Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskar rollspel. Nu menar jag inte datorspel eller TV-spel som Skyrim och Dragon Age men visst, de är också väldigt trevliga, men nu pratar jag om bordsrollspel. Spel där en grupp människor träffas och gestaltar varsin karaktär under ledning av en spelledare.

Rollspel är ett så stort begrepp att ordet nästan blir meningslöst, det finns så många olika sätt att spela på och då menar jag inte bara värld, system eller genre, jag menar vad du vill få ut av ett rollspelsmöte. Vad det är som får dig att komma tillbaka efter mer. Episka strider, kluriga problem, mästerligt utförda planer, mördade kungar och hiskeliga monster, gillar du att skaffa otroliga vapen, fantastiska förmågor eller en ointrängling borg, eller vill du bara leda din karaktär till nya livsmål och lärdomar eller bara finna vänskap i en fientlig värld? Det första och utan tvekan största av alla rollspel heter Dungeons and Dragons och trots att jag är en nästan absurt fanatisk älskare av rollspel så har jag inte mycket till övers för just DnD. Missförstå mig rätt nu, jag ogillar inte spelet, jag är otroligt tacksam för att det drog igång en kultur som givit mig mycket lycka och jag har haft kul när jag har spelat det men spelets prioriteringslista på vad som är viktigt är näst intill motsatsen till min personliga lista. Det är inget fel på det naturligtvis, olika människor gillar olika men det här är min krönika och den kommer skrivas ur mitt perspektiv.

Dungeons and Dragons är väldesignat med många komplicerade system, finputsade för att ge balans och djup till alla möjliga vägar du kan gå, vare sig du vill vara en riddare med svärd eller trollkarl med stav. För mig känns det dock ibland väldigt utstakat, när jag går upp i nivå får jag ett par valmöjligheter som påminner mig om att detta är ett spel och inte en annan verklighet jag kan fly in i. Det är väl det som är anledningen att jag söker mig till andra spel än just det här. DnD försöker inte dölja att det är ett spel, tvärtom visar det upp stolthet i att vara världens mest spelade rollspel, en titel som är välförtjänt men jag söker efter något annat.

Här på sajten har jag inte dolt att jag är trans men på andra håll har det länge varit en hemlighet. Jag är först nu i startgroparna på att komma ut och leva mitt liv autentiskt och det är fortfarande en bra bit kvar innan jag inte behöver gömma mig alls. Jag har vetat vem jag är hela mitt liv men varit fast i en garderob av lögner och falskhet utan att våga så mycket som att kika ut på den farliga transhatande omvärlden. För mig har rollspel varit en rent livsnödvändig flykt från den förtryckande verklighet jag befunnit mig i. Antalet monster eller magiska vapen har aldrig varit det som lockat mig till olika spel, jag har aldrig brytt mig om mystiska förmågor eller erfarenhetspoäng, det jag har sökt efter är en bokstavlig verklighetsflykt i ordets sanna bemärkelse. Allt som påmint mig om att jag bara har spelat ett spel har förminskat min upplevelse.

Vad är det då som dragit mig till rollspel om jag inte bryr mig om de saker som majoriteten av rollspelare älskar mest? Sårbarhet. Mänsklig kontakt. Personlig utveckling. Att sitta mitt emot någon som tittar på mig men inte ser det tomma skal jag visar för omvärlden utan en alvisk bard, en prästinna eller vadhelst jag spelar för tillfället. För nästan alla karaktärer jag någonsin spelat har på ett eller annat sätt varit närmare den jag faktiskt är, än den person jag låtsas att jag alltid har varit. Mina medspelare har, utan att veta om det, sett mer av min sanning genom att acceptera min fiktion. Genom att placera mig själv i ett sammanhang där alla accepterar varandras fantasier har jag, paradoxalt nog, känt mig mer bekväm av att visa delar av mig själv som jag annars gömmer. Så de spel jag brukar dras till är lite lättare på reglerna och mer åt vad som brukar kallas friformsrollspel. Jag förespråkar inte nödvändigtvis helt regelfria system, även verkligheten har ju regler som bör representeras, men system som inte ständigt gör sig själva påminda med matematik och tabeller brukar fungera bättre för mig.

