Captain Marvel har inte fått den mjukaste starten, med upprörda fanboys och bombarderad med kritik innan den ens gått upp på bio. Stämplad med att vara ‘’Anti-män’’ och ‘’Feministpropaganda’’ så kan man ju undra hur filmen då faktiskt är när man väl ser den, om den verkligen glöder av manshat rakt igenom eller om det bara är Carol Danvers som glöder som den superhjälte hon är.
Filmen utspelar sig under 1995, med sin början på planeten Hala som är Kree Imperiets huvudplanet. Kree-folket bör låta bekant då skurken Ronan the Accuser från Guardians of the Galaxy (2014) tillhör dem och Lee Pace återvänder till rollen för filmen. Vår huvudperson Carol eller Vers(Brie Larson) som hon kallas under sitt liv på Hala, har levt här i sex år sedan en olycka gjort att alla hennes minnen försvunnit och tillhör imperiets egna militär; Starforce. Under sin mentor Yon-Roggs (Jude Law) vakande öga kämpar hon för att kontrollera sina krafter som hon, enligt Kree-folkets A.I-ledare Supreme Intelligence (Annete Bening, som också spelar Dr. Wendy Lawson), fått från dem och som kan tas ifrån henne. Under ett uppdrag blir Vers tillfångatagen av Skrulls, en ras som kan byta skepnad till allt de sett, och hamnar på vår hemplanet Jorden. Nick Fury (Samuel L. Jackson) möter Vers och tillsammans samarbetar de för att ta reda på varför Skrull ledaren Talos (Ben Mendelsohn) tagit sig till Jorden och vad för slags ljushastighetsmotor han är ute efter.
Låt oss hoppa direkt till Brie Larsons framträdande, vilket är oerhört fantastiskt. Hon har humorn, styrkan och rapheten som vilken annan av Marvels andra hjältar, och tjafset om att hon aldrig ler (baserat på den första trailern) kan begravas djupt ner. Hon skämtar, ger rappa svar och ler i mängder. Den interna kampen mellan hennes förflutna och jakten på en egen unik identitet är fascinerande och känslosam och hennes resa att hantera det berör på djupet, särskilt med tanke på hur Kree är som folk. Som individ ska du göra allt för folkets bästa ‘’For the good of all Kree!’’ och Carols inre konflikt om hur hon förhåller sig till detta skiner verkligen.
Det som verkligen berör är Maria Rambeau (Lashana Lynch) och Carols vänskap, gamla vänner som stöttat varandra genom livets alla olika hinder och varandras drömmar om att bli piloter. När Carol får träffa henne igen så märks det verkligen att deras vänskap är stark, även efter sex år utan kontakt och ett glömt förflutet. Deras kemi känns äkta, de faller lätt tillbaka till att vara varandras stöttepelare och tillåter alla känslor att komma naturligt. Maria, precis som de andra kvinnliga karaktärerna, kan visa en sårbarhet men samtidigt briljera med sina kunskaper och häftiga attityd. Filmen är inte försiktig med att låta kvinnorna ta rampljuset och låta dem vara precis lika badass som vi vill att de ska vara! Oavsett om de är soldater, forskare eller mammor så lyser de verkligen som hjältarna de verkligen är.
Fightscenerna håller måttet genom hela filmen. De är snabba och får en verkligen att flytta sig framåt i sättet av spänning över vad som sker härnäst. Den utan tvivel bästa striden kommer mot slutet av filmen då Carol, trots att hon uppnått sin fulla styrka, måste kämpa genom hårt motstånd för att spöa sina fiender. Många coolhetspoäng plockas för hur snyggt gjord den här striden är. En annan scen som visar upp protagonisten i ett fantastiskt ljus är när hon ska fly från Skrullskeppet och slår sig igenom med bundna händer. Snygg koreografi som visar upp Carol på bästa sätt med sparkar, slag och lite jävlar anamma.
Filmen dryper av 90-tals nostalgi i allt från musiken till de små detaljerna i miljöerna och kläderna som karaktärerna bär. Filmen har en riktigt fantastisk atmosfär där mer vikt lagts på att det ska kännas naturligt snarare än att få in så många referenser som möjligt. Affischerna som visar upp klassiska album, laddningsskärmarna som dök upp på varje dator och de riktigt tjocka datorerna bidrar till en familjär känsla, men tar aldrig fokuset från det som händer i filmen. Bara det faktum att Carol har en Nine Inch Nails t-shirt en stor del av filmen värmer mitt nostalgiska hjärta.
Slutligen har hela filmen en klar bild av vad den vill visa, vilket levereras på ett fantastiskt sätt. Linjerna mellan god och ond tunnas ut, världsbilden förändras hela tiden och vi får se alltihop från Carols perspektiv. Ett återkommande tema igenom filmen är att män försöker göra henne mindre än vad hon är genom att inbilla henne att hon inte kan eller inte ska göra någonting. Att se henne kämpa för att lyckas med olika saker genom sin uppväxt medan andra säger att borde ge upp visar en verklighet för många och gör allt som händer därefter så mycket mer tillfredsställande. Att sätta de som tvivlar på plats, när hon visar upp sin fulla kapacitet, gör så oerhört mycket. Flera i publiken reagerade flera gånger med nöjda miner när Carol gjorde det hon gör bäst – sätter tvivlarna ner och visar hur fel de har och inger till de som tittar att man inte behöver ta hur mycket som helst.
Tror utan tvivel att detta är en av Marvels starkaste filmer som gjort sig mer än förtjänt av platsen inom deras universum. Den kan dessutom bära sig själv högt då det utan tvivel är värt att se om filmen bara för att uppleva magin en gång till. Känner mig om något kraftigt inspirerad av den, särskilt tack vare de kvinnliga karaktärerna som är med, och att det kan vara den friska vind världen behöver just nu. För likt Captain Marvel måste vi resa oss igen, oavsett hur många gånger vi faller och vad folk än må säga. Det är dags att bli sin egna superhjälte.
