Den snopna återträffen: När minnet sviker

Det är en allmänt erkänd sanning att vissa bekantskaper, platser, underhållningselement och matupplevelser åldras med stil – och andra inte.

Alla som någon gång varit på en klassreunion, återbesökt sin barndomsgata, sett om en gammal favoritfilm eller ”äntligen” ätit på Burger King igen fyra år efter den där första smaksensationen vet vad jag pratar om.

Vissa saker är helt enkelt inte lika bra som man minns dem, och att återbesöka dem kan vara ett riktigt riskabelt företag.

”Jag hade hittat snabbmatens heliga graal.”

Jag brukar säga att jag och hamburgerkedjan Burger King har en problematisk av-och-på-relation. Vi träffades i Västerås vintern 2010, och det var kärlek vid första ögonkastet. Kycklingburgaren jag åt där var ren perfektion; ytan var krispig, salladen fräsch och såsen delikat.

Jag hade hittat snabbmatens heliga graal, och visste redan där och då att det här var en förälskelse som skulle vara tills döden skiljde oss åt.

Gävle med omnejd hade på den tiden ännu inte förärats med ett eget Burger King, och sorgen var stor när jag lämnade den skräniga lokalen i Västerås. Vi hade dock ett passionerat långdistansförhållande under åren som följde, och även om jag inte skrev några faktiska kärleksbrev skickade jag dem åtminstone mentalt.

Jag jämförde alla andra snabbmatskedjor med den förtrollning jag mindes, och allt annat jag åt i hamburgerväg förvandlades till aska i munnen. Drömmen om att återuppleva den där perfekta kycklingburgaren ville helt enkelt inte dö.

”Hoppet är ju dock som bekant det sista som lämnar människan, och därför är detta ett löfte jag naivt bryter om och om igen.”

Så en vacker dag, flera år senare, hände det så äntligen. Under ett besök i Göteborg stod jag plötsligt åter öga mot öga med min långväga crush. Förväntansfullt beställde jag in samma meny som så många år tidigare, satte mig vid det såskladdiga plastbordet och högg in.

Och blev brutalt, obeskrivligt och vederstyggligt besviken. Burgaren var inte alls i klass med den jag ätit i Västerås.

Under åren som gått sedan dess har jag vid upprepade tillfällen gett Burger King nya chanser. Varje gång har resultatet varit detsamma, och varje gång har jag svurit att ”det här var sista gången jag äter där”.

Hoppet är ju dock som bekant det sista som lämnar människan, och därför är detta ett löfte jag naivt (och bittert) bryter om och om igen. Jag lär mig helt enkelt aldrig.

”Oavsett anledning minns vi dem med värme, och vurmar dedikerat för dem så fort vi får chansen.”

Men det är inte bara överreklamerade snabbmatskedjor som är kapabla att uppbåda dylik besvikelse. Alla har vi väl de där gamla favoritspelen eller -filmerna som liksom framkallar nostalgiska fjärilar i magen när vi tänker på dem.

Vi kanske upplevde dem som barn och blev alldeles awestruck, eller så förknippar vi upplevelsen med en särskilt fin tid i våra liv. Oavsett anledning minns vi dem med värme, och vurmar dedikerat för dem så fort vi får chansen.

Sedan, när vi väl faktiskt återbesöker dem, inser vi chockat att det antingen är vårt minne eller spelets/filmens åldrande som gjort pinsamt dåligt ifrån sig.

För min egen del kan jag utan moraliska kval lägga den pinsamt ostiga nittiotalsserien Power Rangers till denna hög, trots att jag dreglade litervis över den när det begav sig. Likaså den i retrospektiv makalöst dåliga Den oändliga historien 2 – Nästa kapitel, som jag icke desto mindre älskade som barn.

”Förlåt, Super Mario Kart – jag älskar dig, men du är tveklöst en av dessa.”

På tv-spelsfronten finns det dessutom en hel uppsjö av titlar som, även om de fortfarande har ett nostalgiskt underhållningsvärde, ofrånkomligen lider av kassa kontroller, ineffektivt gameplay eller undermålig leveldesign.

Förlåt, Super Mario Kart – jag älskar dig, men du är tveklöst en av dessa. Första Silent Hill är en annan, även om jag fortfarande gärna pressar mig igenom dess knöliga polygoner och opedagogiska upplägg för gamla fina minnens skull.

Zelda II: The Adventure of Link (som det i och för sig kan argumenteras aldrig var något mästerverk) har åldrats så pass dåligt att inte ens retroabstinens kan få mig att så mycket som blåsa dammet av connectorn.

Och ändå finner vi oss själva återvändande till dessa titlar och upplevelser om och om igen – antingen väl medvetna om vad som väntar, eller med ett naivt hopp om att ”den här gången kommer det att vara annorlunda”.

”Eller så hade man helt enkelt tur vid det där första besöket på en snabbmatskedja i Västerås.”

Detta behöver inte betyda att vi levt i en lögn, men det visar definitivt på att både preferenser och referensramar kan ändras drastiskt med årens gång.

Eller så hade man helt enkelt tur vid det där första besöket på en snabbmatskedja i Västerås.

Och apropå det: Ett sprillans nytt Burger King öppnade nyligen i Gävle. Jag vet att vår relation fått sig en del törnar, men alla förtjänar en andra chans, eller hur?

Den här gången kommer det definitivt att vara annorlunda.