter den där olyckan, men jag har en inspirerande personlighet som får mina vänner att hjälpa mig och väga upp alla mina brister.

Sagda vänner är också mycket underhållande. Alla har sin egna distinkta personlighet, bakgrund och mål. Dialogerna mellan oss och även mellan de olika vännerna är både insiktsfulla och underhållande. Om jag vill kan jag hjälpa dem uppnå sina mål (klart jag gör!) och bygga på våra förhållanden. Ute på uppdrag hjälper de även till på sina egna sätt, inte bara i strid utan deras expertis höjer även mina egna egenskaper.

Alla vänner har varsin förmåga de kan använda i strid och när jag aktiverar dem får jag se en snygg stridsanimation med medföljande one-liner som i början såg väldigt cool ut. Jag måste tyvärr erkänna att jag dock blev lite besviken över att de bara hade en animation var. Jag tycker inte det hade varit för mycket begärt med ett par olika som kunde varieras, och kanske några som gick att låsa upp senare men jag kan väl inte få allt.

Istället för Fallouts pseudo-turordningssystem får vi här en möjlighet att sakta ner tiden en stund för att vinna ett strategiskt övertag eller sikta ordentligt. Det känns en gnutta påklistrat men det ger striderna en extra krydda av variation, så varför inte?

Under mina uppdrag får jag uppleva olika miljöer och omgivningar, alla smart och vackert designade. Jag får i sann Fallout-anda göra olika etiska val och ibland kan det faktiskt vara riktigt klurigt att fatta ett beslut då det ofta finns för och nackdelar att väga upp vid alla olika vägskäl. Vägarna du väljer att gå har alla konsekvenser och precis som i Fallout så får du i slutet se en utförlig epilog där du kan njuta (eller lida) av att se hur du påverkade livet för människorna i Halcyon.

Flashbacks.. från.. Mass Effect!

Allt som allt tycker jag det här är ett fantastiskt spel. Det finns bara en liten gnagande känsla i bakhuvudet att jag aldrig känner mig lika djupt rotad i min karaktär som jag gör i till exempel Biowares rollspel. Jag vet inte riktigt vad som inte klaffar, men det finns någon form av vägg mellan mig och Kapten Hilda (som jag heter i spelet). Det kan ha att göra med att förhållandet till mina vänner aldrig blir väldigt djupt utan stannar vid nivå av kollegor, bekantskaper eller polare. Kanske kan det bero lite på att allt sker i förstapersonsvy och det begränsar hur känslosamma interaktioner kan bli då vi egentligen bara står och stirrar på varandra när vi kommunicerar. Hursomhelst finns det mycket i the Outer Worlds som väger upp för de få brister jag påpekat, så om du gillar rollspel av den här sorten kommer du ångra om du missar det här. Det är sällan rollspel av den här kalibern dyker upp på marknaden. Det är heller inte ofta en story kan kännas såhär polerad och samtidigt ge mig känslan att jag är fri att gå min egen väg.

The Outer worlds – du har redan spelat det bästa, nu kan du prova nästa.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here