“Vi får väl läsa lösningen då, men jag bryr mig egentligen inte om den.”

Information om Producenten

Företag: Anigma

Hemsida: www.anigma.se

Antal spel ute: 3 digitala mysterier samt 4 fysiska escape rooms i Malmö.

“Om oss”: “Anigma kom till från kärleken till spel och från övertygelsen om att vuxenvärlden saknar på tok för mycket av lek och skoj. Varje tillfälle att släppa taget om vuxenlivets allvar är värdefullt. Så, vilka är vi? Anigma har fyra grundare: en lärare, en croupier, en It-analytiker och en psykolog. Vi är brädspelsentusiaster, fantasyälskare, bokmalar och gamers sedan barnsben. I grund och botten fyra allsidiga nördar. Två av oss är bonussyskon, två av oss är gamla klasskamrater, två av oss är före detta kollegor och två av oss är gifta. Förvirrande? Oroa dig inte, detta är inte ett av våra pussel!”

Information om Spelet

Namn: Irina Maxim

Svårighetsgrad: Ej angiven

Åldersgräns: Ej angiven

Tidsåtgång: Ej angiven

Pris: 89 kr

Pitch: För fem år sedan dog Irina Maxim, en framstående kvinna från Anigma City, på Anigma Mentalsjukhus. Det ansågs vara en naturlig död. Nu har hennes dotter, Ewa Ivanovna, hittat Irinas dagboksanteckningar som antyder oro för personalen och mystiska händelser under hennes sista veckor. Ewa tror inte på den officiella dödsorsaken och har anlitat er. Ert uppdrag är att gräva fram sanningen, bevisa att ett brott begåtts och identifiera den ansvarige för att övertyga både Ewa och Kommissarie Munkén vid ACPD.

Omdöme

Spelat av: Cindy och medspelare Kim. 

Spelupplevelse: 

Otillfredsställande lätt
Tillfredsställande lätt
Otillfredsställande svårt
Tillfredsställande svårt

POV: Vi som spelare agerar alltså utredare efter att ha blivit kontaktade av Irina Maxims dotter, som kommit över sin avlidna mammas dagboksanteckningar. Enligt beskrivningen ska våra slutsatser inte bara övertyga dottern, utan även kommissarie Munkén, som tidigare avfärdat fallet, men det stämmer inte. Och det är bara en av sakerna som inte stämmer i det här spelet. 

Spelupplägg: Spelet består av 19 sidor med bland annat polisrapport, förhör, fotografier, patientjournaler, kvitton och andra dokument. Med andra ord ett ganska vanligt upplägg för den här typen av mordgåtor. Dokumenten är daterade antingen 1971, då Irina Maxim gick bort, eller 1976, då den nya informationen om dagboken dykt upp. Men vid båda tillfällena är det ändå kommissarie Munkén som håller i förhören, så upplägget med att vi ska övertyga honom känns bara underligt. Att vi ska övertyga Ewa som själv kommer och säger att något inte stod rätt till är också underligt, nu när jag tänker på det. 

Design/Grafik/Utseende: Alla bilder har en illustrerad serietidningsstil, vilket kunde varit häftigt och placerat oss i en slags Spawn-universum, men för oss skriker de tyvärr bara AI-genererat. Det står ingenstans att AI har använts så det kan vi förstås inte veta, men ingen konstnär får cred och vi fick samma intryck redan när vi besökte hemsidan. Designen i övrigt var inte heller något som imponerade på oss. Det kändes ganska enkelt och gav inte intrycket av att någon lagt särskilt mycket tid på att få dokumenten att se verklighetstrogna ut. En stor del av charmen med mordgåtor är ju just att få känslan av att man sitter med riktiga polisakter och bevismaterial framför sig. Den känslan infann sig tyvärr aldrig här.

Karaktärsdjup: Vi lär inte känna Irina särskilt väl, och vi förstår aldrig varför hon varit inlagd på mentalsjukhus i flera år, och de andra karaktärerna får vi främst bekanta oss med genom förhören. Det är inget ovanligt i sig, men här tyckte vi att personerna var närmast karikatyrer. Alla kändes på något sätt uppenbart skumma eller illvilliga, och det blev aldrig särskilt mycket mer än så.

Inför nästan varenda replik hade man dessutom lagt in en parentes som skulle beskriva hur personen uttryckte sig. Det kunde exempelvis stå ”(Svarar med en nästan kylig objektivitet)” eller ”(Dröjer kvar vid en tanke)”. För det första en helt orimlig sak att skriva i ett polisförhör, och för det andra enbart distraherande. Det hade varit mycket bättre om personligheterna fått komma fram genom själva dialogen. Nu blev det mest ett störande moment.