Förra året svarade jag på ett inlägg i en rollspelsgrupp som hade tappat en spelare och sökte ersättare. Det handlade om ett spel som heter Västmark, ett indiespel som jag inte tidigare hört talas om men gruppen verkade dela många av mina prioriteringar så jag hoppade på. Jag skulle ta över någon annans karaktär men det behöver inte vara en dålig sak, det bådade faktiskt väldigt gott att mitt karaktärsblad beskrev min rolls förhållande till de andra rollerna i så stor detalj som det gjorde.

Jag antar att jag borde varna för spoilers, om du tror att du kommer vara spelare i Västmark och just den här kampanjen så kan det hända att du får saker avslöjade här, men jag hoppas det är värt det.

Jag skulle spela en trettonårig vallflicka vid namn Alvhild. Jag och mina tre vänner var på flykt då älvefolket utsatt vår hemby för övernaturliga farsoter som lett till allas andras död. Innan jag tog över rollen hade flickorna kommit till en borg där de funnit tillfällig respit men började bli farligt inblandade i rikets politik, då de bar vittne till saker som kunde påverka tronföljden i en tid med en dödssjuk konung utan arvinge. En annan sak som hänt Alvhild på resan var att hon hade utvecklat vargöron och vargsvans. Den här världen är en relativt naturalistisk skildring av vår egen medeltid fast med några sagoelement. Förutom ovannämnda älvefolket finns även halvfolk, personer med en förälder från älvefolket och en som är människa. Detta visar sig i puberteten då halvfolk kan utveckla djurdrag och för Alvhild var det öron och svans. Alvhild valde att dölja det för sina vänner, svansen under klänningen och öronen under ett huckle. Halvfolk är nämligen förtryckta och ofta hatade, den vanliga uppfattningen är att djuregenskaper är ett sätt för gud att straffa onda människor och även om Alvhild inte förstod vad hon gjort som var så ont vågade hon inte visa, ens för sina vänner, att hon inte var fullt mänsklig.

Här tog jag alltså över rollen. Alvhilds sanna natur var alltså hemlig för alla utom mig och spelledaren. Alla var välkomnande och så fort vi spelade var jag Alvhild. Trots att jag var ny i gruppen var det ingen som hade några svårigheter med att se mig som en vän, jag var ju trots allt Alvhild, som var deras vän sedan innan. Redan där var det en otrolig upplevelse, det är inte ofta vi finner människor det går att vara så öppen och sårbar med från början. Men det skulle bli ännu mer otroligt.

På mitt första möte var en av spelarna inte närvarande, Venja, karaktären som står Alvhild närmast, var med som vittne på ett möte långt bort. Hennes spelare kunde inte närvara den dagen men spelledaren löste det snabbt och lätt med något som till och med gav storyn en extra politisk krydda. Bland de olika sakerna som hände, råkade Esgithe, den starkaste av oss, ut för ett missöde. På hennes karaktärsblad står det att hon är klumpig, något som leder till att tärningsslag för fysiska bedrifter blir svårare, samt att hon ibland kan snubbla eller halka och så vidare. Nu snubblade hon på mig och drog av mitt huckle så att både hon och Eli (vår mystiska, smått läskiga vän) fick se mina vargöron. Mitt blod frös till is. Utan att bryta karaktär började jag gråta och de andra tröstade mig och försäkrade mig om att det inte spelade någon roll hur mina öron såg ut, jag var ju jag oavsett. Det blev en otroligt fin scen och liknelsen med min egen situation gick inte förlorad på mig. Alvhild hade just kommit ut för Esgithe och Eli men mina egna vargöron, min könsidentitet var fortfarande hemlig.

Här försöker jag inte bara beskriva hur rollspel hjälper mig personligen, jag vill också belysa vilken otroligt vacker upplevelse det är att i en helt ny grupp människor kunde jag röras till tårar och tröstas i karaktär i ett rollspel som inte bara handlade om tärningsslag och förmågor utan om karaktärernas vänskap. Det här är vad som gör rollspel rent magiskt.

