• Genre: Rollspel
  • Utvecklare: Kristoffer Warnberg & Lucas Falk
  • Utgivare: Bläckfisk Förlag
  • Släpptes: 17e Juli 2019

För mig är rollspel den bästa formen av eskapism som finns, antalet världar och historier som det finns att fly in i ökar lavinartat. Jag har visserligen en väldigt specifik smak i mitt rollspelande men det stoppar mig inte från att experimentera med spel som värdesätter andra principer än mina egna. Gudasaga är ett sådant spel som ligger så långt ifrån mina egna preferenser att det är ett under att jag ens gav det en chans. Jag är dock mycket glad att jag gjorde det.

I Gudasaga – Ett Asbehändigt Rollspel får du spela som en av gudarna i asatron, inte nödvändigtvis en av de kända asarna som Tor eller Freja, det är oftast roligare att skapa en egen gud att gestalta. Så varför ligger det så långt från mina preferenser? Är det något fel på asar? Nejdå, det är spelstilen som skaver, eller kunde ha skavt. Har du läst några av mina andra rollspelsrelaterade recensioner eller krönikor vet du att jag älskar naturalism i mina spel. Nu menar jag inte att det måste vara mundant och verklighetstroget, visst sånt gillar jag också, men jag vill att mina karaktärer och historier ska kännas verkliga i min karaktärs kontext. Reglerna ska simulera världens egna verklighet och jag vill glömma att jag spelar ett spel.

Gudasaga gör ingenting för att dölja att det är ett spel, tvärtom, och det är nog därför jag ändå gillar det, det spelar på sina styrkor. Poängen här är inte att grotta ner sig i en lång kampanj och skapa intriger som tar över dussintals spelmöten, det här spelar du för att skratta och ha kul en stund tillsammans. Reglerna är enkla och du behöver bara tre sexsidiga tärningar för att spela. Istället för att driva händelseförloppet med karaktärsspel och inlevelse följs här ett turordningssystem som liknar ett vanligt brädspel. Spelarna ska gestalta varsin gud och de ska tillsammans ut och ta sig an ett uppdrag. Uppdraget består av en serie prövningar som ska lösas och alla får turas om att försöka. Säg att Jorhild, den smidigaste regnguden ska ta gruppen förbi ett troll som vaktar en bro de behöver korsa. För att lösa en prövning måste hon slå åtta eller högre med två tärningar. Hon kan öka sina odds genom att använda attribut, ämbete eller hjälpmedel. Använder hon sitt attribut, vilket är smidighet, får hon slå en extra tärning och ökar då sin chans att nå upp till åtta men drar på sig ett poäng i högmod som kommer att ge henne en negativ modifikation längre fram. Hon bestämmer sig för att med sin smidighet tackla trollet av bron, slår sina tärningar och för bara fem poäng totalt. Trollet står stadigt som en klippa och Jorhild har misslyckats. Eftersom hon misslyckades slipper hon ta högmod men turen passerar till nästa karaktär, det går medsols runt bordet. Eftersom någon redan har misslyckats blir prövningen mer prestigefull att lösa och är nu värd två äropoäng istället för ett, som alla prövningar börjar med. Sigborg, den vackraste jaktguden bestämmer sig för att försöka använda sitt magiska föremål, en sten som kan ändra storlek, för att lura trollet till att underskatta sin styrka. Att använda ett föremål till hjälp ger +1 på slaget. Jorhild bestämmer sig för att sabotera Sigborgs försök genom att påpeka hennes svaghet, nämligen att hon är klumpig och skulle ju riskera att tappa sin fina sten nedför bron. Sigborg får nu välja att ignorera Jorhilds sabotage och försöka ändå, men tar då två högmodspoäng. Hon kan också välja att låta sig besegras av sin väns häcklande och stå över sitt försök. I så fall går turen vidare och Sigborg blir befriad av allt sitt högmod. Sigborg bestämmer sig för att slå ändå, slår sju med sina tärningar men bonusen hon får från stenen ökar det till åtta och hon tar sina två äropoäng, samt två högmodspoäng och gruppen går vidare mot nästa prövning. Ni ska naturligtvis spela ut det här på roliga sätt, “Hörrödu Sigborg! Ska du verkligen riskera din sten på det här fula trollet? Du kan ju knappt ens balansera ditt huvud på din hals!”