Autencitet: Här tappade spelet oss fullständigt. Det var så många saker som inte gick ihop att vi till slut satt och diskuterade märkligheterna i berättelsen mer än själva mordgåtan. Redan från början undrade vi varför polisen överhuvudtaget hade kopplats in. I rapporten står det uttryckligen att Irina Maxim avled av vad som bedömdes vara naturliga orsaker till följd av hennes underliggande sjukdomstillstånd och en plötslig försämring av hälsan. Ändå har inte bara hennes läkare, som själva slagit fast att det var naturliga orsaker, kontaktat polisen för att rapportera dödsfallet, polisen har även skickat “en patrull” för att undersöka icke-brottsplatsen och sedan genomfört en massa förhör som beskrivs som rutinförhör. Varför då? Det är ju inte direkt standard att polisen börjar hålla förhör med personal och andra inblandade varje gång någon avlider av naturliga orsaker inom vården. Snacka om att de inte skulle ha annat att göra i så fall. 

Själva förhören var inte heller särskilt trovärdiga. Vi fick väldigt starka AI-vibbar av hela manuset, som om en AI hade fått skriva förhören med facit framför sig och ingen sedan riktigt hade gått igenom resultatet. Det behöver förstås inte vara så det har gått till, men det var känslan vi fick. Och när man hela tiden sitter och reagerar på konstiga formuleringar och logiska luckor är det ganska svårt att leva sig in i ett mordmysterium.

Ledtrådar: Tyvärr inte mycket bättre här. Vi tyckte att nästan allting byggde på indicier och lösa misstankar, snarare än konkreta ledtrådar som vi kunde använda för att faktiskt lösa fallet. Sedan dök det upp en del detaljer som fick oss att höja på ögonbrynen av helt fel anledning. Ett exempel var en digital incheckningslogg från ett konstmuseum, daterad 1971. Vi är inga dataexperter, men till och med vi vet att digital incheckning inte existerade på 70-talet. Det fanns dessutom ingen som helst anledning till att den skulle vara just digital, så igen känns det mest som att ingen riktigt gått igenom det här spelet innan det skickades ut på marknaden. 

Lösning: Lösningen presenterades på en upp-och-nedvänd sida i slutet av PDF:en, vilket var smart eftersom det är ett spel man själv skriver ut. Vår slutsats stämde överens med lösningen, men avslöjandet var inte särskilt tillfredsställande eftersom vi redan hade fastnat på så många konstigheter i berättelsen. Dessutom förklarade inte lösningen alls hur mordet faktiskt hade gått till utan bara vilka medel och personer som varit inblandade, och hur det hela skulle leda till någons faktiska död fortsatte att vara högst oklart. 

Prisvärt: Tyvärr inte, trots det billiga priset.

Personliga omdömen: 

Kim: Jag ska börja med att säga att jag älskar Anigmas escape rooms. Jag har spelat alla deras rum i Malmö och tycker att de är fantastiskt roliga och välgjorda. Det var egentligen den enda anledningen till att jag köpte Irina Maxim, för hemsidan gjorde mig inte särskilt köpsugen. Informationen om spelet är väldigt knapphändig. Hur många sidor får man? Hur lång tid tar det? Hur svårt är det? Jag förstod knappt vad det var jag köpte. 

Det säger kanske en del om spelet att det roligaste med hela kvällen blev att sitta och skratta åt de märkliga formuleringarna och alla motsägelser i berättelsen. Vi hade alltså kul, men inte på det sätt som var tänkt. Jag vill verkligen inte vara onödigt hård, särskilt inte eftersom jag tycker så mycket om Anigmas escape rooms, men det här spelet var tyvärr inte välgjort. Jag kommer absolut att fortsätta besöka Anigmas escape rooms, men deras digitala mordgåtor får nog vänta tills vidare. Irina Maxim är tyvärr inget jag kan rekommendera, hur gärna jag än hade velat det.

Cindy: Till skillnad från min medspelare tänker jag faktiskt vara hård, för även om vi skrattade åt hur konstigt allting var medan vi spelade så blir jag faktiskt förbannad när jag tänker på det i efterhand. Och det kan kanske verka som en lite överdriven reaktion, men när första sidan av gåtan får mig att med stora bokstäver skriva “GRUNDPREMISSEN ÄR JU FÖR FAN FEL” i mitt anteckningsblock, och när det fortfarande är det enda som står där när spelet är slut, så känner jag mig som spelare liksom… lurad. Och det är sannerligen inte en känsla man vill ge sina kunder.  

Mitt bästa råd till Anigma är att genast plocka ner de här spelen från hemsidan, verkligen testspela dem med många olika grupper, och skriva om dem så de åtminstone är lite förankrade i den verkliga verkligheten (alternativt placera dem i en fantasivärld med helt andra regler, men då måste den världen presenteras för spelarna. Det kanske är så att Munkéns enda jobb som kommissarie är att undersöka alla naturliga dödsfall på sjukhus? Det kanske är så att i Anigma City ska sjukhuspersonal kontakta polisen varje gång en patient dör? Det kanske är så att de i den världen hade digital incheckning på 70-talet? Jag är beredd att köpa nästan vad som helst så länge det förklaras för mig, jag är rollspelare för tusan!). Men det här kan riskera att bli riktigt dåligt för deras brand. Jag kommer då rakt inte att våga besöka något av deras escape rooms efter detta i alla fall, helt oavsett vad Kim säger om deras högre kvalitet.