Werewolf: the Apocalypse – Earthblood

Det gläder mig verkligen att rollspel blir allt större och större. Det gläder mig verkligen. Egentligen kan ingenting mäta sig med socialt spel med en mänsklig spelledare men det är faktiskt kul när våra favoritvärldar dyker upp på datorn eller konsolen. World of Darkness-fans har inte haft något att hänga i granen sedan det kultförklarade Vampire the Masquerade: Bloodlines, och nu sitter de spänt och skakar av förväntan inför uppföljaren som nu har blivit uppskjuten ännu en gång. Därför skulle man kunna tro att Werewolf the Apocalypse: Earthblood kommer som en frisk fläkt för att stilla deras begär, genom att låta dem besöka denna mörka och sofistikerade värld i ett spel med djup story och betydelsefull karaktärsutveckling. Man skulle kunna tro det, men gör man det så har man mer fel än Magnus och Eva när de leker med Brasse. (Fel fel fel fel fel!)
 
World of Darkness, där bland annat Werewolf: the Apocalypse och Vampire the Masquerade ingår, är en väldigt sofistikerad rollspelsvärld som utforskar psykets mörka natur och hur vi kan behålla vår mänsklighet när vi måste förhålla oss till ett växande monster inom oss. Visst handlar det om varulvar, vampyrer och andra vidunder men sådant fungerar alltid som metaforer för våra egna inre demoner. Därför är det en enorm besvikelse att uppleva ett oinspirerat, föråldrat och uppriktigt sagt halvhjärtat spel med samma känslomässiga djup som en Michael Bay-film. Om ens det.
 
Jag kommer inte rekommendera spelet till någon därför tänker jag inte bry mig om att undvika spoilers, så sluta läs här om du vill slösa pengar och tid på det här spelet. Jag måste helt enkelt spoila lite för att illustrera hur trist handlingen är. En story handlar inte bara om ett koncept. Skurk X har en plan att Y eftersom Z är så W och hjälten måste bla bla bla… En story måste ha karaktärer vi kan följa, något vi kan relatera till och bry oss om, annars spelar det ingen roll vad som händer. Ungefär såhär går spelets prolog.
 
Spelet: Det här är din fru.
 
Jag: ok..
 
Spelet: Nu dog hon!
 
Jag: …. ok?
 
Spelet: Sorgligt va?
 
Jag: … I guess?
 
Spelet: Så tragiskt! Nu känner du dig väl motiverad?
 
Jag struntar i hur högt Cahal ropar “Nooo!” jag har inte knutit band med någon så ingenting påverkar mina känslor. Spelet nämner hela grejen med skuldkänslorna över att ha blivit en rasande varulv och gjort något man ångrar men istället för att dra in oss i karaktärens känslor berättar det helt enkelt hur det tycker vi ska känna och det funkar inte. Men ja, tragedin slår till och du, den gruffiga och manliga varulven Cahal lämnar sin flock efter att din frus död utlöste ett raseriutbrott som gör att du känner dig för farlig för att vara nära din dotter. På tal om dottern förresten. Efter fem år återvänder du för spelets story.  
 
Dottern: Jag hatar dig för att du stack!
 
Jag: …förlåt?
 
Dottern: Jag kommer aldrig förlåta dig!
 
Jag: Nähä…
 
Dottern: Eller jo förresten. Nu är allt okej!
 
Jag: …va?
 
Dottern: Shit! Nu blev jag kidnappad! Vad motiverad du måste bli, eller hur?
 
Jag: VAD HÄNDER ENS?
 

Jag vet inte om jag är tillräckligt tydlig här. Jag är näst intill sjukligt empatisk. När jag var liten såg jag till att alla mina leksaker såg ut att sitta bekvämt. Jag visste att de inte levde men för säkerhets skull, ifall jag hade fel och vissa leksaker faktiskt kunde känna, var det bäst att se till att de hade det bra. Än idag får jag dåligt samvete om jag använder en viss tekopp mer än en annan för tänk om koppar kan känna och känner sig helt övergivna av mitt hemska beteende? Sån är jag, och inte ens jag kunde känna empati med någon i hela spelet. Det finns en karaktär som dyker upp här och där och berättar om delar av uppdragets plan. Som att han har låst upp en bakdörr åt mig, eller berättar för mig hur jag ska undvika larmet. Senare i spelet får jag höra i radion att han dött och Cahal ropar ut “Noooo!” för att berätta för mig att nu ska jag vara ledsen men det är helt omöjligt att bry sig. Ni kanske märker av exemplen ovan att spelet förlitar sig på den gamla tropen “kvinnan i kylskåpet”. Det vill säga, kvinnliga karaktärer existerar enbart för att räddas av en man eller hämnas av en man och det ligger som grund av allt som sker i spelet. Visst finns det en ytlig story om det onda energibolaget Endron (en inte så subtil känga åt det riktiga företaget Enron) och visst nämns den rika loren som byggts upp av flera decenniers utveckling av bordsrollspelet, men utan en personlig historia betyder det verkligen ingenting.
 
Så okej. Storyn och karaktärerna är rent skräp. Men ni känner mig, jag hänger upp mig för mycket på just de punkterna. Så länge spelet är tekniskt kompetent kan det ju inte vara så illa eller hur? Oooh boy, håll i er nu.
 
