A Plague Tale: Requiem- The rats are back in town!

Uppföljaren till A Plague Tale: Innocence är här kära vänner och det är återigen dags för Amicia De Rune att ladda sin slunga och skydda sin bror och sin familj för det är som man säger: Om något måste göras måste man tydligen göra det själv.

A Plague Tale: Requiem börjar med att introducera spelaren till en lugn och fin tillvaro. Det är vackert och karaktärerna är optimistiska för framtiden. Vi har syskonen tillsammans med deras mammas lärling springer omkring och leker och all mörker verkar vara ett minne blott. De berättar för oss hur livet nu kommer bli bättre för dem och hur allt kommer lösa sig så fort det kommer till den stad där en av de högre uppsatta personerna i den mystiska grupp som deras mamma tillhör befinner sig. Denna grupp ska ha studerat den sjukdom som Hugo har och mamman är säker på att detta kan lösas. // Hej! Cat här! Jag recenserade förra spelet (här) och jag ville bara säga att det är jättekul att höra att det går bra dem efter jag lämnade dem sist. Söta lilla Hugo förtjänar verkligen att ha ett lugnt och skönt liv efter de strapatserna. Jag blir alldeles varm av att höra att allt slutar väl för dem. Vänta nu… du har mer att säga eller hur? Åh nej!

Tyvärr så går det ganska snabbt utför, något som vid det här laget är tradition i den här serien. Den emotionella resan fortsätter med att det ena hotet efter det andra dyker upp,samtidigt som den ständiga närvaron av pesten och råttorna som följer efter dem inte ger oss varken rast eller ro nästan ens från starten. //Tack då! Jaha ja, dags att ta fram näsdukarna igen.

Det är som tidigare spel en något invecklad spelmekanism som tog mig ett litet tag att bekanta mig med igen. Genom en del trial and error, samt tårar från min sida, gäller det bara att hålla tungan rakt i mun. Det är dock lätt att göra misstag och i vissa fall då det gäller att göra snabba och exakta val kan mekanismen stjälpa mer än hjälpa. Det är väldigt lätt att råka skicka iväg en pil mot en fiende istället för att kasta en kruka mot denne. Det är dock bara att träna, träna och återigen träna för att få det att fungera.

Spelet utspelar sig i en värld som känns lite som en “öppen värld spel” fastän den inte är det. Den har en linjär historia med stort fokus på relationen mellan Hugo och Amicia. Det är ett RPG, äventyr pusselspel med fokus på stealth. Spelarens narrativa uppgift ligger i att skydda sin lillebror och detta gjorde mig lite irriterad. Vi har Amicias och Hugos mamma med oss i spelen men det är Amicia som tar hand om sin lillebror och på många sätt har hans bästa i åtanke medans deras mamma enbart är fokuserad på att den hemliga grupp som hon tillhör har rätt. Detta även om det betyder att de Hugo måste låsas in för att få bukt på alla råttor och pest.

Med det sagt så har jag ett problem med att parentifikationen av underåriga karaktärer i spel gör mig lite frustrerad över lag. Jag förstår dock att det är ett sätt för skaparna att skapa känslosamma kopplingar i berättelsen och vem blir inte tårögd över hur mycket Amicia gör för sin lillebror. Hur mycket hon ger upp för att vara där för honom och se till att han skrattar. De har en väldigt underbar relation och försöker alltid vara där för varandra. Då någon gör sig illa frågar den andra hela tiden hur de mår och om de behöver vila och speciellt när Amicia blir allt mer blodtörstig och verkar förlora sig allt mer i sin ilska och kommer tillbaka till sig själv genom att fokusera på arbetet framför sig och på sin bror. Det får ens hjärta att svälla tiofallt! //Jag håller med. Jag gråter floder när jag spelar detta precis som jag gjorde med ettan. Mitt hjärta smälter för stackars lille Hugo och Amicias kamp med sin egen identitet och principer ger ett jättestarkt djup till historien.

Jag ska vara ärlig och säga att spelet kan bli lite segt efter ett tag då man är menad att göra samma saker under hela berättelsen men det beror helt på vad man tycker om för spel. Det ger mig väldigt mycket associationer till första Assassin’s Creed spelet. Det var repetitivt och man gjorde oftast samma saker hela tiden. Lite så är det i det här spelet. Man gömmer sig, springer, dödar, skyddar. Det som räddar det är det narrativa. Det håller ens intresse och man sitter som på nålar för att se vad det är som kommer näst, även om man vet att man kommer behöver gömma sig från soldaterna som… ja jag vill inte avslöja för mycket men låt mig säga att det finns bra orsaker till varför man vill gömma sig.

Spelet är som jag tidigare nämnt väldigt vackert rent grafiskt och väldigt lik det första spelet. Miljön är i början väldigt ljus och välkomnande men ju djupare vi kommer in världen och berättelsen desto mörkare blir det. Träden blir kalare, kropparna av pesten och råttornas offer blir allt fler och människorna runt omkring dig blir allt mer desperata. Det tillsammans med den fantastiska musiken gör att man verkligen faller in i berättelsen.  // Håller återigen med. Omgivningarna är oerhört vackra, till och med när de är fula om ni förstår hur jag menar. Ibland kan jag gå runt och bara stirra på alla små detaljer i världen och olika karaktärers kläder, allt känns så levande och äkta, jag älskar det!

Det som är mest ögonväckande i spelet är dock råttorna och deras funktion i berättelsen. Om du lider av musofobi så spela inte detta spel. Miljoner och åter miljoner av råttor väntar på dig och även jag som älskar de små luddiga varelserna kunde inte låta bli att rysa lite då väggar bryts ner och ett hav av skrikande råttor kommer mot dig. // Ja, råttorna hade stor närvaro i första spelet och ännu mer här. De små glödande ögonen i de floder av demoniska gnagare som väller fram i floder kommer dyka upp i mina mardrömmar ett tag framöver. Och jag älskar det!

För att nu här i slutet summera allt så kan jag säga att det  är ett väldigt vackert spel med ett djupt emotionellt narrativ som kommer fängsla dig tills du spelat klart. Det är helt klart värt pengarna men jag ser tyvärr inte mig själv spela om spelet det första jag gör.