Som liten växte jag upp som fastklistrad vid tv-skärmen mellan klockan 06-08 på helgmorgnar. Detta var innan nyheterna eller de vanliga programmen började sändas – det var när barnprogrammen visades. Det fanns många kanaler och program att välja mellan, men jag valde samma kanal och samma program varje morgon. Kanal 5 var den enda kanalen som visade Batman. I ungefär trettio minuter satt jag på golvet framför vår tjock-tv, ett gosedjur i ena handen och nattlinnet draget över knäna. I komplett tystnad. När eftertexterna var slut (för det var extra viktigt att sitta kvar tills musiken hade slutat helt) kunde man göra annat, byta kanal, kolla på nästa program eller göra en macka. Batman var lika viktigt för mig som granen på julafton, glass på sommaren och mormors kanelbullar – och precis lika självklart. Därför är Arkham-spelserien en väldigt viktig del i mitt liv.
Arkham Asylum upptäckte jag i samband med min besatthet för Dark Knight filmen, för internet var en fantastisk plats där man kunde hitta fejk-trailers för en uppföljare. Jag kollade på när någon annan spelade igenom spelet, och det var precis allt jag kunnat önska mig i livet. Ett bra, actionpackat, problemlösande spel med en intressant och fångande handling. Jag var tvungen att ha det. Det enda lilla problemet var att jag fortfarande endast ägde ett PS2, och det skulle dröja ett par år innan mitt PS3 och jag delade vardagsrum.
Men när alla komponenterna fanns, då fanns det ingen pausknapp. Jag klarade ut spelet och genast efter det begav jag mig ut på nätet för att leta reda på Arkham City som jag visste, med stor säker, fanns ute i världen. För i min väntan och längtan efter ett PS3 hade Rocksteady släppt en uppföljare, vars trailers jag slukat i mängder. För fasiken i mig, det är jävligt bra spel.
Vi har längtat efter ett bra Batman-spel. Så fort rykten kommit upp så har man slängt sig över en dator och kollat överallt. Stämmer det? Vilka ska göra spelet? Desperation var allt jag kände tills Arkham-serien släpptes. Och spelen gjorde mig inte besviken. Kevin Conroy som Batman och Mark Hamill som Jokern – det kunde ju inte bli annat än perfektion. Spelen behöll dessutom det tunga och mörka från både Tv-serien och serietidningarna, som bara höjde spelet ännu högre.
Det första spelet utspelar sig trots allt på Arkham Asylum, där Jokern släppt lös alla fångar. Detta inkluderar några av Batmans värsta fiender, förutom clownen själv. Det är inte bara obehaget över att det runt varje hörn lurar en fara, den ena värre än den andra, utan även det faktum att detta när som helst kan få dödliga konsekvenser. För ja, folk dör här, ofta och på mindre trevliga sätt. Detta var något jag kunna tförvänta mig men ändå på något sätt inte var beredd på, särskilt inte när man hittar kropparna efter vakter medans man springer omkring. Spelet blir obehagligare när det skickar ner en i kloakerna, där den monstruösa krokodil-liknande Killer Croc bor, och man måste gå tyst och långsamt för att inte väcka uppmärksamhet. När direktivet sa spring, då sprang jag tills jag var högt upp på marknivå igen.
Arkham City behåller skurkarna-är-lösa-konceptet, men nu har man en hel del av Gotham att leka i. Skurkarna finns nu överallt, har egna baser och det finns små side quests som inte fanns tidigare. Det känns större. Det är större. Både äventyret och riskerna. För Rocksteady tog risker med Arkham City. Skulle fansen uppskatta handlingen, som nu behövde sträcka sig över något större än Arkham? Skulle de uppskatta de karaktärer som fick större roller? Vad skulle de tycka om slutet? För slutet. Woah. Utan att gå in på spoilers så var jag inte beredd på slutet. Jag satt kvar i tysthet en lång stund. För det kom från ingenstans och sen fortsatte det bara vidare till eftertexterna. Men det var det slut som behövde ske – det fanns inget annat sätt att avsluta spelet på.
Även fast jag satt där i komplett chock var jag nöjd, och jag tror att just slutet cementerade Arkham som min favorit-spelserie. Inte bara för att jag är den nörd jag är, utan även för att spelen var precis så som de skulle vara. De gav mig precis det jag förväntade och önskade mig av en spelserie centrerad runt Läderlappen. Det går inte att toppa. Det var perfekt.
Jag har nog spelat om spelen fler gånger än vad jag spelat om något annat spel, fått 100% completion åtminstone en gång, och är jag osäker på vilket spel jag vill spela idag så väljer jag något utav dem. Särskilt när jag vill mätta min inre nörd. När jag är klar blir jag fast i en viss… Batman-mani. Jag kollar om serien från 90-talet, filmerna och de animerade filmerna. Det dåliga och det bra blandas ihop och jag sitter nöjd och belåten med mitt maraton. Även om det tog tre månader.
Batman har en speciell plats i mitt hjärta och Arkham visar verkligen på allra bästa sätt varför det är så. De tunga besluten, skurkarna, fighterna, musiken och Batman själv. Allting samspelar som en fantastisk orkester och ger mig inget annat än kärlek.
För övrigt, om någon undrar varför jag inte pratade om Origins eller Arkham Knight, det kommer. Vi ska prata om det. Reda ut lite saker…. Ifrågasätta lite saker. Men det kommer senare! Tills dess: ät era vitaminer, drick lite venom och kasta fladdermus-formade kaststjärnor på allt ni får tag i.
