En gång, för väldigt länge sedan, så satte jag min PS2-kontroll i händerna på min då 80-årige farmor. Jag hade spelat ett antal timmar på Kingdom Hearts, sprungit fram och tillbaka i jakt på valpar, pengar och material. Det var en jul, om jag minns det rätt, en jul precis som de vi hade haft tidigare.
Släkten var där, mamma stod i köket och jag satt på mitt rum och inväntade Kalle Anka. Farmor kom upp, mest för att säga hej och plocka med saker i mitt rum (ta upp en filt från golvet, placera om gosedjur och ställa tillbaka böcker i bokhyllan) och hon undrade vad jag gjorde. Jag förklarade, som om det var det mest uppenbara i världen, och sen satt hon där bredvid mig på min säng och tittade. Sen satte jag kontrollen i handen på henne och sa: ”Pröva! Det är kul!” Som den väluppfostrade damen hon är skrattade hon och sa att hon inte förstod sig på det, men jag tog inte tillbaka kontrollen utan jag sa igen: ”Pröva! Det är kul!”
Någon gång i livet slutade jag säga att det var kul, det var inte syftet till spelandet. Det var utmanande, bra handling, fantastisk grafik eller uppföljaren till ett redan fantastiskt spel. Spel rekommenderades inte för att det var kul, kul kan man ha på lekplatsen, utan för att kunna visa att man deltagit i diskussionen. Under en period tänkte jag inte ens på att ha kul när jag spelade, utan bara på att komma vidare. Nästa boss, nästa pussel, nästa uppdrag, det gick bara vidare och vidare. Sen var det klart. The End. Finito. Jag tvingade mig igenom spel jag inte ens gillade, bara för att klara av dem. Helt jädra värdelöst kan jag ju själv tycka.
Glädje är så hårt sammanlänkat med hur jag upplever spel idag, tycker jag inte spelet är roligt då lägger jag inte ner mer tid på det. Det är därför bisarrt att tänka att man köttat sig igenom spel, och sen glömt vad man egentligen spelat. Tyckte jag att det var kul? Vad gillade jag mest? Vet inte, kunde knappt ihåg vad Paper Mario handlade om trots att jag hade svaga känslor för att jag tyckte om det. När jag sedan spelade om, med fokus på att ha kul, så föll allting lättare på plats. Jag tog mig tiden att spela, över flera månader, och startade till och med om det. Jag stressade mig inte igenom scener utan hade bara kul. Vilket kan vara svårt ibland.
När jag satte kontrollen i handen på min farmor tänkte jag inte att jag skulle se en legend uppstå, farmorn som bytte stickor mot tv-spel. Jag tänkte kul, vilket vi hade dessutom. Hon bara skrattade medan jag sa åt henne att klicka på X och O, förvirrad över var på kontrollen de satt, och att hon måste hela sig. Det var mest bara förvirring och kommentarer som: ”Varför har pojken så stora skor?” Det var bara kul. Vilket det borde handla om oftare. Huvudsaken är väl ändå att man haft kul?
