När minnen blir bilder

En mörk vinterkväll hemma hos mormor och morfar. Vi har just ätit mat när dörren öppnas och pappa kommer in. Han ler stort och räcker över två små kartonger. Helt utan förvarning har han varit iväg och köpt Ice Climber och Mario Bros till Nintendo 8-bitars. Jag står där och stirrar i lycklig chock och kan inte riktigt tro mina ögon.

”Kom ihåg att lillasyster också ska få spela”, säger han.

Vissa minnen av tillfällen, händelser och personer bär vi med oss genom hela livet. Oavsett om de inträffade igår, för trettio år sedan eller en livstid tidigare stannar stunderna kvar hos oss likt sparade gamla fotografier – somliga i färg, andra i monokrom sepia eller gråtoner.

Dörren till Tv-spelsbörsen i Gävle svänger upp, och in dundrar jag. Det finns ett helt fantastiskt spel som heter Mario & Yoshi, och idag ska jag få ”köpa” det. Pappa går med mig längs hyllorna och letar, men vi hittar det inte. Till sist går vi fram till kassan, och får veta att de tyvärr inte har just det spelet inne.

Snällisen bakom kassan lägger dock märke till hur ledsen jag blir, och visar istället spelet Tiny Toon Adventures. Vi får köpa det till nedsatt pris – och som tröst får jag även ett snyggt Nin10Case på köpet. Jag har kvar båda än i dag.

”Utan att vi vet om det är vi alla förmodligen komponenter i någon annans mentala fotografier.”

Det kan vara stora händelser eller små vardagliga sådana. Huvudpersonerna i minnena, de som gjorde dem så speciella, kanske inte ens vet om att just den stunden gav upphov till ett mentalt fotografi.

Sjuåriga jag spelar Super Mario 1 i soffan hemma i det gula huset i Järbo. Jag kommer, som så många gånger förr, fram till Vattenbanan. Jag är rädd för den banan – för fiskarna, musiken och det där hemska ljudet som spelas upp när Mario alltid, utan undantag, blir dödad av en manet.

”Pappa!”, ropar jag. Han dyker upp i dörröppningen, ler och tar över kontrollen. Han vet vad det handlar om – det är inte första gången. Och jag springer så fort jag kan in på mitt rum och gömmer mig under sängen tills han spelat igenom vattenbanan åt mig. Jag håller för öronen och vågar inte ens lyssna på ljudet från tv:n.

Utan att vi vet om det är vi alla förmodligen komponenter i någon annans mentala fotografier – vi kan bara inte veta vilka av våra handlingar som sätter varaktiga spår. Tanken är både härlig, svindlande och läskig – för den kommer även med en känsla av ansvar.

”På något sätt känns det ändå som att det är den yttersta meningen med livet.”

Det gula huset har en källare. Tv:n här nere kan få in Tv1000 med Turtles och Power Rangers, fast på dålig mottagning eftersom antennen bara snappar upp signalerna från grannens abonnemang.

Men Tv:n är inte på nu. Istället har pappa ställt upp ett gäng kartonger längst bort i korridoren, invid pannrummet. På en av dem har han ritat en måltavla. Jag håller hans gamla pilbåge i ett ovant grepp medan han visar hur man skjuter.

Det var första gången jag höll i en pilbåge. Idag äger jag ett helt gäng.

Mitt huvud är ett helt fotoalbum av sådana mentala bilder, föreställande olika tillfällen tillsammans med viktiga personer i mitt liv. Min pappa är en av dessa; det är många av de saker jag älskar att göra än idag som jag aldrig skulle ha gjort över huvud taget om det inte var för honom.

Jag hoppas att även jag någon gång gjort mig förtjänt av att vara del av någons viktiga mentala fotografier – oavsett om det är som vän, familjemedlem, kollega, lärare, skribent eller minnesvärd främling. På något sätt känns det ändå som att det är den yttersta meningen med livet.

Även om jag aldrig får veta det.