Mitt i vardags- och planeringskaoset har ett gäng fina och hjälpsamma önskemål på Twitter hjälpt mig att lista ut vad denna veckas krönika ska handla om.
Ett förslag från @Antitesen löd exempelvis: ”FrostPunk! Inget spel just nu är lika snyggt designat, lika utmanande och lika känslomässigt engagerande som det.” Ett annat uppslag kom från @Nikko_J88, som skrev: ”God of War, nya Tomb Raider, Avengers: Infinity War är väl de populärkulturella produkter som är hetast/trendar just nu.”
Önskemålet om en text på Avengers: Infinity War delades även av @Markus_Mattila, medan @McWolfe föreslog klassikern Day of the Tentacle.
”Min omfattande popkulturella backlog utgörs nämligen inte bara av gamla spel och filmer.”
Och medan alla dessa förslag är ypperliga och, med undantag för det sistnämnda, utmärkta exempel på aktualiteter inom popkulturen, kommer veckans krönika dock inte att handla om något av dem. Förslagen har hjälpt mig på ett helt annat – och förmodligen oförutsett – vis.
De delar nämligen alla en ganska påtaglig egenskap: Jag har inte spelat (eller, i fallet med A:IW, sett) något av dem.
Jag har tidigare skrivit om alla de äldre titlar som står ospelade i min hylla, men detta faktum är bara en liten tårtbit av situationens helhet. Min omfattande popkulturella backlog utgörs nämligen inte bara av gamla spel och filmer, utan innehåller även det mesta av det som kommit ut under de senaste fyra åren.
Att jag inte ligger i synk med vad som är hip n happening blev ofrånkomligt tydligt i takt med att förslagen trillade in, och jag slogs av en (kanske självklar) insikt: det är otroligt lätt att halka efter i en subkultur där en titel som är rykande het i januari kan uppfattas som urbota utdaterad i december.
”Detta är förstås positivt för alla dem som avverkar spel och filmer i samma takt som en annan byter strumpor.”
Vass teknik och lönsamma trender gör att underhållning pumpas ut på marknaden med en sådan frekvens att det krävs nästan övermänskliga mängder fritid och dedikation för att hänga med. I mitt fall råder det märkbar brist på båda dessa resurser.
Detta är förstås positivt för alla dem som avverkar spel och filmer i samma takt som en annan byter strumpor, och som på grund av tingens beskaffenhet nu aldrig behöver vänta längre än promenadtiden till spelbutiken för att mätta sitt behov efter något nytt att sätta tänderna i.
För oss vanliga dödliga riskerar det dock att backfira i en känsla inte helt olik den av att i Mario Kart ha blivit omkörd tre varv innan man själv ens hunnit avslutat det första.
”När det kommer till kritan skulle jag nog inte vilja ha det på något annat sätt.”
Självfallet behöver man inte spela alla spel eller se alla filmer, och självfallet ska spelglädjen överordnas den personliga coolhetsfaktorn i de flesta lägen. Dock utvecklas ämnesdiskursen så snabbt att den som vill hänga med i kompisarnas samtal om det som är hett för tillfället banne mig får se till att hålla sig på tårna.
Kontentan av denna vägg av alldeles för långa meningar är denna: Det släpps nya spel och filmer hela tiden, och jag är larvigt förlägen och lite småbitter över att jag inte hänger med i trenderna.
”Och när jag väl kommit över den missriktade bitterheten har jag nu en väldigt fin lista på titlar att sätta tänderna i.”
Med detta sagt är det förstås outsägligt positivt att hobbyn lever och frodas, och när det kommer till kritan skulle jag nog inte vilja ha det på något annat sätt.
Och när jag väl kommit över den missriktade bitterheten har jag nu en väldigt fin lista på titlar att sätta tänderna i.
Så tack, alla mina hippa Twittervänner, för att ni håller mig up to date.
Nu ska jag se om jag kan lyckas få tag på Day of the Tentacle, för även utan hänsyn till allt det andra så är det faktiskt verkligen på tiden.
