Tom Clancy’s The Division 2 – Kul om du orkar kämpa för det

Sjukdomen som i förra spelet drabbade New York City har spridit sig och nu är det dags att bege sig till Washington DC för att styra upp kaoset, vilket som agent i Divisionen är ditt jobb. Det är även vad som är spelets största problem för mig: trots många styrkor så känns spelet inte som så mycket mer än just ett jobb och det känns väldigt synd att skriva. Jag ser ofantligt mycket att tycka om, men ändå är det svårt att faktiskt gilla något av det. Jag antar att jag måste förklara mig.

Vi kan börja med världen som skapats. Washington är underbart vackert, och med vackert menar jag skrämmande fult. Staden har fallit och överallt ser vi spår av tragiska livsöden och krossade drömmar. Det är tydligt att hemska saker har hänt här och livet fortsätter vara hemskt för de som finns kvar. Naturen har redan börjat ta tillbaka området, bilar är kvaddade överallt, affärer och restauranger är ödelagda och ingen godhjärtad går säker. Skolbussar ligger på sidan och en stor lyftkran har vält och förstört ett helt grannskap, men ändå ser jag ibland ihärdiga medborgare som patrullerar gatorna och försöker göra världen lite bättre igen. Jag ser allt detta men jag känner inte att jag får vara med.

Samma sak gäller storyn. Det finns en huvudstory och sidouppdrag med karaktärer som har personliga resor, tyvärr får jag inte riktigt ta del av dem. I mellansekvenser ser jag karaktärer gräla och prata om sina egna mål, men jag som huvudkaraktär är inte del av dem, som om storyn händer runt omkring mig, bakom nästa hörn eller när jag lämnat rummet. Jag känner ingen, jag talar inte med någon, jag bara dyker in och och gör min grej, och jag känner mig faktiskt lite mobbad av alla andra karaktärer som om jag vore utfryst. En gång kommer jag tillbaka från ett uppdrag och två karaktärer grälar om något, men när jag kommer in i rummet ser de på mig, tystnar och bara ger mig ett nytt uppdrag. Det här är inte min historia, det är bara mitt jobb.

Nu är jag en specifik typ av spelare och har ni läst mina andra recensioner kanske ni känner igen att min personliga resa som spelkaraktär är en av de viktigaste hörnstenarna i min upplevelse, men det är helt enkelt inte något som Ubisoft valt att fokusera på här. Jag är bara här för att göra mitt jobb som agent i divisionen och jag kan bara fråga mig varför. Varför bygga upp en så fantastisk värld full med så många potentiella historier och sedan förklara historieberättandet oviktigt?

Det är miljön som är poängen, inte den personliga storyn, och om det är det du gillar kommer du tycka bättre om det här spelet än jag gör. Du kan hjälpa små samhällen växa, bekämpa elaka gäng och andra skurkar och detta har en effekt på hur världen återspeglas. Hjälper du de goda kommer fler områden bli fredliga och de bebodda områdena kommer frodas. Det vimlar av olika uppdrag och äventyr och att bara ta sig till nästa uppdrag kan i sig vara ett äventyr, både på gott och ont. Ibland ville jag bara till nästa huvuduppdrag, men jag var tvungen att kämpa mig dit, en lång bit på kartan, och om jag dog fick jag börja om på ruta ett. Det ger en större utmaning, men det kan också bli frustrerande när du bara vill komma vidare.

Striderna blir däremot kul när du hamnar i en bra grupp, vilket tyvärr är väldigt sällan. När jag spelar ensam blir det till och med väldigt tråkigt då det egentligen bara handlar om att sitta bakom skydd och kika upp då och då för att skjuta, förutom när du går från ett skydd till ett annat. Vill jag ha hjälp på mitt uppdrag kan jag kalla efter backup och ibland dyker ett par spelare upp och vi får ett roligt samspel. Det är nu spelet äntligen börjar glänsa och en av oss kan lura fienden medan de andra gör ett bakhåll, vi kan hjälpa varandra, göra planer och utföra dem och helt plötsligt lutar jag mig fram i soffan och har faktiskt jättekul!

Tråkigt nog händer det alldeles för ofta att jag sitter och väntar en kvart på en bra grupp innan jag suckar och bestämmer mig för att bara ta uppdraget solo i alla fall. Du bör alltså spela detta med vänner eftersom det annars är svårt att få ihop en bra grupp och utan en bra grupp är det helt enkelt inte kul.

Du kommer hitta utrustning och vapen överallt och det du inte använder kan du donera till samhällen vilket är en kul liten detalj. Jag vet att många gillar loot och tycker du det är kul att byta ut dina gamla slitna knäskydd mot ett par nya så kommer varje dag vara som julafton. Men det skvallrar för det jag skrev tidigare, Division 2 har helt enkelt inte fokus på handling utan är en post-apokalyptisk sandlåda för dig att leka agent vilket spelet gör ganska bra.

Det är väl egentligen bara för mig att erkänna att jag inte riktigt ligger i spelets målgrupp. Men målgrupp eller inte, att spelet behöver bättre matchmaking är inte subjektivt och spelets menyer är allt annat än intuitiva, det tog ett bra tag att lära mig navigera gränssnittet och hur man hanterar grupper och förmågor. Jag saknade också utförliga tutorials, en hel del saker fick jag googla fram då spelet inte behagade berätta för mig hur det ska spelas.

Kontentan av allt är att Division 2 är en kompetent lootershooter med mycket att göra, men din karaktär har ingen anledning att göra något av det förutom att det är ditt jobb. Gillar du sandlåde-upplägget och taktiska strider från skydd så kan du nog tycka mycket bra om det här spelet. Jag ska egentligen inte vara bitter att det inte är min genre, men jag tycker bara det är så synd eftersom det faktiskt inte är så mycket som saknas för att jag skulle kunna ryckas med ordentligt. Det finns story här och en levande värld, allt jag hade begärt var ett narrativ för min karaktär, en vän som saknas och måste hittas kanske rent utav övertalas att lämna den onda sidan. Växte jag upp i Washington och lider av att se det förfallet? Är jag arg på skurkarna och vill ha hämnd? Men ack, inget av detta ser jag ett spår av och det gör att hela min upplevelse kan summeras med recensionens första mening. När jag spelar The Division 2 är det inte mer än ett jobb, och det är inte den känslan jag vill ha i ett spel.

Det här är inget spel för mig, men det betyder inte att det är genomruttet. Mycket i spelet är välgjort och du får själv avgöra vad som betyder mest för dig, jag försökte vara ärlig nog att ge en god uppfattning av vad du har att vänta dig när du beger dig in i Washington DC. Lycka till, agent!