Ibland behöver vi prata om döden. Inte alltid på det jobbiga ” Mormor kommer inte fira jul något mer. ” – sättet, ibland är det lätt att prata om det. För alla vet att döden kommer, till oss alla, och att då kunna prata om det på ett enkelt, nästan lättsamt sätt gör att många släpper på andan de inte ens visste de höll. För det är svårt att prata om döden. Det är tungt och jobbigt, många har förlorat någon närstående och tycker att det väger en tyngd i bröstet när de måste prata om det. Det är kanske därför vi har lättare att prata om den fiktiva döden? För den är ju inte vår egen.
Den fiktiva döden är någon vi känner, nära men ändå inte så pass att vi har varandra på Snapchat, och den brukar komma och knacka på. Ibland blir vi chockade över påhälsningen, vi såg det inte komma på flera mils håll sen så kom det en skruvboll från tomma intet och så står vi där. Handlöst förvirrade med kontrollen i handen, stirrande på en tv-skärm i ren förtvivlan. Det kan också vara förväntat, vi har suttit och räknat hur lång tid det skulle ta innan påhälsningen kom. I väldigt få fall är det som en lättnad, vi andas lätt för första gången på flera timmar och skriker ”Ta dom! Snälla bara ta dom!” Och det är väl så döden är i verkligheten också, men vi säger det aldrig högt. Att prata om döden är svårt, jobbigt, man måste sätta ner barnen för ett långt samtal och ha näsdukar redo. Men den fiktiva döden, den är mer lättsam. Vi kan ha långa samtal om det. Vems död blev man mest ledsen över? Vem dog för tidigt? Här är min lista på varför huvudkaraktären inte borde dött! Det är mer analys, hur döden i detta sammanhang påverkar resten av historien. För döden påverkar, i varje fall.
Jag grät floder när jag spelade The Walking Dead, jag kunde inte sluta gråta under sista delen av säsong 1. Näsdukar, ångest och ren skär förtvivlan. Jag gick nog igenom alla stadierna av sorg där och då, allt från ilska till acceptans. Tårarna slutade inte förens långt efter eftertexterna, och jag var inte ensam om det. Finns hundratusentals videos på folks reaktioner över sista avsnittet, många gråter, och man börjar nästan själv gråta igen. För visst är det sorgligt, oerhört sorgligt. Men vi behöver inget avslut för denna sorg. Vi behöver inte sätta oss i en kyrka och lägga blommor på en kista för något form utav avslut, det kommer med eftertexterna. Tänk om det var så lätt. Vi gråter en stund, sen kommer eftertexterna och plötsligt har man inte en tyngd över bröstet. Man kan gå vidare med livet. Men det funkar inte så.
Vi kan inte pausa när det blir för jobbigt, säga ”Jag fortsätter spela senare, det blev för mycket nu.” Det finns ingen pausknapp, ingen skippknapp. Vi måste leva, andas, existera i konsekvenserna resten av livet. Vi kan inte göra om, säga de saker vi önskar vi sagt eller ändra vad som sagts. Allt som känns är bara ångest. Påträngande ångest. Det är döden, begravning, sista farvälet, förståelsen att detta är det sista man gör för denna människa och trots att jag skriker i mitt huvud att vi måste pausa så händer inget. Jag vill starta om. Spela från en tidigare fil. Inget händer.
Vi behöver prata om döden. Ofta. Med många olika människor, på många olika sätt. Vi behöver gråta när den sker, kunna skratta till och med. När jag spelar så kan jag skratta, gråta, bli förbannad, starta om och pausa. Detta kan jag göra i den fiktiva dödens värld. I verkligheten, får man bita ihop och hoppas att det finns något kvar när eftertexterna kommer.
