Diablo IV: Vessel of Hatred – åter till Sanctuary

Med expansionen Vessel of Hatred återvänder vi till den hemska men ack så spännande spelvärld som är Sanctuary. Grundspelet slutade med en cliffhanger och för oss som så nyfiket undrat över vad som kommer hända härnäst får vi nu möjligheten att se vart det bär an.

”Your lives and those of all humanity depends on what you do next. Choose wisely.” ― Mephisto.

Jag ska medge att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag testade Diablo IV för första gången men spelet och dess expansion har hänfört mig. Spelskaparna väver ihop gammalt med nytt på ett skickligt sätt i Vessel of Hatred och atmosfären känns fräsch och mörk så som sig bör. Utan att säga för mycket är jag glad att vi är tillbaka på Neyrelles spår men en specifik vändning mot slutet av expansionen gjorde mig lite förbryllad. 

Den grafiska formgivningen är fantastisk och det nya området Nahantu känns unikt. Det kommer nog inte som någon större chock att Diablo IV är visuellt tilltalande och expansionen likaså. Däremot kan skärmen stundvis kännas överfylld, särskilt i trånga utrymmen när många fiender stormar in samtidigt. En känsla av klaustrofobi infann sig och det blev till slut svårt att hålla reda på alla detaljer på skärmen. Även om det inte är samma typ av spel så tänker jag tillbaka på Dead Space 3 och hur det kändes som onödigt många fiender runt varje hörn. Det är en utmaning för spelskapare att få till den där perfekta balansen, för få fiender och kartan riskerar att kännas tom medan det med för många fiender skapar ett kaos.

Vessel of Hatred kommer med den nya klassen Spiritborn som jag med glädje kan meddela är en fröjd att spela. Spiritborn har fyra olika inriktningar (djur att kanalisera) som alla känns skilda från varandra och leder till olika spelstilar. Vi har centipede, jaguar, eagle och gorilla. Jag valde inriktningen centipede, som bygger på att förgifta fienden, och upptäckte snabbt hur tillfredsställande det var att locka in fiender att jaga mig medan jag släppte gift efter mig och såg deras hälsa ticka ned. Jag hade mycket roligt med den här spelstilen och kan starkt rekommendera den. Vi har också möjlighet att blanda inriktningarna om vi så önskar vilket ger en stor frihet att hemmasnickra spelstil. En annan fin aspekt med expansionen är att vi nu kan rekrytera mercenaries att följa med oss ut på äventyrandet. Vi har Raheir, Varyana, Aldkin och Subo. 

Musiken är stämningsfull och gör mycket för att förstärka upplevelsen med sina mörka vackra toner. Vid vissa tillfällen var musiken dock så pass hög att den överröstade dialoger från NPC:er vilket var något som jag fann distraherande. Som tur var hade jag igång undertexterna så det var bara för mig att läsa det jag missade och ljudvolymen går säkert att justera i inställningarna, men det var ändå ett litet minus i en annars fantastisk aspekt av spelet. 

Det tog lite tid för mig att komma till ro med användarvänligheten av grundspelet och expansionen. Även om min inredningsstil hemma lutar mer åt det minimalistiska hållet är jag något av en begynnande hoarder i spel och har svårt att göra mig av med saker som kan bli användbara en vacker quest dag. Här ska varenda potion och klädesplagg sparas till slutbossen för vem vet vilken strategi som kan tänkas vara nödvändig? Ack och ve om jag skulle råka slänga just den där specifika grejen som sen visade sig vara behövlig. Åh vad det smärtade långt ned i själen att inte kunna plocka upp allt som fienderna droppade och att faktiskt behöva välja vad jag skulle ta med mig ut från dungeons på grund av ett något begränsat inventory. På sätt och vis gav det ytterligare ett lager av skräck och mig veterligen har spelserien en anrik historia med just detta problem så det var bara för mig att rätta mig i ledet. Det finns dock en del funktioner som mildrar situationen (så länge vi pausar vårt äventyrande för att besöka en by göra stan). Dels har vi en kista vi kan dumpa våra saker i när vi inte behöver ha dem med oss och dels kan vi låsa upp stats och utseende för att sedan applicera dem på andra vapen och klädesplagg som vi hittar. Friheten i att kunna ändra utseende efter eget tycke och smak och inte utifrån stats är bra härlig.

Med det sagt är Diablo IV: Vessel of Hatred en välkommen expansion till ett mycket fint grundspel med ett nytt område att utforska och en ny klass att spela. Kort och gott innebär expansionen mer av det roliga – jag menar onda – som grundspelet byggt upp. Se nu till att inte gå förlorad i mörkret när du spelar. Mycket nöje!