På nästa möte var Venjas spelare tillbaka. Hon berättade att hon på sin resa hade träffat en kvinna med rävöron och rävsvans och var helt eld och lågor över hur modig hon hade varit, helt öppen med vad hon var trots förtryck (hon hade tillsammans med spelledaren fått solospela sin karaktärs tid utanför gruppen). Esgithe och Eli tryckte på med frågor om vad hon verkligen tyckte om att den där kvinnan haft djurdelar i ett inte så subtilt sätt att få mig att komma ut för Venja, den här gången av egen fri vilja och inte för att någon snubblat på mig. Sagt och gjort, jag tog av mig hucklet och vi fick ännu en rörande scen med tårar och kramar och djupt karaktärsdrama. Jag vill påpeka att detta mötet var första gången jag träffade Venjas spelare men återigen, helt utan tvekan var vi båda vänner sedan länge i de roller vi spelade.

Detta var naturligtvis inte allt som hände, det är ett episkt äventyr med flykt, skurkar och onda väsen men syftet med den här krönikan är att belysa en del av rollspelskulturen som inte alltid kommer fram men som jag tycker är den mest betydelsefulla delen av vad en rollspelsupplevelse kan vara.

Efter det mötet satt jag en dag hemma och läste igenom mitt karaktärsblad som spelledaren skickat till mig som länk i Google Drive. Jag visste det inte då men min oförsiktighet ledde till att rollspelet läckte ut i verkligheten på det mest spektakulära sätt. Nästa dag fick jag mail till min Catarina-mail, den som är jag och inte mitt dödnamn, om att spelledaren godkänt förändringen att lägga till ett mellanslag någonstans i Alvhilds karaktärsblad. Mitt blod frös till is igen. Som om Esgithe dragit av mitt huckle igen fast i verkligheten. Jag hade varit inne på dokumentet och kommit åt mellanslagsknappen när jag var inloggad som Catarina och spelledaren hade sett det. Det var ett dokument han skickat till mig och ingen annan. Om jag hade tänkt efter hade jag förstått att det naturligtvist inte fanns något att vara rädd för, jag visste ju att gruppen bestod av öppna och toleranta människor som är fantastiska på alla sätt, men en livstid av att konstant behöva gömma sig i panik har satt sina spår i mig.

När vi träffades på nästa möte var jag nervös, fast jag visste att jag inte behövde vara det.  Min nervositet tynade dock bort och försvann när vår spelledare lutade sig fram och viskade i mitt öra.

“Jag ser dig.” Så enkla ord. Tre små enkla ord men de betydde så ofantligt mycket. Han ser mig. Han tittar på mig och ser mig. Det är svårt att förklara hur de orden kan ha sån makt men för någon vars blotta existens varit undangömd ett helt liv betyder det otroligt mycket att en annan människa bejakar att jag finns, och att det är okej att jag finns. Han outade mig inte. Han tryckte inte på att jag skulle outa mig själv för resten av gruppen. Han ville bara att jag skulle veta att han såg mig. Mig. Inte det döda skalet jag visade upp för omvärlden.

Jag lät det vara under mötet, vi var ju trots allt där för att spela rollspel. Men jag hade ett nytt perspektiv. Jag bestämde mig direkt för att innan nästa möte skulle hela gruppen veta. Jag har ju redan fått komma ut för dem som Alvhild och det gick ju bra. Det var bara att göra samma sak igen fast i verkliga världen. Och det gjorde jag.

Jag spelar fortfarande med dem men inte längre som mitt dödnamn. De vet vem jag är och det gick minst lika bra för mig som för Alvhild. Västmark gav mig vänner för livet. Underbara vänner. Att spela rollspel är magiskt i sig och att göra det med såhär mycket känslor är i sig en fantastisk upplevelse men ibland är det mer än så. Här gjorde rollspelet verkligheten magisk. Vad är då min poäng? Att spela på känslor är bättre än för erfarenhetspoäng? Rollspel kan hjälpa oss vara oss själva? Rollspel kan skapa underbar vänskap? Rollspel kan göra livet i garderoben mer uthärdligt och till och med hjälpa oss ut ur garderoben?

Ta från detta vad du vill, jag tänker avlsuta med att helt sonika påstå att rollspel är bäst i världen och alla ska spela. Punkt slut.

Från vänster till höger, Esgithe, Alvhild, Venja, Eli. Ritad av Angela Z, coffeejelly på deviantart

*Västmark är numera gratis och går att ladda hem som PDF

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here