Äropoäng är hur du vinner spelet, den som i slutet har mest ära blir vinnaren så det gäller att välja sin väg strategiskt. Asar är ju som känt väldigt fåfänga. Den som vinner ska enligt seden belönas med ett nytt magiskt föremål och får äran att återberätta hela äventyret, och därmed måla upp sig själv som sagans hjälte.

Boken förser er med grundläggande mytologi, så ni som inte är så insatta i asatron får lite kött på benen, men det mest intressanta här är tabellerna. Det tar mindre än en minut att slå fram en karaktär och de olika kombinationerna av attribut, ämbete och svaghet samt magiskt föremål kan bli helt otroligt galet men på ett sätt som lite kreativitet kan vända till något hysteriskt roligt. Ni kan såklart även hitta på egna roliga kombinationer, alla egenskaper och föremål får samma tärningsbonus, det är bara kontexten i hur de kan användas som spelar roll i dina val. En av mina spelare som spelade hantverksguden hade ett föremål han kallade De Lånade Verktygens Handske som kunde manifestera vilket verktyg han än kunde tänkas behöva varje gång han slöt sin hand. Detta verktyg lånades av någon i Midgård så någon ovetande människa blev tillfälligt av med sitt verktyg medans guden behövde det. Vi fick goda skratt varje gång han använde sin handske då vi spelade upp en scen som beskrev vad som hände. När han manifesterade en spade var det en stackars dödgrävare som stod och sov, med hakan på spadens handtag när den plötsligt försvann. Det blir extra kul eftersom det här är ju något som faktiskt kan växa fram ur folktro. “Har du förlagt din hammare igen?” “Nejdå, det var bara hantverksguden som behövde låna den.” Spelledaren har också verktyg för att lätt få till ett äventyr. Visst så går det att skriva en episk historia med gudar men det skulle inte dra nytta av spelets styrkor. Det roliga här ligger i sagogeneratorn. Med några enkla tärningsslag har du en premiss för ditt äventyr, och med några fler har du en lista på intressanta prövningar som era asar måste övervinna. Det här kan bli precis lika skruvat som karaktärerna och det är det som gör Gudasaga så roligt, trots att det inte är i närheten av vad jag brukar dras till i rollspelsvärlden. På fem minuter kan alla ha karaktärer färdiga och spelandet kan vara igång. Det är perfekt när en grupp vänner umgås och ni känner för att rollspela men ni har inte tiden till att utveckla en invecklad kampanj eller göra vad som krävs för att få igång ett traditionellt rollspelsmöte. En saga behöver inte ta mer än en halvtimme så era karaktärer kan ge sig ut på flera äventyr på ett enda möte, vilken kan bli en lustig liten följetong. Det leder mig till en annan sak som gör det här upplägget väldigt intressant. Den sagolika strukturen och de galna kombinationerna av till synes helt kaotiska element gör att ett äventyr i Gudasaga verkligen liknar en saga från Eddan. Om någon berättade för mig om den gamla sagan där Jätten Angerboda har stulit Tors magiska säck, som alltid innehåller något gott, för att hämnas och en grupp mindre gudar ger sig ut för att återfinna den för att imponera på åskguden och de turades om att överlista en serie av hinder medans de häcklade och jävlades med varandra skulle jag inte se något konstigt med det. Det är liksom så Eddan ser ut.

Är du en rollspelare och ofta umgås med rollspelare bör du ha Gudasaga – Ett Asbehändigt Rollspel i din bokhylla för de där tillfällena när ni spontant känner ett sug efter att rollspela men inte har tid att anordna en vanlig kampanj. Eller känner du rent av några som aldrig rollspelat förut och skulle vilja prova? Då är detta ett utmärkt ställe att börja på då det här är ett spel som ställer ytterst få krav på både spelare och spelledare. Det enda du behöver är lite kreativitet att spinna vidare på de grunder tärningarna ger er, och ett öppet sinne för skratt och goda stunder.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here