Fine, spelet är tekniskt sett ett spel och jag upptäckte faktiskt inga buggar. Du går framåt när du trycker framåt, du slår när du trycker på slå-knappen, du navigerar banor och slåss mot bossar. Tekniskt sett funkar allt som det ska och att det i princip är buggfritt är nästan unikt nuförtiden. Sådär. Det var alla lovord jag hade. Nu kommer mer ris.
 
Spelet ser på riktigt ut som om det är från 2005. Inte bara det, det ser ut som ett halvdant spel från 2005. Leveldesignen är livlös och ointressant, karaktärsdesignen ser ut att vara hämtad från exempelfiler i spelmotorn, animationerna – åh gud så dåliga de är. Alla rör sig som robotar, inga av deras rörelser matchar vad de säger, ansiktsuttrycken påminner om dåliga animatronics från en nöjespark, det här är ordentligt fult. Om någon sa till mig att det här spelet gjordes för 20 år sedan, glömdes bort, hittades igen 2020, dammades av och fick lite nya texturer och pixelshaders hade jag trott på dem. På riktigt. Det här ser ut som en remaster av ett urgammal skräpspel. När jag pratade med min dotter i prologen och hon skulle vara runt 13 år förstod jag inte ens vad jag tittade på. De hade bara använt hennes vuxna modell och krympt den till barnstorlek men behållt vuxna proportioner, det såg helt sjukt ut! Kunde de verkligen inte bara skapa en ny modell till hennes 13-åriga version? Fanns det ingen som brydde sig mer än såhär?
 
Nu har spelet bara en chans kvar. Gameplay. Du smyger. Slåss. Levlar upp, väljer några skills. Okej det här är väl det minst skräpiga men det är fortfarande inte bra. Varje ny del av banan låter dig prova på att smyga men oftast slutar det i bråk ändå. Du kan ju börja med att smyga runt och stealth-döda så många som möjligt innan bråket börjar men det spelar ingen roll, de tunga fienderna dyker upp efter att bråket börjar ändå så smygandet betyder inte så jättemycket, vilket är synd eftersom det är det som är minst dåligt. Det är lite kul ibland att skifta mellan människo- och vargform för att smyga och plocka ner fiender, bli en liten vovve för att krypa bakom murar och in i ventilationssystem och bli den gruffige gubben för att bryta någons nacke. Enkelt, men det funkar. Det funkar visserligen bättre i andra spel men det här är inte jättetråkigt. När du upptäcks börjar bråket och du blir en stor varulv som kan använda tänder och klor för att riva dina fiender i stycken. Du kan använda lite olika förmågor men jag fick aldrig någon direkt känsla av någon av dem. I princip är det en kul idé, att bara ryta till och gå bärsärk på horder av fiender i monsterform, men inga rörelser eller förmågor får någon direkt vikt. Allt känns sladdrigt och viftande så vad som skulle kunna bli en stark maktfantasi blir bara massa oinspirerad button-mashing och jag fann mig själv uttråkad efter bara några sekunder in på varje fight.
 
Så okej. Spelet misslyckas bedrövligt på allt utom smyg, där det bara misslyckas lite grann. Det var väl lite unikt att du kan få erfarenhetspoäng av att lukta på blommor om det betyder något för dig. Vi slipper buggar men när spelet känns som om det är från 2005 förväntar jag mig att de ska ha löst allt sånt. Det bästa jag kan säga är att spelet lyckas ganska bra med att vara ett spel. Ribban är inte så hög med andra ord.
 
Jag kan inte undgå att våndas över vilket slöseri av en stark licens det här är. WoD-fans är uthungrade efter digitalt innehåll och de förtjänar bättre än såhär. En del av mig mådde dåligt av att såga spelet så hårt, min överaktiva empati tänkte på de stackars utvecklarna som jobbade länge för att skapa ett kul spel och det känns taskigt att klanka ner på dem så här oavsett hur hårt de misslyckades. Men jag kom att tänka på en annan sak när jag funderade på hur det kunde gå så här illa. Vampire the Masquerade: Bloodlines 2 har varit under utveckling länge och försenas gång på gång, hajpen bara växer och eftersom det äger rum i samma värld är det fullt möjligt att Werewolf the Apocalypse: Earthblood bara försöker utnyttja hajpen från Vampire. Det är bara rent bedrägeri och påminner om när Asylum Films släppte en robotfilm som heter Transmorphers när en ny Transformersfilm var på väg. De har alltså inte ens försökt göra ett bra spel. De gjorde bara ett hafsverk som tekniskt sett kan kallas ett färdigt spel för att stackars fans av World of Darkness köper det i hopp om att stilla sitt rollspelsbegär. Om inte ens skaparna brydde sig inte om spelet kan jag såga det utan dåligt samvete.

 
Köp för Gaias skull inte det här spelet, inte ens av morbid nyfikenhet. Sånt här beteende ska inte uppmuntras.  
 
Dåligt

• Grafiken
• Animationerna
• Storyn
• Karaktärerna
• Slöseri på en bra licens

  Bra

• Buggfritt
• Det var i alla fall inte så långt