Wing it

1. Ingress i form av en punktlista.
2. Rolig, personlig inledning som illustrerar fenomenet.
3. Backa ett steg och prata mer generellt om ämnet.
4. Ge exempel ur livet (något spel- eller lajvrelaterat).
5. Återkoppla till den inledande poängen.
6. Slutknorr.

Ofta när jag städar ur lådor, väskor eller plånböcker (säger man ens ”plånböcker” längre?) hittar jag små lappar med punktlistor på. Innan jag införskaffade en för ändamålet dedikerad whiteboard täcktes även min kylskåpsdörr av dessa listor.

Jag vet inte om jag (med min kanske aningen obrydda framtoning) ger intryck av det, men jag tycker verkligen om listor. De kan avhandla allt från matinköp och i vilken ordning olika in-game-föremål ska införskaffas när jag spelar karaktären Lich i Dota2, till vad som ska hinnas med på en onsdag.

”Mot denna bakgrund kunde den gångna helgen ha förvandlats till ett riktigt helvete.”

Visst, beteendet var värre förr, men faktum kvarstår att jag tycker om att förbereda mig noga inför saker – och att inte lämna viktiga saker åt slumpen. Att inte ha stenkoll på vad som ska packas inför en resa, eller vad som kommer att hända den kommande veckan, kan göra mig vansinnigt stressad.

Mot denna bakgrund kunde den gångna helgen ha förvandlats till ett riktigt helvete. Låt mig förklara.

I vintras anmälde jag mig till Occultatum, ett dark urban fantasy-lajv i Hallstahammar. Konceptet lät fantastiskt, och redan när jag skickade in min anmälan hade jag dussintals inspirerade idéer för min karaktärs klädsel, personlighet och motivation.

Jag skulle skaffa mängder av rekvisita, konstruera en genomtänkt utstyrsel och skriva en ytterst ambitiös bakgrundshistoria. Lite längre fram förstås, när jag väl hade tid.

”plötsligt en fredagskväll hajade jag till och insåg att lajvet var mindre än tolv timmar bort – utan att jag hade förberett ett skit.”

Men månaderna gick och jag hade fullt upp med livet, universum och allting. Heltidsjobbet på tidningarna varvades med vårdbesök, resor, konvent, rollspel och de veckovisa krönikorna här på MyoGaming.

Och så plötsligt en fredagskväll hajade jag till och insåg att lajvet var mindre än tolv timmar bort – utan att jag hade förberett ett skit. Jag hade inga kläder eller story, och hade till och med glömt bort att kolla med arrangörerna om regler och intriger.

Fuck.

Av gammal hävd var detta ett klockrent exempel på ett tillfälle då jag skulle drabbas av panik. Jag skulle kasta mig framför symaskinen och sedan spendera hela natten varvandes hysterisk sömnad med stirrigt hårdpluggande av lajvets lore och regelsystem.

Jag gjorde dock inget av detta.

”’Wing it’, sade jag till mig själv. Sedan knatade jag ned på Ica efter en hårfärg.”

Helt i strid med mitt enerverande kontrollbehov insåg jag nämligen en sak: Det fanns inget jag kunde göra åt den situation jag försatt mig själv i, förutom att gilla läget.

”Wing it”, sade jag till mig själv. Sedan knatade jag ned på Ica efter en hårfärg, rev ut lite udda kläder ur garderoben och slog därefter på det nya avsnittet av Westworld.

Dagen efter satte jag mig i min guldfärgade Volvo, brände ned till Hallstahammar och drog av en av de roligaste och mest lyckade lajvupplevelserna jag någonsin haft.

”Ändå hade jag fantastiskt roligt, och fick tonvis av komplimanger för min ’genomtänka utstyrsel’.”

Väl passande för min nyfunna devil-may-care-attityd spelade jag Virvadrien (Virdis) – en flamboyant demon med dålig självbehärskning och moralisk personlighetskris. Hela konceptet var ett hastigt hopplock av ögonskugga, hårspray, åtta år gamla teaterlinser och det lilla story-fluff jag hunnit hitta på i bilen på vägen dit.

Ändå hade jag fantastiskt roligt, och fick tonvis av komplimanger för min ”genomtänka utstyrsel” – eller ”the eighties disco nightmare”, som någon så elokvent uttryckte det.

Detta var igår. Nu, dagen efter, är det istället mitt off-jag som sitter här hemma med en smärre kris i personligheten. Världen gick nämligen inte under, trots att jag inte skrivit meterlånga listor och följt dem till punkt och pricka. Snarare tvärt om, faktiskt.

”Det var inte bara lajvet som fick bli spontant den här veckan.”

Hur ska jag tolka detta, och vilken innebörd har det för min fortsatta livsföring? Kommer det att gå lika bra nästa gång jag väljer att improvisera, eller var detta blott en förrädisk och förledande engångsföreteelse?

Jag förväntar mig dock att snart få svar på åtminstone den sista frågan, för vet du vad? Det var inte bara lajvet som fick bli spontant den här veckan. Även texten du just nu läser de avslutande styckena av, och som vanligtvis skulle ha skrivits redan för fem dagar sedan, är ett sista minutens hopkok.

Så, käre läsare, det får helt enkelt bli upp till dig att avgöra om improvisation är en gångbar arbetsmetod – eller om jag gör bäst i att återvända till mina listor.

Slutknorr.