Nio filmer. Över ett spann av fyrtiotvå år. Det är nästan ett halvt liv, du har säkert en egen familj, ett jobb, en bostad och nio filmer inpackade i ditt minne. Vägen hit har varit svår och krånglig, med långa pauser och en konstant känsla av ”Var det verkligen så bra som jag minns?” Det har varit hatstormar, upprörda känslor, uppmuntran till bojkott och dödshot genom alltihop men i slutändan står vi alla här. Det får bära eller brista men vi måste se The Rise of Skywalker.

Minns du din första Star Wars film? Hur gammal du var? Vart du såg den? Vilken färg du ville ha på din ljussabel? Jag ville ha grön, allt annat var helt otänkbart. Min första film spelades sent en kväll när jag satt och kollade på tv, ungefär åtta år gammal kanske, och det var The Phantom Menace. Jag var helt omedveten om vad jag hade sett, knappt förstått vad allt var och jag kunde knappt läsa klart undertexterna innan de ersattes med nya. Rent visuellt var jag helt insatt, jag tjatade på min mamma att berätta vad de precis sagt. Det var inte förens några år senare som jag sträckkollade alla filmer då kanal 6 hade ett maraton och visade en Star Wars film varje kväll i en vecka. Jag hade dessutom spelat Lego Star Wars x antal gånger hittills och fast var jag, helt jävla fast.

Det har varit maraton efter maraton, förbannelser över att Clone Wars tv-serien bara visades på Cartoon Network och intensiva försök att få saker att flytta på sig med hjälp av Kraften. Sen kom det som vände upp och ner på alltihop och ställde världen på sin kant. Det kom en trailer till en ny film. Helt sjukt! Jag planerade mitt biobesök in i minsta detalj, det skulle bli ett besök att minnas. När vi lämnade biografen var mina popcorn knappt rörda. Hela jag studsade fram, nästan vibrerande av glädjerus. Jag kände mig som åtta igen, med tårar som torkade på kinderna och ett leende på läpparna. Allting kändes så bra.

Till en början var allt lugnt och stillsamt, sen började hatet trilla in. Folk som skrek från höger och vänster om hur kass The Force Awakens egentligen är, som i samband med den andra filmen växte och blev värre. Skådespelskorna Daisy Ridley och Kelly Marie Tran lämnade Instagram efter att deras konton blivit fyllda med hat efter The Last Jedi, de nya filmerna dissikerades sönder ner till minsta detalj och missnöjda fans gjorde allt för att förstöra för oss andra genom att spoila filmen. Den sistnämnda filmen fick dessutom en fan-edit där de klippt bort alla kvinnor ur filmen och bara behållt scener med de manliga karaktärerna. När trailern för The Rise of Skywalker kom så levde jag i eufori i flera dagar men nästan direkt kunde jag hitta missnöjda fans som var övertygade om att filmen kommer bli helt värdelös. ”Ni har förstört Star Wars” kan jag läsa vart som helst online.

Men trots det så står vi här, med våra biljetter, våra popcorn, klädda i allt från officiell merch till fulla cosplays. Vi står här redo att se allt avslutas, för det är det den här filmen är. Ett avslut. Skywalkersagan har nått sitt slut, den kommer inte fortsätta. Mark Hamill och Harrison Ford är sextioåtta och sjuttiosju år gamla, Carrie Fisher är död, våra barndomshjältar kan inte göra det här i en evighet och vi vet det. Det svider som fasiken att veta att det här är sista gången, att oavsett om franchisen fortsätter så är det här slutet för Skywalker. Det svider att orginaltrion är borta, att den här filmen är en evig påminnelse om att allt tar slut, för vem kan säga hej då? Jag är inte redo, jag var knappt redo att behöva säga hej då till Han Solo och Luke Skywalker men nu måste jag säga hej då till allihopa. Oavsett hur mina känslor varit över åren svider det nu när vi står här, redo men samtidigt inte för att säga hej då och tack för allt. Det är tungt och ledsamt. Men vi gör det. Tillsammans.

För trots allt är vi en familj, de vänner jag fått tack vare min Star Warsnördighet är bland några av de bästa jag fått. De timmar jag lagt ner på långa, utdragna diskussioner om allt mellan planet och galax har varit bland de mest välspenderade timmar av mitt liv. Det finns en kärlek som är omättlig, även mitt bland allt hat, och trots allt så förenas vi just här. Bland stjärnor, galaxer, ljussablar och rebeller. Även hatet kommer härifrån, en kan ju inte påstå att de som sprider det hatar Star Wars i sig. Det finns en kärlek där, hur absurd form den än må ha. För även dessa människor har en egen biljett, de sitter med oss i biomörkret. De är skeptiska, men det finns ett hopp där inne. Ett litet pirr som hoppas ändå att den här gången blir bättre, det kommer bli bra. Sen finns det de som bara köper en biljett för att sitta och bekräfta att ”Ja, jag sa ju det! Sämsta någonsin!” De bör ignoreras.

Jag vill påstå att ingenting kommer bli lika stort som Star Wars, inget har varit eller kommer bli lika stort. För vi står här idag, fyrtiotvå år senare, precis lika exhalterade som när vi var små. Förenade i en gemenskap sällan skådad, för det är inte bara oss stenhårda nördar som är här. Olika människor från olika vägar i livet är här, stora som små. De små som bara sett den nya trilogin springer omkring i Darth Vader masker, de gamla veteranerna som sett varje film sen början, casual fansen, folk som alltid måste se storfilmerna, oss nördar i våra utstyrslar och allihop under samma tak. Det är detta jag älskar. 

Så farväl. Tack för allt. Tack för alla lärdomar, skratt, tårar och all kärlek jag fått ta del av. Nu stänger vi det här kapitlet och öppnar ett nytt i en galax långt långt borta.

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here