Jag är en erfaren äventyrare. Många fiender har mött sitt slut på eggen av mitt svärd. Jag har färdats över land och hav, bestigit berg och undersökt många grottor. Mina fränder vet om mina bragder och dygder, varför skulle jag ljuga? Varför skulle jag ljuga om vilka vapen jag förskaffat mig över åren eller vilka monster jag dräpt? Det är bara trevligt att vi har funnit en gemenskap. Men då kommer han. Hasandes fram på ett ben, med kedjorna med nycklar han bär kring sin hals skramlandes, kommer han fram till mig. Rummet tystnar. Han tittar på mig med sitt enda gula öga, det andra täckt av huvan han bär, och jag känner fasan spridas genom min kropp. ”För att se om du värdig är, tester jag till dig bär.” Jag kan inte fly. The Gatekeeper har lagt fram sitt prov. Jag är fast.
Okej, detta kanske inte är helt så det ser ut men det är så det känns. Vi har alla råkat ut för det åtminstone en gång, särskilt när det kommer till spel. Gatekeeping. När en person ( i min erfarenhet oftast manlig) tar på sig att ”testa” ifall man faktiskt får vara med och prata om spel eller andra nördiga saker. Det kan ske inom andra samtalsämnen också, men vi håller oss till spel för det är där jag stött på det mest.
Jag minns varenda Gatekeeper jag stött på. Varenda en. Inte för att de ifrågasätter min kunskap, min erfarenhet eller mitt intresse. Men för att de ställt mig frågor, hånfullt skrattat åt mig när jag inte kunnat svaret och sen ignorerat mig. Hur kunde jag inte som fjortonåring veta hur många exemplar som sålts av Ratchet & Clank? Jag ljög ju bara för att få uppmärksamhet. För det är därför jag spelar spel, för att pojkar ska gilla mig. Haha. Nej.
Den värsta Gatekeeper jag varit med om var en snubbe som ställde såna ofantligt enkla frågor och som uttryckligen sa innan han ställde dem ”Nu ska vi se om du får vara med och leka med de stora pojkarna.” Och nu menar jag enkla när det kommer till Pokémon. Hur många masterballs får man under spelets gång? Vad heter den första Pokémonen? Vad händer om du försöker cykla inomhus? Jag kände mig mer förolämpad ju längre den här utfrågningen pågick. När han sen kände sig nöjd, aka jag klarade hans test, var han helt villig att diskutera allt. Jag lämnade bordet och återvände aldrig.
För det är här jag inte förstår Gatekeeping. Vanligtvis när man upptäcker att man har ett gemensamt intresse med någon så blir man ju glad. Jag blir oftast överdrivet hyper över att någon annan lagt ner tio timmar på att få exakt samma achievement som mig eller att vi spelat samma obskyra plattformsspel från tidigt 2000-tal. Jag ifrågasätter inte att de faktiskt vet vad de pratar om. Ibland kan det ju vara så att man möter någon som gillar spelet men inte är lika insatt som man själv är, vilket är helt okej för alla kan inte vara besatta av samma saker. Så när en Gatekeeper sitter och nekar en inträde till att diskutera spel, samt ger en frågor för att se om man är värdig, då blir jag förbryllad.
Varför kan vi inte bara nöja oss med att vi gillar samma saker, prata om det och känna att det var en bra konversation? ”Men tänk om hen ljuger då?” Ja? Och? Du lär väl märka ganska fort in i konversationen att de inte har någon koll på vad de säger, eller att de bullshitar. Hur du vill hantera situationen efter det är ju helt upp till dig, men det är inte hela världen att de ljugit för dig.
Kan vi bara sluta med Gatekeeping? Jag ska inte behöva bevisa att jag faktiskt gillar de spel jag gillar, jag är precis lika nördig som dig. Vi kan bli vänner, bli lite extra exalterad över att det kommer en uppföljaren om bara några månader och bara var glada att det finns någon i närheten som är lika taggad som en själv. Det kanske inte blir världsfred men det är något.
Men har alla snubbar jag mött varit Gatekeepers? Nej. Självfallet inte. Jag träffar nog på fler snubbar som är villiga att diskutera spel med mig än vad jag stöter på Gatekeepers, men de dyker alltid upp. När man känner sig som tryggast hoppar de fram, med sina frågor, tvivlande blickar och hånfulla leenden. De måste godkänna min nördighet.
Det är då jag känner mig tacksam över att jag inte behöver deras godkännande. Jag får prata om Twilight Princess precis hur mycket jag vill, på nätet och i verkligheten. Meid precis vem jag vill. Det är inte jag som behöver bli godkänd, det är Gatekeepers som behöver bli godkända att få vara i min närhet.
Så vad gör vår unga äventyrare när den stirrande lilla varelsen med sina rasslande nycklar stirrar på henne? Hon stirrar tillbaka, slår sin yxa i bordet och återgår till att berätta för sin vänner om sina äventyr. Gatekeepern blir förvirrad, hoppar irriterat runt och försöker få rummet att tystna igen. Äventyraren kastar inte en blick åt varelsens håll. Trots att den skriker vid hennes fötter att hon måste bevisa sig värdig, så kollar hon inte. Gatekeepern behöver inte bekräfta det. Hon vet att hon är värdig.
Jag visste inte att det kallades för gatekeeping, tack för upplysningen! Men ja, det finns verkligen i alla typer av sammanhang. Jag har aldrig förstått varför de inbillat sig att de har rätt att bedöma någon annan på helt värdelöst fjantiga grunder. Jag har märkt det i spelsammanhang (eftersom jag är kille har aldrig min kunskap satts på prov, i stället har fokus lagts på hur många och dyra spel jag har, det är en liten kukmätartävling i sig självt tydligen) men jag har även märkt det i punk-, djurägar- och till och med filmtittarsammanhang.
När det rör mig själv i de här situationerna har jag bara svarat ”skit du i det” eller dylika mer rumsrena omformuleringar av detta – men själva fenomenet måste helt klart motarbetas mer och bättre.