DC Comics har inte haft det lätt de senaste åren. Inte nog med att de konstant konkurrerar om biopubliken med Marvel men deras filmer har under de senare åren inte riktigt levererat. Kritikerna har inte varit nådiga i sin kritik, och trots att filmerna drar in miljonbelopp så verkar de missa precis för att få succéfilmerna som Marvel. Filmerna har inte varit katastrofala i sig men haft stora brister, från skakiga handlingar till kritiserade rolltolkningar (Jared Leto som Jokern och Jesse Eisenberg som Lex Luthor). Som ett stort DC-fan har det varit svårt att se så mycket potential gå till spillo, särskilt när filmerna försöker stressa fram ett cinematiskt universum. Nu har vi kanske fått en vändpunkt med Aquaman.
Sist vi såg Arthur Curry (Jason Momoa), även känd som Aquaman, besegrade han skurken Steppenwolf med de andra medlemmarna av Justice League. Jorden var räddad och allt var frid och fröjd, tills Atlantis tröttnade på allt ovanför vattenytan. Den mytologiska staden Atlantis finns djupt ner under havet, vars befolkning har delats upp i fyra olika riken som sträcker sig över havsbotten. (Varav de två som har mest med handlingen att göra är människor med lite coolare egenskaper, de andra två är fiskar.)

Arthurs mor, Atlanna (Nicole Kidman) är drottning över Atlantis men lämnade Arthur och hans mänskliga far Thomas (Temuera Morrison) för att kunna skydda dem från Atlantis och hennes trolovade. Många år senare så har Arthurs halvbror Orm (Patrick Wilson) blivit kung, efter hans fars död och Atlannas troliga död då hon blev offrad till The Trench för att hon fött halvblodet Arthur, och söker att starta krig mot ytvärlden. För att lyckas med detta formar han en allians med Kung Nereus (Dolph Lundgren) och påbörjar att få de andra rikena att följa honom mot ytvärlden. Nereus dotter Mera (Amber Heard) och Orms rådgivare Vulko (Willem Dafoe) är emot kriget och försöker få Arthur att hjälpa dem hitta den första kungen av Atlantis Treudd och därmed göra Arthur till kung över alla rikena.

Det är ganska mycket handling att tugga igenom, särskilt när David Kane/Black Manta (Yahya Abdul Mateen II) slängs in i mixen också med ett agg mot Arthur. Handlingen är dock, trots att det verkar som mycket, väldigt enkel att följa och formger en helt ny plats väldigt effektivt. Karaktärernas motiveringar är enkla att följa, antingen för eller emot kriget, och även om vi ska vara på samma sida som de goda så ser jag definitivt Orms sida av saken. Ytvärlden som förstör havet med överfiskning, nedskräpning, valjakt och oljespill förstör deras värld och om någon hällde olja på mitt hus skulle jag nog också bli väldigt upprörd. Sen om krig och total förslavning är bästa sättet, det vete tusan, men det är ändå förståeligt varför kriget kommer och bidrar till en intressant skurk.
Filmen är visuellt vacker, då den utspelar sig nära på 80% av filmen under vatten så hade jag höga förhoppningar på hur detta skulle hanteras. Miljön är fantastiskt gjord och hjälper till att forma den undervatten-värld som vi får ta del av, med allt från lysande fiskar till de teknologiskt imponerande städerna. Trots att det är mörkt så djupt ner och väldigt mycket sjögräs, så är det ändå imponerande att få se havet från Arthurs synvinkel med alla färger och ljus som verkligen strålar på havets botten. Fight-scenerna är utan tvivel en underhållande del av filmen, med många tricks och med intressanta kameravinklar av att inte klippa och rotera kameran under fighten. Atlanna och Mera har definitivt de coolare scenerna, Arthurs är coola ja men han slår mest med sin treudd medan de andra använder sparkar och slag för att göra skada. Extra poäng för scenen i Italien då de skiftar mellan Arthur och Mera, en väldigt spännande och intressant gjord fightscen.

I jämförelse med andra DC-filmer så är Aquaman utan tvivel en av de lättare, utan all misär, mörker och tunga val. Trots att det vanliga tjatet går under filmen med hela “vara något större”, “bro mellan världarna”, “bli en hjälte”-snacket så finns det faktiskt en poäng med det här. Arthur har en fot i Atlantis och en fot på ytan, därmed kan han göra något för att aktivt påverka hur hans folk behandlas och göra skillnad för havslivet. (Valjakt, hajfenssoppa, och döda korallrev.) Filmen är dock inte packad med skämt som får publiken att slänga sig ner på marken skrattandes, något enstaka här och där som fick mig att skratta lite lätt med resten av publiken men inget riktigt gapskratt. Arthur har en del one-liners, vissa träffar, men de känns väldigt klumpiga och onaturliga på ett sätt, som att de skrivits bara för att ha de med. Om något så är ett av de få skämt jag tyckte om med tidigt i filmen, när Arthur sitter i en bar och några barbesökare kommer fram och ber om att få ta bild med honom, inte hysteriskt roligt men lättsamt. Arthur själv är en lättsam person, med ett temperament och en beslutsamhet som förväntas av en medlem av Justice League (innan de lärt sig arbeta som ett team).
I det stora hela så är inte Aquaman ett mästerverk, det är en underhållande film som gör sitt jobb och fortsätter utbyggnaden av Arthur som karaktär. Den är ett bra tillägg i DC’s cinematiska universum, och förhoppningsvis så är den vändpunkten för DC Comics och deras skakiga filmer.