Battlefield V: Om realism och rövhattar

Jäklar, är du där? Phew, skönt att se att du fortfarande lever. Efter det som hände här för några dagar sedan är jag förvånad att världen som vi känner den fortfarande existerar.

Vad som har hänt, undrar du? På riktigt, du kan inte ha missat detta barbariska tillbud. Jag vill nästan inte skriva det, men here goes:

Det finns kvinnliga soldater i Battlefield V.

”I trailern ser man nämligen en brittisk soldat som är – håll i er – kvinna med armprotes.”

Jag vet, fruktansvärt. Men låt oss för dramaturgins skull backa tillbaka ett par dagar.

Under ett evenemang i London i onsdags presenterade Electronic Arts och DICE den senaste installationen i Battlefield-serien.

Konceptbilderna som visades upp var förvisso snygga, liksom den actionladdade trailern. Men det var inte detta som kom att bli den stora snackisen efter arrangemanget.

I trailern ser man nämligen en brittisk soldat som är – håll i er – kvinna med armprotes. Även bland konceptbilderna finns en kvinnlig soldat. Att detta blev en mediagrej är förståeligt – för många fans är en breddning av representationen en häftig och välkommen nyhet.

”Jag blir bara så jäkla trött på mänskligheten och måste få utlopp för frustrationen.”

Dessvärre är en stor del av skriverierna som just nu omger det nya WWII-spelet av en helt annan karaktär.

En klick fans gick nämligen i taket tillräckligt högljutt för att strålkastarljuset istället skulle dras till deras missnöje likt flugor till en glödlampa. De gick till och med så långt att de startade en egen hashtag: #NotMyBattlefield.

Och jag vet, nu är jag där och pillar på glödlampan också. Men jag blir bara så jäkla trött på mänskligheten, och måste få utlopp för frustrationen på något sätt.

”Den ena linjen handlar om historisk korrekthet. Kvinnor slogs inte i andra världskriget, heter det.”

Två linjer verkar vara särskilt populära när det kommer till att här argumentera för sin lilla inskränkta korvfest till världsordning – och dessa behöver inte nödvändigtvis utesluta varandra.

Den ena linjen handlar om historisk korrekthet. Kvinnor slogs inte i andra världskriget, heter det. Alternativt gjorde de det, men i andra sammanhang eller på andra fronter än dem som visas i trailern.

”Orealistiskt”, skriker denna falang, som vid första anblick verkar vara ute efter en strikt historisk krigssimulering snarare än ett popkulturellt actionspel.

”Ungefär lika outgrundligt som varför dessa korvhistoriker inte bara snällt går hem och spelar ARMA.”

De vill tillbaka till den gamla goda tiden, när Battlefield-spelen höll sig till verklighetstrogna element såsom att återuppväcka kompisar som just tagit en kula i huvudet, hoppa ut och in i luftburna flygplan efter att snitsigt ha skickat iväg en rekyllös missil mot en fiende, köra vilket fordon som helst utan träning samt breeza sig igenom grava skottskador utan att det påverkar rörligheten det minsta.

Varför en kvinnlig soldat skulle vara mer orealistiskt än något av detta är ungefär lika outgrundligt som varför dessa korvhistoriker inte bara snällt går hem och spelar ARMA.

”Jäkla politiskt korrekta SJW som alltid ska förstöra allting!!1!1”

Sedan har vi dem som bara hatar att se kvinnor i sitt inbillat privata manliga safe-space. Noteras bör att även snubbar från kategori ett i smyg kan falla in här.

Från denna klick kan man få höra förfinade stjärnjurist-argument såsom:

• ”Jäkla politiskt korrekta SJW som alltid ska förstöra allting!!1!1”
• ”Genderfield 5”
• ”Jag hatar identitetspolitik!!11!”
• ”Måste kvinnor se sig själva i ett spel för att kunna ha roligt? Jag kunde spela Tomb Raider fast huvudpersonen är en kvinna, tror DICE att kvinnliga spelare är mindre smarta?”
• ”Det är respektlöst mot dem som stred i andra världskriget att krysta in en kvinna med armprotes i ett spel om kriget.”

Varför en kvinnlig karaktär bland cirka trettioelva miljoner manliga skulle vara ett hot mot deras lilla testosteronmaskerad är ungefär lika outgrundligt som varför de inte bara klipper sig, skaffar ett jobb och sedan går hem till källaren och grinar riktigt jävla hårt.

”Allt detta vore att kasta proverbiala pärlor åt bokstavliga svin.”

Och vet ni vad? Vi skulle kunna upplysa detta gäng, som sörjt för att spelets trailer redan har 249 000 nedåttummar på Youtube, om att kvinnor faktiskt spelade en betydande roll i WWII. Vi skulle även kunna argumentera att spel är hittepå, och att om den här specifika fiktionen involverar en kvinna med vapen så gör den det – oavsett om storyn har historisk täckning eller inte.

Eller så skulle vi tålmodigt kunna dalta med dem och försäkra dem om att ingen är ute efter att ta deras hobby ifrån dem. Men allt detta vore att kasta proverbiala pärlor åt bokstavliga svin.

För det spelar ingen roll hur ”realistiskt” det görs, eller hur försiktigt representationsgraden går framåt. Så fort en kvinna, eller en person tillhörande någon annan underrepresenterad grupp, dyker upp i en vit, mansdominerad sfär kommer det nämligen som genom ett trollslag alltid att dyka upp privilegierade rövhattar vid sidlinjerna för att sjunga sitt folks kränkta nationalsång.

Det är en ofrånkomlig naturlag.

”I tider av utveckling kommer det alltid att finnas livrädda bakåtsträvare.”

Därför ska vi inte låta nämnda privilegierade rövhattar diktera det större samtalet. De skriker högt, visst, men att inbilla sig att decibelen i deras CAPS-versaler är proportionerlig med deras faktiska mängd eller betydelse vore att ge dem precis den uppmärksamhet de så ihärdigt fiskar efter.

Utvecklingen går framåt, om än ibland outhärdligt långsamt (och ofta med enerverande och frustrerande backlashes). Och i tider av utveckling kommer det alltid att finnas livrädda bakåtsträvare som bekämpar förändring med tänder och klor.

Vägen mot jämställdhet inom spelhobbyn är inget undantag.

”Electronic Arts och DICE är nämligen långt ifrån ensamma på den blåsiga toppen.”

Därför känns det mer än rimligt att högaktningsfullt skita i rövhattarna, och istället fokusera på det positiva i att ledande aktörer inom industrin plötsligt bedömer jämställdhet och representation som så pass lönsamt att de är beredda att satsa pengar på det.

Electronic Arts och DICE är nämligen långt ifrån ensamma på den blåsiga toppen, och förhoppningsvis har vi ännu bara sett början på denna utveckling.

”Nu släpper jag därför den här överdrivet uppblåsta glödlampan.”

Och eftersom jag har hört att man ska leva som man lär är det precis vad jag tänker göra.

Nu släpper jag därför den här överdrivet uppblåsta glödlampan, och påbörjar istället nedräkningen till spelets releasedatum i oktober.

Buh-bye.