Kära läsare.
När du tar del av denna text kanske du sitter böjd över en uråldrig skärm i spillrorna av civilisationen som en gång var, och allt är redan över sedan länge. I skrivandets stund är dock kriget i full gång. Se detta som mitt vittnesmål och minne till eftervärlden.
Invasionen liksom smög sig på. Plötsligt en dag fanns de bara där: Porrbotarna. Du som likt mig hänger en del på Twitter vet förmodligen vad jag pratar om.
Det började ganska blygsamt en morgon i januari, när Twitter-Sverige vaknade till upptäckten att några blåhåriga, lättklädda cosplayare hade gillat några av deras inlägg. Att det var botar det rörde sig om stod ganska snabbt klart, och trots att de flesta av dem presenterade sig som gaming-, DC- och Marvel-fans vittnade innehållet i deras flöden om att det främsta intresset var just porr.
”Sedan blev de fler, och vi slutade skratta.”
I vår naiva enfald skrattade vi först åt fenomenet. Vad trodde botarnas skapare att hen skulle åstadkomma? Det var ju så fenomenalt tydligt att det inte rörde sig om riktiga personer, så några följare skulle de förmodligen inte få. Kanske några vilseledda länk-klick, men gissningsvis inte så många att det skulle vara värt ansträngningen bakom kampanjen.
Majoriteten av kontona hade dessutom snott profilbilder från samma verkliga individ – bilder som endast i väldigt få fall ens liknade de utmanande foton som i övrigt delades. Vad deras syfte än var, måste det vara dömt att misslyckas med ett så slarvigt utförande.
Sedan blev de fler, och vi slutade skratta.
De lättklädda cosplayarna började gilla allt fler inlägg, och notifikationerna översvämmades snart av meddelanden om nya, serie-diggande följare. Twitters rapporterings- och blockeringsfunktioner gick varma, och någon driftig individ började fåfängt att kartlägga botarnas beteende.
Den som ville försöka upprätthålla åtminstone skenet av ett sanningsenligt följarantal tvingades blockera dussintals fejk-konton om dagen.
”Tystnaden visade sig snart ha varit lugnet före stormen.”
Sedan försvann de plötsligt, lika ljudlöst som de en gång kommit. I några tysta dagar befann sig Twitter-Sverige i någon sorts förvirrat post-bot-stadie, där ingen riktigt visste vad det var som hade hänt.
Folk började åter få ordning på sina följare-listor, och det skämtades lite halvhjärtat om det inträffade. De flesta tänkte nog att Twitter äntligen gjort slag i saken och åtgärdat problemet, efter alla de tusentals inkomna rapporterna.
Men tystnaden visade sig snart ha varit lugnet före stormen. Plötsligt började gilla-markeringarna och följarna trilla in igen – men den här gången hade cosplay-botarna fått sällskap av mer konventionella porr-konton. Ameber Blomfield, Janet Pearcy, Jasmine Philips och deras avklädda kompisar fullkomligen invaderade Twitter i en sådan takt att man knappt hann med att blocka dem.
”Do you like it gently”, ”Do you like it harshly” och ”Do you like it slowly” var deras marschvisa, och om ingen följde dem tillbaka kompenserade de genom att följa varandra.
Vissa typer av inlägg och ordval verkade dra dem till sig oftare än andra, men vilka dessa var kunde ingen riktigt sätta fingret på. En retweet från en person som redan tilldragit sig botarnas uppmärksamhet innebar ofta att man själv strax överöstes av uppmärksamhet från ”humble girls”, ”dog lovers och ”pretty babies”.
”Likt en växande zombie-apokalyps hade porr-botarna börjat smitta, absorbera och assimilera riktiga människor.”
Många av botarnas användarnamn bestod inledningsvis av rent nonsens och verkade slumpmässigt genererade för ändamålet, men med tiden började fler och fler av dem operera genom hackade konton som en gång tillhört verkliga personer.
Likt en växande zombie-apokalyps hade porr-botarna börjat smitta, absorbera och assimilera riktiga människor till sina vandöda ranker.
Vi kämpade tappert ett bra tag, med anmäla-och-blockera-knappen som vårt enda vapen. Om Twitter gjorde något för att assistera oss i vår svåra stund var det åtminstone inget som märktes nämnvärt. Att rapportera botarna för ”vuxet innehåll” genererade åtminstone feedback-meddelanden på anmälan – till skillnad från rapporter för spam eller hackade konton – men det var också allt.
En efter en började uppgivna användare att barrikadera sig bakom privata kontoinställningar, så att botarna inte längre skulle kunna hitta och komma åt dem. Sakta men säkert tystnade Twitter-Sverige.
I skrivandets stund är det fortfarande ingen som lyckats räkna ut vem som ligger bakom botarna – och vad de faktiskt vill.
Är de faktiskt ute efter att fiska klick till streams på någon obskyr porrsajt? Är de designade för att provocera användare till att låsa sina konton, och därmed tysta dem under det rådande valåret? Är de resultatet av ett förvildat script, som sakta men säkert kommer att tugga i sig världens sociala medier och i slutändan förvandla alla våra online-avatarer till hjärndöda, blåhåriga zombiebotar?
Är det här början på slutet?
”Då är det ett kvitto på att jag slutligen inte orkade kämpa längre.”
Så många frågor, och så skrämmande få svar. Du hypotetiska framtida läsare, som sitter där i ruinerna efter det som en gång var en högteknologisk civilisation, har förmodligen facit i hand. Du kanske kan dra lärdom av våra misstag och säkerställa att detta fruktansvärda öde inte tillåts att inträffa igen.
Och om du stöter på mitt Twitter-konto någonstans där ute i den avlägsna framtiden, och presentationstexten innehåller frasen ”Welcome in” – gå inte på det. Då är det ett kvitto på att jag slutligen inte orkade kämpa längre, och att jag har blivit en av dem.
Och då finns det bara en sak att göra: Rapportera och blockera.
And don’t forget to double tap.
