Ett ljud skär genom stillheten. Pulsen ökar, tankarna rusar och jag håller andan. Med kalla kårar krypande längs ryggraden rör jag mig genom de tysta rummen, mot ljudets källa.
För varje steg spelas ett dussin scenarier upp i huvudet. Ett dussin rädslor, ett dussin hemska alternativ på vad som kan ligga bakom detta plötsliga fridens avbrott. På vem som väntar på andra sidan dörren, och varför denne någon har tryckt på min ringklocka.
”När jag var liten plingade man ofta på hos folk, nästan alltid utan att förvarna innan.”
Nu tror ni kanske att jag lider av allvarlig social fobi, men jag vet att jag är långt ifrån ensam om denna reaktion. Att dyka upp oanmäld hos folk är liksom inget man helt friktionsfritt kan göra längre.
När jag var liten plingade man ofta på hos folk, nästan alltid utan att förvarna innan. Det var inget konstigt med det alls. Man blev insläppt, fick ett glas Oboy i handen och sedan satte sig alla i källaren och spelade Super Mario.
Jag kan till och med fortfarande få för mig att dyka upp oanmäld för att hälsa på någon. Spontanitet är kul. Eller ja, åtminstone så länge ingen bestämmer sig för att drabba mig med den.
”Och det skulle ju egentligen inte behöva vara en katastrof. I den bästa av världar, åtminstone.”
Låt mig förklara. Nuförtiden är alla konstant uppkopplade. De jag vill ha kontakt med och påhälsning av hör jag oftast av flera gånger om dagen. Via sms eller sociala medier vet jag vad de äter, hur deras hår ser ut idag och var de befinner sig. Vill de ses kommer jag definitivt att få reda på det.
Chansen att någon av dem skulle dyka upp utanför min dörr utan förvarning är därför så gott som obefintlig. Det är inte så saker fungerar längre. När det då ändå ringer på min dörr kan det ju bara betyda en sak: det är någon jag inte känner.
Och det skulle ju egentligen inte behöva vara en katastrof. I den bästa av världar, åtminstone. Men genom sig själv känner man andra, och därför vet jag att när någon jag inte känner ringer på är det för att de vill ha något av mig.
En underskrift till någon förening, mitt liv eller i allra värsta fall: ett erkännande om att jo, det kan nog hända att jag kanske har en TV trots allt.
”Det är ett uråldrigt utnötningsspel vi spelar.”
Ingen av dessa saker är något jag är speciellt sugen på att beredvilligt ge ifrån mig.
Därför är det med minimala myrsteg som jag närmar mig dörren och försiktigt tittar ut genom kikhålet. Personen på andra sidan vet att jag står där, skuggan i kikhålet avslöjar mig. Främlingens ögon möter mina.
Det är ett uråldrigt utnötningsspel vi spelar.
Här, mitt i spänningen, vill jag avbryta med ännu ett tillkännagivande. Jag svarar oftast inte på okända nummer heller. Jag trycker förstås inte bort dem, det vore att avslöja sig själv. Istället får signalerna klinga ut innan jag snabbt slår upp numret i Eniro och därefter avgör om jag ska ringa tillbaka
”Tyst väntade jag med ögat mot kikhålet tills han rättade till sin svarta mapp och gick sin väg.”
Här handlar det främst om att jag inte orkar prata med försäljare, men konsekvensen är densamma: Man kan inte längre bara ringa någon man inte känner och förvänta sig ett svar.
Och angående vem som stod där på andra sidan dörren? Det har jag ingen aning om, för jag öppnade inte. Tyst väntade jag med ögat mot kikhålet tills han rättade till sin svarta mapp och gick sin väg. Precis som de brukar göra, förr eller senare.
Och jag kunde nöjt återvända till skrivandet av denna text, med ännu en vunnen utnötningsstrid på prishyllan.
