Man of Medan
- Plattform: Microsoft Windows, PlayStation 4, Xbox One
- Spelat på: PlayStation 4
- Utvecklare: Supermassive Games
- Utgivare: Bandai Namco Entertainment
- Genre: Interaktivt drama, skräck
- Antal spelare: Single-player, multiplayer
- Releasedatum: 30 augusti 2019
Efter Supermassive Games klockrena rysarspel Until Dawn (2015) hade jag ganska höga förhoppningar på Man of Medan – den första installationen i studions nya skräckserie The Dark Pictures Anthology.
Serien är tänkt att innefatta åtta fristående skräckspel som ska släppas en gång i halvåret.
Just detta spel är inspirerat av historien om skeppet SS Ourang Medan, som enligt omstridda uppgifter ska ha gått under på sydostasiatiska vatten någon gång under 40-talet. Enligt sägnen hittades skeppet drivande med hela sin besättning oförklarligt avlidna, efter ett antal mystiska nödanrop.
I spelet får vi följa ett gäng ungdomar som ger sig ut på havet i en hyrd båt för att dyka och leta efter spännande vrak att utforska. Självfallet går det inte helt enligt planerna, och de tvingas stifta bekantskap med det övergivna skräckskepp som gett spelet sitt namn.
Spelet är uppbyggt kring i stort sett samma mekaniker som Until Dawn, där spelaren ställs inför olika val som till synes avgör hur berättelsen ska fortskrida. Ibland ackompanjeras dessa val av quick-time-events som avgör om karaktärerna lyckas med det de föresatt sig eller inte.
Dialogvalen påverkar även karaktärernas relationer till varandra, vilket kan observeras genom ett gäng relationsmätare i pausskärmen. Liksom i Until Dawn kan man även under spelets gång hitta små ”spådomar”, eller filmsnuttar, som visar en flash av något som kan komma att inträffa senare.
Ett annat element som spelen har gemensamt är att man mellan varven plötsligt finner sig sittande i ett prydligt inrett kontor tillsammans med en enigmatisk främling som kommenterar ens progress.
Den här gången är det dock inte Peter Stormares obehaglige psykolog som bjuder in, utan den mystiske karaktären The Curator. Denne spelas av Pip Torrens, och vi vet att han är cool och viktig eftersom han får ett långt och powergotiskt musikintro i början av spelet.
Vi kommer förmodligen att få se mer av honom vad serien lider.
”Samtidigt som spelet utgör några timmars helt okej underhållning har det nämligen en lång rad riktigt störande – och, forgive the pun, sänkande – problem”.
Det finns alltså många teoretiska likheter spelen emellan. So far so good. Det visar sig dock ganska snart att båtrysaren ändå inte lirar i riktigt samma liga som sin prisade föregångare.
Samtidigt som spelet utgör några timmars helt okej underhållning har det nämligen en lång rad riktigt störande – och, forgive the pun, sänkande – problem.
Först och främst: Där Until Dawn lade krut på att trappa upp den otäcka stämningen och bygga upp spelarens relation till karaktärerna väljer det mycket kortare Man of Medan att hasta sig fram – vilket självfallet ger ett mycket tunnare resultat.
Istället för föregångarens tätnande, krypande rysaratmosfär förlitar sig Man of Medan nästan uteslutande på billiga jump-scares. En färgglad muräna dyker plötsligt upp. En kruka ramlar från en hylla. Ett monsteransikte flashar förbi i en ventilationslucka.
”varför ska spelaren bry sig om att reagera på skräckelementen när karaktärerna skakar dem av sig som om de knappt vore mer än olägliga skavsår?”
Det hela blir inte bättre av att ingen av karaktärerna reagerar på miljön och händelserna som normala människor skulle ha gjort. En hög med mumifierade lik avfärdas som kuriosa och en toalett full med blod glöms bort lika snabbt som den upptäcktes.
Flera gånger får man känslan av att spelskaparna suttit i ett möte och sammanställt en lista på random läskigheter, och sedan helt enkelt tryckt in dem på en lång rad. Men varför ska spelaren bry sig om att reagera på skräckelementen när karaktärerna skakar dem av sig som om de knappt vore mer än olägliga skavsår?
När det kommer till karaktärerna finner jag mig dessutom tyvärr varken imponerad eller engagerad. Detta illustreras kanske allra tydligast av att jag investerade mig mycket mer i en kortlivad karaktär i prologen än i de faktiska huvudkaraktärerna. Man får aldrig någon känsla för deras personligheter, och det är bara alldeles i spelets början som det sociala samspelet dem emellan faktiskt tillåts ta plats.
