Några av mina allra käraste barndomsminnen utspelar sig framför tjock-tv:n, med N64-kontrollen i händerna och ”Mario Party 3″ i enheten. Därför var det med stor nostalgisk förväntan som jag klickade i ”Super Mario Party”-chippet i Switchen och bänkade mig framför dagens betydligt plattare skärm. Och hör och häpna, jag blev inte besviken.
Jag är ett stort fan av Switchens kontroll-upplägg, där varje singleplayer-dosa kan delas upp i två separata joycons för de tillfällen då man är fler som spelar. Detta kom självklart väl till pass här – för vad är ett partyspel utan medspelare?
Nu får ni ta den här recensionen från någon som tidigt tröttnade på GameCube och aldrig skaffade Nintendo Wii – och därför har begränsad erfarenhet av seriens titlar efter att N64 gick i pension. Men att ”Super Mario Party” är ett grymt roligt spel behövs det inget modernt party-CV för att konstatera.
Bild: Nintendo
I spelets början får alla deltagare välja vilken karaktär de vill styra. De gamla vanliga ”gubbarna” finns självfallet med, men jag blev även positivt överraskad av att man här även kan välja att spela flera andra karaktärer från franchisen – däribland en hel hög av spelseriens klassiska monster och skurkar. Om jag inte av hävd alltid spelat som Wario hade det varit riktigt svårt att välja.
Men räds icke – de karaktärer som inte väljs ut har ändå en chans att dyka upp senare i spelet. I brädspels-läget kan man nämligen springa på dem som NPC:s, och få med sig dem som medhjälpare.
Spelet har en charmig over-world i form av en park där man kan knata omkring och välja bland olika spellägen. Det är även här som nya valbara saker dyker upp i takt med att man låser upp nytt innehåll.
I parken möter man även på olika karaktärer från Mario-verse, och har man tråkigt kan man bara lufsa runt där och se vilka som har tillkommit – eller flyttat på sig – sedan senast. Flera av dem har dessutom egna funktioner, som att informera om sido-utmaningar eller introducera hemliga bonusspel.
När det kommer till att välja spel-läge finns det många olika varianter att välja mellan. Självfallet har vi det traditionella ”Party-mode”, där 1-4 spelare tävlar om stjärnor i ett brädspels-liknande upplägg med tärningsslag. På tärningsfronten har varje karaktär dessutom en varsin special-tärning att välja på, utöver den vanliga 1-6-dito.
För Warios del har 1:an och 2:an på specialtärningen bytts ut mot ”förlora två mynt”. Detta vägs effektivt upp av att alla de andra tärningssidorna är 6:or. I varje tur får man därmed ta ställning till om man vill använda den vanliga tärningen, eller riskera att förlora pengar för att kanske få full pott i antal steg.
Bild: Nintendo
De sedvanliga elementen finns självklart med i spelet: Att hamna på blå rutor ger pengar, medan röda rutor ger förlust av pengar. Vissa rutor har speciella funktioner och bonusar, och här och där på kartan finns små affärer där man kan köpa på sig utrustning för att ge sig själv fördelar eller sabotera för motspelarna.
I slutet av varje runda kastas spelarna in i olika minispel, där de i olika konstellationer tävlar om att kamma hem fler mynt.
Spelet går som vanligt ut på att samla på sig så många stjärnor som möjligt. Dessa dyker upp en och en på olika platser på kartan, och för att komma åt dem måste man dels vara först på plats, men även ha råd att köpa dem. (Det verkar dock ha skett någon form av deflation i Svampriket, för vad jag minns kostade stjärnorna förr 20 mynt. Nu kostar de däremot bara tio.)
Kartorna är precis sådär fantasifullt underbara som vi är vana vid från seriens N64-inkarnationer. Det är en fantastisk känsla bara att promenera runt på banan och insupa de roliga och inspirerande detaljerna.
Som tidigare nämnts kan man under spelets gång möta på de karaktärer som inte valdes ut av spelarna, och få dem som medhjälpare. Här dyker en rolig funktion upp, som jag tycker verkligen höjer spelnöjet ett par pinnar. När man tar sig an en medhjälpare får man nämligen en extratärning att använda varje tur.
Det betyder att den som har medhjälpare med sig får slå fler tärningar, och därmed även har en chans att få röra sig längre. Medhjälparna ackumuleras dessutom, så man kan ha flera stycken samtidigt.
