Vi umgicks mycket när jag var yngre och hade otroligt kul ihop. Man kan nog hävda att på det där barnsliga sättet som inte går att reproducera efter högstadiets slut, så var det nog min första naiva kärlek.

Relationen hjälpte mig att forma min identitet under den där tidiga, jobbiga ungdomstiden. Den gav mig en trygg plats att alltid återvända till när kraven, världen och människorna i den blev för mycket. Vi förstod varandra och fanns där för varandra i vått och torrt.

Sedan tog det oväntat slut. När det väl var dags att så sakteligen smyga oss in i vuxenlivet var jag nämligen inte tillräckligt intressant längre. Min barndomskärlek började flirta med yngre intressenter, och vi gled isär.

”Plötsligt dyker min gamla crush oväntat upp i mitt liv igen. Snyggare, smartare och vuxet medveten om sina tidigare misstag.”

”Vi växte ifrån varandra”, vidhöll jag länge – men den kalla sanningen var att jag innerst inne kände mig sviken. Jag sade upp kontakten, och trots att jag behöll och ofta återvände till de gamla fina minnena så tittade jag aldrig tillbaka.

Inte förrän nu, that is.

För plötsligt dyker min gamla crush oväntat upp i mitt liv igen. Snyggare, smartare och vuxet medveten om sina tidigare misstag.

”Jag har bättrat mig”, säger Nintendo och håller upp Switch framför mig.

Och med ens kastas jag hjälplöst tillbaka genom åren och är åter den där knäsvaga, storögda och oåterkalleligen förlorade tonåringen, redo att förlåta allt som varit.

Som om inget hade hänt sedan dess, och som om jag inte lärt mig något alls under tiden.

Nintendo 8-bitars var min första spelkonsol, och även min allra första kontakt med tv-spel över huvud taget. Under min uppväxt höll jag mig troget fast vid Nintendos produkter och skaffade inte något annat företags konsoler förrän jag var långt in i tonåren. Jag var helt enkelt en Nintendo-gamer.

”Det slutade med att jag vänstrade till mig ett Playstation 2.”

Jag var grymt pepp på Gamecube när den utannonserades under kodnamnet Project Dolphin. Jag köpte den redan innan Sverige-release av en kille jag lärt känna via Club Nintendos svenska webbforum, och spelade sedan Sonic Adventure 2, Starfox Adventures och Lord of the Rings tills tummarna nästan ramlade av.

Men sedan fanns det plötsligt inga fler spel jag ville skaffa, och jag insåg att jag hamnat i en spelmässig återvändsgränd.

Det slutade med att jag vänstrade till mig ett Playstation 2 och hoppades att nästa Nintendo-konsol skulle ha fler spel som föll mig i smaken. Men icke.

Wii kom ut på marknaden, och ganska snabbt insåg jag att jag inte längre var en del av den tilltänkta målgruppen. Visst, det släpptes ett gäng spel som inte bara riktade sig till barn eller casual festspelare, men inte tillräckligt många eller exklusiva för att jag skulle lockas att köpa den vita lådan.

”När Switch annonserades ut kände jag direkt att företaget hade uppat sitt game.”

Jag skaffade istället Twilight Princess till Gamecube, spelade ut det som ett underhållande, sista farväl och lämnade sedan Nintendo bakom mig.

Och där kunde historien ha slutat, men som metaforsagan ovan redan etablerat blev det inte riktigt så.

När Switch annonserades ut kände jag direkt att företaget hade uppat sitt game. Mitt gamla ex hade vaknat upp och insett att det faktiskt går att vara vuxen och rolig samtidigt – och att man kan spela på sina lekfulla styrkor utan att helt lämna den äldre målgruppen åt vinden.

Plötsligt fann jag mig dreglande över trailers och teasers till spel jag kände att jag verkligen inte kunde låta passera ospelade. The Legend of Zelda: Breath of the Wild, Super Mario Odyssey, Yoshi och Metroid Prime 4 är några av dessa.

”Tänk om jag låtit mig själv luras tillbaka in i en dysfunktionell relation?”

Så nu har jag ropat hem ett Nintendo Switch på Tradera av en trevlig snubbe på IBM, och sitter i skrivandets stund och campar nedanför brevinkastet i väntan på en avi från posten. Jag räknar med att inte ha något liv under de kommande veckorna och helgerna.

Samtidigt som jag är kardinal-hypad och förväntansfull är jag dock i hemlighet även skräckslagen. Tänk om spelen inte är så bra som de verkar, eller om det inte kommer några fler spännande titlar? Tänk om jag låtit mig själv luras tillbaka in i en dysfunktionell relation?

Så här är en varning, Nintendo: detta är din sista chans. Du har redan bränt mig en gång – don’t fail me again.

Annars är det slut på riktigt.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here