Jag rotade igenom min låda med PS2 spel för ett tag sen, inget ovanligt egentligen. Jak & Daxter låg precis där jag lämnat dem, sen började jag plocka ur spelen som stack ut på ett konstigt sätt. Spelen som jag vet, med stor säkerhet, är baserade på filmer. Det var en bisarr liten hög jag hade framför mig, spel jag inköpt på impuls som 12-åring, och jag fick minnesbilder av hur dessa spel fungerat.
Långa utdragna tutorials, konstant handhållande med hintar om vart man skulle gå och vad man skulle göra och den eviga kampen att få in filmens handling i spelet. Ibland var resultaten helt okej och ibland katastrofalt dåliga. Poängen med dessa spel var ju inte alltid att skapa en upplevelse utan att tjäna snabba pengar på en film som det gått bra för på bio. Det var ju väldigt ofta som när man satt i biosalongen som reklamen för spelet poppade upp, eller precis när man gått ut.
Ibland tror att det gick mer pengar på att göra reklam för spelen än vad som faktiskt investerades i de, för den var verkligen precis överallt. De lokala spelbutikerna hade alltid en monter där man kunde provspela och det var alltid dessa spel som pressades hårdast. Barn och föräldrar lurades att köpa dessa spel och uppenbarligen även mitt yngre jag. I min resa genom nostalgin konstaterade jag att vissa spel var ändå helt okej kul, Lord Of The Rings spelen var underhållande på sitt egna speciella sätt precis som med Harry Potter spelen. Men när jag satt där i min nostalgiska lilla bubbla så sprack den. Allt på grund utav en notis. Vem ska spela huvudrollen i The Witcher filmen?
Vi har kommit in i en ny era, en tid där vi inte längre gör spel utav våra filmer utan helt tvärtom! Vi gör filmer om våra spel! Tycker man att det är svårt att få in en timmes handling på ett spel, hur får man in tio timmars handling på film? Särskilt när allting inte står svart på vitt vad som ska vara med för att ge den bästa upplevelsen. Huvudhandling ska ju vara med självfallet men hur mycket kan man trimma bort? Vilka karaktärer är inte lika viktiga? Måste vi ha kvar den enda personen som verkar sälja precis det vi behöver när vi behöver det? Hur många easter eggs kan vi pressa in? Hur mycket kan vi bygga upp för en uppföljare som aldrig kommer? Det är de stora frågorna Hollywood måste ställa sig själva men den som verkar väga tyngst blir alltid: Vilken kändis vill vi ha för att locka publik?
Så nu sitter vi här, bland högarna av nostalgisk pinsamhet och stirrar förvirrat på diskussionen om vem som ska spela Geralt. Många förslag, ännu mer fan art och ännu högre röster om vilken skådis som är bättre. Jag tänker på Assassin’s Creed filmen som jag aldrig såg för att trailern var underväldigande, på Tomb Raider som kanske förtjänar en chans trots sin låga marknadsföring och kanske kan det här bli bra. Det kanske är en bra utveckling, nya möjligheter och ny publik att nå. I slutet av tunneln kanske det finns ett ljus. Mina högar känns inte lika pinsamma längre och jag packar ner de igen. Det sköna med att gilla saker är att även om filmerna skulle suga så finns ju alltid spelen, som man faktiskt tycker om och kan lägga ner flera timmar på. Vi lever i en konstig tid, ja, men vi kan ju ha kul under tiden.
