Atama, vad ryms inom skräckens ramar?

Höstmörkret kryper sig allt närmare och är det inte perfekt att ta tillfället i akt och sjunka ned framför ett nervkittlande skräckspel? Det var min plan i alla fall och med en slogan som “See through their eyes. Stay out of their sight” lockade Atama in mig. Två favoritspel för mig är både Alien: Isolation och Amnesia: The Dark Descent så konceptet med ett skräckspel där man med list smyger sig runt fienden var precis det jag letade efter.

I Atama spelar man som Kaede, en ung kvinna som verkar ha ett svårt förflutet och en ansträngd relation till sin familj. Kaede lider av psykisk ohälsa och efter en misslyckad tenta, egentligen bara droppen som fick bägaren att rinna över, bestämmer hon sig för att komma bort från vardagen. Hon reser till Kisaragi där moster Noriko bor, en liten håla ute på landsbygden. 

Platsen Kaede kommer till är helt övergiven förutom de fientliga entiteterna som intagit staden. Moster Noriko ser vi inte skymten av. Om entiteterna får fatt på Kaede är det game over så hon behöver ta sig runt utan att bli påkommen och det gör hon bäst genom att använda sin mentala förmåga att se genom andras ögon. När hon använder sin förmåga kan hon inte styra entiteterna hon tittar igenom utan får följa med när de patrullerar för att lära sig deras rutt. Det gäller att hitta mönster för att kunna smyga sig igenom banan. Den här spelmekaniken är ny för mig och det kändes till en början lagom desorienterande och spännande att få följa med fiendernas synvinkel. Konceptet fallerade dock snabbt utifrån att spelmekaniken i sin natur avbryter anspänningen som spelet försöker bygga upp. Som spelare kan man när som helst pausa stämningen genom att rida runt i en av entiteterna. 

Precis som att det för Kaede inte tog lång tid alls att inse att något var fel på platsen hon kom till, dröjde det inte länge innan jag insåg att Atama inte var ett spel för mig. Detta är märkligt då spelet har de flesta ingredienser jag tycker om hos skräckspel, oförmågan att besegra fienden vilket kräver list för att ta sig runt fienderna och att pussla ihop ledtrådar för att ta sig vidare. Det som gjorde det svårt för mig att sjunka in i spelvärlden är spelets motståndare, entiteterna som patrullerar gatorna. Jag skrattade till första gången jag fick syn på en av dem. För ett skräckspel är det förödande när motståndarna blir roande. Då det är ett indiespel förväntade jag mig inte att den grafiska formgivningen och atmosfären skulle vara på samma nivå som titlar som Ghost of Tsushima även om många indiespel lyckas bättre med atmosfären än de mer välkända titlarna. Hur som helst ställer jag mig lite frågande till valet av fiende.

Spelet i sig erbjöd mig ett nytt sätt att lösa pussel på, även om det inte blev så mycket skräck av det hela. Jag stötte inte på några buggar och Kaede svarade bra på input från kontrollen. Jag gillade premissen och hade gärna grottat ned mig i Kaedes mående och relation med sin familj samtidigt som jag smög runt på gatorna förföljd av en fiende jag inte kan värja mig mot. Det vill säga om mekaniken med att smyga och atmosfären klickat på ett bättre sätt. Spelet upplevdes något kort och när det hela var över lämnades jag med en känsla av att jag hade hoppats på något mer.