Nu har sommaren över. Rent vädermässigt är den antingen här eller borta men alla går tillbaka till antingen plugg eller jobb efter ledigheter, vilket också innebär att rutiner i vardagen trillar in. Eller ja trillar, dem knackar knappt på utan man ska oförberett slängas in i rutinerna igen.
Det känns så varje år, fast man vet exakta datum planerar man ändå så ofantligt dåligt. Sen sitter man där, med alla spel man tänkt spela under sommaren, och känner lite ‘’ Jahapp.. Nu då? ‘’ För man misslyckas ju alltid, på något märkligt sätt med att ta sig an det man planerat.
För jag lovade mig själv, dyrt och heligt, att jag skulle spela igenom alla spel jag inte spelat klart. Nu snackar vi om spel jag ägt i flera år och ändå bara klarat typ 15% av. Jag hade målet tydligt och klart, några fina kvällar med kompisar, läsa en massa böcker och spela klart spelen. Damma av mitt gamla Nintendo 3DS och spela Pokémon Sun på balkongen med en kanna saft och några mariekex bredvid, kämpa i några timmar med att klara av alla uppdrag i Red Dead Redemption och spela klart New Super Mario Bros. U med min rumskompis. Det var ju minst sagt inte riktigt detta som hände.
Hur många gånger kan man lycka lura sig själv så hårt? Att genuint lyckas övertyga sig själv om att man faktiskt kommer göra det här, bara för att sedan vilja begrava huvudet djupt ner i sanden för man lyckats lura sig själv igen. Det är på gränsen mellan en tragedi och en komedi, Shakespeare själv hade inte kunnat avgöra skillnaden. Varje sommar lyckas jag med det, trots att jag har suget och drivet att dedikera lite tid åt mig själv och något jag tycker är roligt, och sen trillar hösten in och plötsligt finns det inte tid.
Jag minns sommarloven när en var liten, hur det verkade som en hade ett halvår av ledighet, och allt som existerade var himlen, havet och de fyra säkra väggarna av mitt sovrum. Solen i nacken och en Playstation 2 kontroll i handen, åhhh hur jag levde! Allting kändes lättare, bättre och bara allmänt mer njutningsfullt. Det fanns inte en tanke på slutet av sommaren, allt en måste ha gjort innan hösten eller på hur ens sommar skulle se ut i jämförelse med alla andras. Alla kamrater och kollegor som visar bilder, på ställen de varit, på alla äventyr de haft och visar upp brännan de fick av att ta en vända i solen. Självklart var det ju kul med en liten resa hit eller dit, så länge jag fick ha med mig mitt Nintendo så var jag lugn, men jag hade kunnat bo på mitt rum utan problem. Frekventa pauser för mat och toa men hade kunnat levt på att bara klara av mina spel.
Detta är den stora nackdelen med att bli äldre, livet är inte så simpelt längre. Det finns så många dagar jag bara skulle vilja linda in mig själv i en filt och bara spela, utan mål eller mening. Men främst under sommaren. Sommaren ska vara kravlös, inga måsten utan bara en paus i livet. Hela livet tar en paus i några veckor, en möjlighet att dedikera sig helt till att pressa sönder X-Knappen, och sen när hösten rullar in kan man känna sig nöjd med att man gjorde något för att få bort dammet från spelhyllan.
Så nu är den här. Det tunga arbetet som kommer med hösten, plugg, jobb och allmänt slit i vardagen. Solen bleknar lite, gräset är inte fuktigt utav dagg och dammet börjar samlas igen. Men jag svär nu, dyrt och heligt, att mina spel ska spelas i höst. För att vara en tillflykt från vardagen och hjälpmedel till prokrastination, jag ska ta lite ansvar och kunna dela upp det vuxna med det roliga. Är ganska säker på att jag kommer misslyckas på något sätt, men det som försvinner i snö kommer inte fram i tö?
Bildkälla: http://newnormative.com/2017/06/01/uzbekistan-ban-violent-video-games/video-game-pile/
