När jag var liten så brukade vi åka Ålandsbåten ibland. Jag var liten nog för att få leka i bollhavet i lekrummet, utan att bli åldersdiskriminerad utav skylten som satt på utsidan. Trots att de färgade bollarna lockade så fanns det alltid något i dessa lekrum som lockade mer, de små tv-skärmarna med varsin konsol inkopplad. Här kunde man inte bestämma spelet själv utan man satte sig ner i en saccosäck och spelade tills pappa kom och sa att vi skulle gå av.
Man fattade inte vad det var som hände för tre öre, sen att alla spelen var på engelska var bara ännu en förvirring. Men det var underhållning för ett par timmar, medan de andra barnen runt omkring var lite småbittra för att man suttit där sen båten avgick utan att lämna. Alla ställen där man kan sätta sig ner och spela en stund var värda guld.
För oss som inte hade tv-spel hemma eller helt enkelt inte hade rätt konsol så var alla lekrum, affärer och dylikt det bästa ställena att bege sig till om man vill komma undan en stund. Det var möjligheterna att få pröva på spel man inte spelat förut eller helt enkelt pröva innan man köpte. Första gången jag spelade Crash Bandicoot var i just ett lekrum på Viking Line, med en pojke bakom mig som blev arg för att jag klarade en bana han inte klarade av. Många gånger när mamma och jag skulle handla så sa jag att jag fanns vid spelen, intensivt spelande på deras displaykonsoler med ett spel. När de bytte spel var det som lilla julafton, något nytt att spela medan mamma handlar! Jippi!
När jag hade min egna konsol så fortsatte jag ju spela i affärerna, för det var ju spel jag inte spelat än. Jag uppskattar dessa platser, främst för att det gav mig underhållning en kort period men också för att jag märkte att jag inte var ensam om det. Vi var ibland flera stycken som kunde sitta eller stå kring den som spelade, stirrandes i total tystnad medan de hoppade runt på tv-skärmen. En tyst gemenskap om man kan säga så, för vi pratade inte med varandra egentligen. Vi var knappt medvetna om varandras existens, särskilt när det var en själv som hade kontrollen, men ändå var vi där tillsammans. Fanns Super Smash Bros eller Mario Kart så var man ju två stycken som slogs med hela rummet stirrandes, här kunde man utbyta några meningar i stil med ” Hur gjorde du det? NejNejNejNejNEJ! Men dö för fan! ” När man dog var det nästa persons tur. Inga ord. Den tysta gemenskapen.
Ju mer tid gick desto färre spelhörn fanns det, ville man pröva spelen fick man köra demon hemma om den gick att ladda ner. Så när jag befann mig på en Silja Line båt för bara några veckor sen och såg lekrummet med fyra tv-skärmar med varsin konsol inkopplad så kände jag en viss värme i bröstkorgen. Nu satt vi visserligen fyra vuxna människor och spelade, omväxlande ritade och byggde med klossar, men den tysta gemenskapen kändes av igen. Jag tror de flesta barn upplever det här, när allting bara handlar om att ha kul och man inte behöver prata för att ha det. Det är ju en tyst gemenskap av en anledning.