Förvisso kan detta snabbt göra spelet lite obalanserat och leda till tjafs, men hey – är inte tjafs spelseriens paradgren?
Bild: Nintendo
Minispelen är roliga och mycket varierade. Den briljanta funktionen att träna på varje minispel innan man tar sig an det ”på riktigt” finns kvar, men med en positiv uppgradering. I ”Super Mario Party” ligger ”tränings-läget” nämligen inbyggt i instruktionsmenyn för varje minispel.
Det betyder att du inte behöver komma ihåg att trycka på ”practice” innan minispelet startar – du och medspelarna kan i lugn och ro köra träningsläget hur många gånger ni vill direkt i menyn, tills ni känner er redo. Att gå vidare till själva spelet kräver även att alla spelarna trycker på ”Ready”.
Det är därmed omöjligt att som mer rutinerad spelare köra över de andra genom att lömskt kuppa sig förbi träningen.
När ni har kört klart ett Party Mode och förmodligen är sådär härligt irriterade på varandra över att någon snott den andres stjärna i sista sekunden, finns sedan bli-sams-terapin nära till hands. När ni kommer tillbaka till overworld-parken kan ni nämligen återfå lagkänslan genom att kasta er in i något av det flertal samarbetes-spel som finns att tillgå.
Exempelvis kan ni ge er ut på forsränning tillsammans, där man hjälps åt att paddla med joyconsen och samarbetar i minispel för att samla ihop extra sekunder. Flodfärden är nämligen tidsbegränsad, och det går ut på att tillsammans hinna i mål innan tiden tar slut.
Bild: Nintendo
Spelet har även ett ”Partner Party”-mode, där man spelar på ett bräde enligt samma premisser som här ovan – men med skillnaden att man samarbetar två och två. Båda deltagarna i varje lag slår sin tärning i början på turen, och stegen läggs sedan ihop och används av båda.
Här går det, precis som i ”Party Mode”, ut på att samla fler stjärnor än motståndarlaget innan spelet tar slut. Även här kan man samla på sig medhjälpare som bidrar med extratärningar. Detta läge är en rolig omväxling från det sedvanliga upplägget med alla mot alla, i och med att det öppnar för att alla inte är dödsfiender i slutet av spelet.
En av mina personliga favoritlägen i spelet är en rytm-utmaning, där spelarna använder sina joycons till att hålla takten i olika för ändamålet utformade minispel. Det blir lite som en mashup mellan ”Guitar Hero” och minispels-läget i ”Pokémon Stadium 64”.
Förutom att det är kul-stressigt och fruktansvärt roligt finns det även utrymme för att få rejäl träningsvärk efteråt.
Utöver dessa lägen finns det även flera minispels-alternativ att välja från overworld-parken – samt möjlighet att spela online i läget ”Online Mariothon”.
Bild: Nintendo
Gameplayet rullar på bra med väldigt få störande avbrott när man väl kommer in i det. Jag personligen fick ett lite mindre psykbryt av de långdragna (och i min mening totalt onödiga) story-dialogerna i början av spelet – samt de enligt mig alldeles för långa informations-segmenten innan man släpps in i parken.
Men ha då i åtanke att jag är den typen av person som även är närapå oförmögen att tröka mig igenom en IKEA-instruktion.
Spelet kraschade dock en gång mitt i en spännande omgång forsränning, och vi tvingades starta om. Detta var lite överraskande då det är första gången jag upplever en mjukvarukrasch på Switchen, men någon gång ska väl vara den första. Förhoppningsvis var det bara slump-spöket som var framme.
I skrivandets stund finns det, trots timtal av frenetiskt och roligt spelande, fortfarande mycket för mig att upptäcka och låsa upp i spelet som helhet. ”Super Mario Party” har därmed ett omfång och en långlivadhet (alltså vad heter det egentligen?) som jag upplever att de tidigare spelen saknat.
Det blev även en utmärkt inkörsport till Switchen för mina föräldrar, som nog inte rört en spelkonsol sedan pappa räddade mig från Arga Solen i SMB3 någon gång under tidigt 90-tal.
”Super Mario Party” är därmed ett partyspel jag ser fram emot att festa vidare i, och som jag varmt kan rekommendera till alla som har minsta intresse för socialt umgänge, roligheter och allmänna frustrerade krigsförklaringar från alla sina pwnade familjemedlemmar.
