Secret Of Mana: Remake

Square Enix blåser nytt liv i ett av 90-talets spelklassiker, ett spel jag minns med stor entusiasm.

Jag kommer ihåg hur en knappt 8-årig liten Linn-Marie nyfiket langar in spelkasetten (yes box, spelen kom på kassett på den här tiden) i ett slitet Super Nintendo runt 1993 för att ihärdigt utforska skogar, öknar och magiska slott samtidigt som den stackars handkontrollen nöts ner till damm. Det var ett spännande äventyr, och spelet har liksom alltid hängt kvar på min “måste spelas igen”-lista.

Secret of Mana: Remake har fått en viss uppgradering med snyggare grafik och karaktärerna har fått röster, en rolig idé som tyvärr är svår att vänja sig vid, och som i slutändan inte imponerar.

Secret of Mana, för er som aldrig testat spelet, är ett RPG som från början var en spinoff på Final Fantasy. Precis som i originalet kan du även denna gång spela tre stycken karaktärer samtidigt. Spelmekaniken känner du igen om du spelat originalet även om jag inte riktigt kom överens med menyn då jag tryckte på fel knapp vid några tillfällen och råkade därför radera saker ur mitt inventory.

Spelet börjar med att du väljer huvudkaraktärernas namn och tillsammans beger ni er ut på äventyr, allt i ett klassiskt top view-perspektiv.  Upplägget är ganska klassiskt. Du hittar ett svärd i skogen, och katastrofen är ett faktum. Massvis av söta men ack så överdjävliga monster stormar byn och du får skiten för alltihop, vilket i slutändan gör att du förvisas från ditt hem.

De lyckas de iallafall med att behålla något från originalet och det blir mysigt och igenkännande. Spelet överraskar inte speciellt mycket, men jag får ändå den där välbehövliga nostalgitrippen jag behöver. För det är precis det detta spel är för mig, en nostalgitripp.

Remakes försöker gärna skrapa bort det gamla och göra något lite mer spännande av ett annars rätt lyckat koncept, men jag är inte övertygad. En av de saker jag verkligen går igång på när det gäller spel som bland annat Final Fantasy är de magiska filmsekvenserna som visar snygga scener och tillför mycket. Jag hade gärna sett fler av dem i denna version av Spirit Of Mana.

Jag blir stundtals medryckt av den märkliga musiken och även om jag saknar originalets melodier kan jag inte låta bli att sittdansa, speciellt när vissa av försäljarna gör en helt urfånigt rolig dans.

Vissa av huvudkaraktärerna gör mig inte lika lycklig dock. I originalet gav spelet mig en känsla av att karaktärerna på något sätt gav oss hopp som bara hjältar i sagor kan ge. Här är de är ganska platta och även om denna nya utgåva ger oss rätt okej röstskådespel så rör inte karaktärena på munnen och även om det är en liten sak att störa sig på så gör det att jag ibland skippar videosekvenserna. En sak som dock gör mig glad är att du kan välja japansk och engelsk text vilket gör att spelet blir mer true och jag skuttade nästan i soffan av lycka och blev genast 8 år igen.

Secret of Mana tänder inte en ny stjärna på spelhimlen men denna nyutgåva gör att den håller sig kvar i min lista över spel som absolut har påverkat mitt spelintresse.