Min systerdotterdotter satt i soffan bredvid mig. I ena handen hade hon en nalle och i andra en kaka, men hon hade ändå fullt fokus på tvn. Jag svor tyst av frustration och fortsatte trycka på varenda knapp jag hade på kontrollen. När jag dog för tredje gången tog jag upp pausmenyn och satte mitt ansikte i mina händer och suckade djupt. En liten röst bredvid mig frågade då så oskyldigt ”Får jag pröva ditt spel?”. Det var många knappar och hon kunde inte gå samtidigt som hon tryckte på X, så hon hade en hand som höll i kontrollen och den andra gjorde allt annat. En makaber syn, men hon skrattade när något tokigt hände som att hon föll ner för en klippa eller gick in i folk och sa med ett stort leende: ”Titta så tokiga de är!” Jag skrattade och höll med.
Om man tänker tillbaka på första gången man spelade som barn, verkligen tänker, så inser man nog att man måste sett rätt fånig ut. Det måste ju verkligen varit en vacker syn. Intensivt fokus på att komma åt rätt knapp vid rätt tillfälle, komma till insikten att man inte behöver röra HELA kontrollen i den riktning man ska, att behöva vända kontrollen så man kan se vad knapparna på baksidan heter så man vet vart man ska trycka. Hade jag kunnat se mig själv hade jag nog skrattat, men jag vet också att jag hade andra som gjorde det. Min systerson, som är några år äldre än mig, uttryckte tidigt sin frustration över att när jag tryckte på hoppknappen så hoppade jag med kontrollen också. Rätt snabbt lärde jag mig att ha kontrollen rätt i händerna, vart och när jag skulle trycka samt vilka spel som var för svåra för mig.
Min bror och systerson kunde spela i timmar medan jag satt bredvid, intensivt fokuserad på tv-skärmen. Det känns på något sätt ganska självklart att man för facklan vidare, genom att introducera och nästan lära upp nästa generation. Men samtidigt prägla, omedvetet, de yngre med sina egna värderingar. Precis som med allt annat vi vuxna gör så präglas barn utav våra ord och handlingar. Det vi gör imiterar de, sen tittar de på oss med en undrande blick och undrar om de gjort rätt. I våra ögon söker de bekräftelse på att de gjort som de vuxna, som man ska. För vuxna vet alltid bäst, vet alltid hur man gör, för ett barn finns det ingen annan verklighet. Jag tittade på min systerson, höll jag kontrollen som honom? Var jag snabb nog? Sköt jag rätt? Han kom med tipsen och råden, satt tillbakalutad i soffan och sa åt mig vilket håll jag skulle gå. Jag tittade på min systerson, precis som min systerdotterdotter tittar på mig.
Hon skrattade, det gör hon alltid, och höll kontrollen lite som hon ville men jag petade inte. Jag låter henne göra sitt, låter henne göra sina misstag. Jag tittade på henne, hon kastade en blick på mig ibland och jag log. Jag sa bra jobbat när hon lyckades öppna en kista eller slår till en skurk, och hon log större och större. Jag tänker att jag inte präglar henne med vad man gör och inte gör utan med uppmuntran. Förhoppningen är att hon lär sig göra fel, att det är helt okej att göra det, och att hon förknippar spel med att ha kul. Jag hoppas att hon kommer titta åt mig, inte för bekräftelse på att hon gör rätt, utan för att se att vi har kul ihop.
Som vuxen har jag gjort precis lika många misstag, om något fler, som när jag var liten. Har slagits mot bossar när jag haft alldeles för låg level, använt fel spells vid fel tillfälle och utan tvivel begått brott mot teknologin ett flertal gånger. Blivit hatad och hotad i onlinechattar för att jag gjort en miss, eller rent av missförstått vad jag ska göra. Precis som när jag var liten söker jag bekräftelse på att vad jag gör är rätt, när det sedan blir fel så möter jag inte ett uppmuntrande leende utan ett aggressivt påhopp. Tragedin i detta är ju påtaglig, att hellre vilja trycka ner än uppmuntra vilket är det som gör skillnaden något oerhört.
Att lära barn att de gör fel är lätt, men att lära de att det är okej är svårare. De vill göra rätt på en gång, för det är så vuxna gör, annars blir de ledsna eller känner sig dumma. Det blev lätt så när jag själv satt med kontrollen. Brorsan och systersonen kunde så mycket och jag förstod inte direkt så då var jag dum. Precis som när man spelar något nytt och vill göra rätt på en gång, för man vet vad som väntar om man gör fel. Som barn var det ett frustrerat ”Du gör fel, här låt mig.” Och sen fick man inte spela något mer. Som vuxen är det nästan samma sak, men mer utsmyckat med fina ord om att man är helt jävla kass. Det saknas uppmuntran hos spelare. Det saknas en vilja att låta folk göra fel, för vi gör så oerhört många fel! Vi alla, inte bara barn, måste få chansen att lära oss hur man gör rätt genom att först få göra fel. Tänk att bli uppmuntrad istället! Jag tror verkligen, på allt heligt på denna jord, att det leder till ett bättre resultat än något annat. Så jag fortsätter uppmuntra flickan i rosa att ha kontrollen i knät och trycka på knapparna, för hon tycker att det fungerar, och när hon vill pröva något nytt eller vill ha ett tips då bidrar jag. Tills dess får hon skratta och ha roligt i att göra fel för det är 100 gånger bättre än att se henne söka bekräftelse.
Vi, som människor, söker alltid bekräftelse på något vis och fortsätter göra det resten av livet. Men där vi gör fel kan det finnas uppmuntran, den positiva delen av att göra fel. Den starka viljan att uppmuntra till att försöka igen, om något göra fel ännu en gång, gör mer än en hård utskällning. Tror väl nästan att jag gjort massor av fel i mina krönikor, men finns alltid någon som uppmuntrar mig att fortsätta skriva. Man lär sig av sina fel, så länge vi är villiga att låta folk göra de.
Bildkälla: https://www.pbs.org/wgbh/nova/article/what-science-knows-about-video-games-and-violence/
