Vad kände du när #Metoo drog igång? Vad kände du när rättegången mot Bill Cosby började? Vad kände du när Harvey Weinstein hade anklagelser regnade över sig i flera månader och det var som Pandoras ask hade öppnats på vid gavel för allmänheten att beskåda? En efter en började spökena i våra idolers garderober att hoppa fram, gammalt som nytt, och under en period ville jag helst bara sticka huvudet i sanden för jag inte orkade se mer. Jag ville inte veta.’’Snälla låt mig bara leva i ovisshet, jag klarar inte av det här längre!’’ skrek jag, för min världsbild förstördes gång på gång. Men låt den då krossas säger jag nu.
För sanningen är den att de här anklagelserna har funnits länge, de har inte kommit från ingenstans. Under flera år har det varit acceptabelt att övergrepp sker, det har varit normalt att ens kollegor vet om hur man beter sig mot kvinnor. Det som inte var norm var att prata om det, att berätta för resten av världen vad som hänt. När det blev mer accepterat, att det faktiskt skulle få konsekvenser, då började spökena ramla ut en efter en och kändiseliten började få det svettigt. Saker som hade hänt för över 30 år sen började komma fram, vi satt på första parkett och såg hur giganterna föll.
Tänk tillbaka till Sista Tangon i Paris där den oerhört kända skådespelaren Marlon Brando och regissören Bernardo Bertolucci bestämde sig över en frukost att Brandos karaktär skulle våldta Maria Schneiders karaktär med smör. Hon fick inget veta och tagningen, som är med i slutfilmen, är helt genuin i hur rädd och förnedrad hon känner sig. Filmen gjordes 1972 och det är först under 2000-talet som det sjuka i den här scenen tagits upp, att två män bestämde sig för vad de skulle göra mot en ung skådespelerska utan hennes samtycke. Det ska inte kunna hända och det ska inte behöva ta 30 år innan någon sätter ner foten och säger ‘’Vad fan är det här?’’
Nu står jag här idag, med nyheten om att Vic Mignogna har fått sparken från Funimation. En av anime världens största, om inte den största, dubbare har fått så pass många anklagelser om sexuella trakasserier att företaget inte kan fortsätta jobba med honom. Finns oerhört många fans som berättat om sina egna upplevelser och hans kollegor har gått ut och berättat om hur de själva blivit utsatta. Monica Rial, en före detta kollega, har en lång twittertråd om vad hon tycker om att ha jobbat med honom. Fansen gör som fansen brukar göra, startar krig. De bränner sina facklor och hotar hit och dit. Jag accepterar det jag redan vet: Du kan vara den gladaste och trevligaste människan som finns men du kan fortfarande vara en våldtäktsman. Ju snabbare vi lär oss att acceptera att våra idoler inte är helt igenom goda människor som aldrig skulle göra något vidrigt, desto snabbare kan vi acceptera den verklighet vi lever i.
Folk glömmer den här lilla detaljen ganska ofta märker jag, att så fort man är älskad och uppskattad av hundratusentals människor så verkar man inte kunna göra fel. Man kan inte utnyttja, bete sig olämpligt eller trakassera någon om man är så älskad verkar vara logiken. Även när historierna är många, sträcker sig över flera år och folk har varit väldigt medvetna om situationen. ”Varför sa de inget när det hände? Varför nu?” Simpelt, nu vågar de. Tänk att vara 13 år, möta din största idol och de gör något mot dig som inte är okej. Vem kan du berätta det för? Men det är ju min idol, de vill mig ju inget illa. Den värsta delen är väl att tänka på ifall folk kommer tro på ens historia, även fast andra haft samma upplevelse. För vi vill inte tro på det onda, vi vill undvika spökena i garderoben. Vi vill tro gott om människor, att våra idoler är precis så fantastiska och vänliga som de verkar vara. När den illusionen spricker, då är det mycket glas att sopa upp. Många av mina illusioner har krossats, jag sopar fortfarande men har lärt mig att vara förberedd. Vem som helst kan visa sig att inte vara den man trodde och då får man bara fortsätta sopa.