Relationsmätarna har (utöver ett par cutscene-variationer i slutet) ingen markant inverkan på varken handlingen eller spelupplevelsen. Det leder tyvärr till att mätarna allra mest ger intrycket av att vara överflödiga parenteser som klämts in för att spelet ska påminna om den lyckade föregångaren så mycket som möjligt.
Efter ett par pliktskyldiga kik glömmer jag tyvärr bort dem helt – de bidrar helt enkelt inte till upplevelsen.
”Ofta känns det som om spelskaparna slängt in illusionen av valmöjligheter där inga sådana egentligen finns.”
Tyvärr får jag samma känsla av de val man presenteras med. Ofta känns det som om spelskaparna slängt in illusionen av valmöjligheter där inga sådana egentligen finns. Flera gånger finner jag mig göra ett val, för att sedan direkt tvingas tillbaka i det scriptade spåret av en automatisk cutscene.
Mitt intryck är att det nästan enbart är vid de tillfällen då en karaktär riskerar att dö eller försvinna som ens val har reella konsekvenser för spelets handling.
Dessutom blir dessa konsekvenser inte tydliga förrän i de avslutande filmsekvenserna, vilket tar bort den interaktiva känslan som satte tonen i Until Dawn.
Kontrollerna är precis som i föregångaren klumpiga, vilket leder till att man fastnar i de trånga gångarnas hörn och misslyckas med att navigera in genom dörröppningar.
I en spelmiljö som genomgående är trång och mörkt behöver kontrollerna vara mer responsiva än i Silent Hill från 1999.
När det kommer till collectibles får man dessutom ofta ägna sig åt tröttsam pixelhunting, när blänken som indikerar var föremålen ligger inte alltid linar upp med platsen man måste stå på för att knapp-ikonen ska dyka upp.
Storytelling-mässigt är spelet ett vrak i sin egen rätt. ”Några ungdomar tvingas kämpa för sin överlevnad ombord på ett spökskepp”-tropen är inte dålig i grunden, men there is liksom nothing more to it.
”Flera delar av handlingen känns, i ärlighetens namn, såhär i retrospekt som random rule-of-cool-motiverat bullshit.”
Kidsen lallar planlöst omkring och gör underliga val, och exponeras under resans gång för en uppsjö av element som aldrig får någon förklaring. Visst, vissa saker kan gärna få förbli ett mysterium, och andra grejer kanske klarnar i takt med att resten av spelseriens (förvisso fristående) episoder släpps.
Men flera delar av handlingen känns, i ärlighetens namn, såhär i retrospekt som random rule-of-cool-motiverat bullshit.
Att ett gäng ovidkommande trådar lämnas öppna kan jag ha överseende med, men slänger man i förbigående in, säg, en gotisk bankettsal – komplett med rituella element och en ond kultist – tycker jag inte att man därefter med gott samvete helt sonika kan släppa det. Då har man nämligen gjort en ganska markant plantering som spelaren kommer att förvänta sig en upplösning eller uppföljning på innan spelet är slut.
Har man inte tänkt leverera sagda uppföljning förrän i kommande spel kan det vara bra att i alla fall på något sätt adressera det, och inte bara lämna det hängande i luften. Och har man inte tänkt att följa upp det över huvud taget hade det förmodligen varit bättre att spara scenen till ett helt annat spel.
Man of Medan är, trots att man återanvänt många mekaniker, alltså inget Until Dawn – inte ens i närheten. Det betyder dock inte att det inte var en underhållande spelupplevelse. En skräckis behöver som bekant inte vara speciellt bra för att fylla sin funktion – även om det förstås hjälper.
Spelet gör absolut sin grej som mysrysig enkvällsunderhållning, och det faktum att det dessutom finns ett slags flerspelar-läge (lokalt och online) gör inte saken sämre.
Dessutom känns det som att Supermassive Games i och med Dark Pictures Anthology har ett intressant upplägg på gång, och det ska bli spännande att följa det vidare.
Nästa del i serien kommer att heta Little Hope, och beräknas släppas någon gång under nästa år. Min förhoppning är att det kommer att ha sparkat av sig några av föregångarens barnsjukdomar, och därigenom tillåts bli något mer än ett substitut för kvällens kravlöst halvkassa skräckfilm.
Kanske till och med något välarbetat och minnesvärt.
