Orwell – spelet där du är storebror och ser allt

Lita inte på någonting du läser. Det säger spelet uttryckligen till mig. Alla har en egen sanning och genom att försöka rota igenom dessa sanningar spridda över hemsidor, låsta forum, chattkonversationer, telefonsamtal, tidningar, bloggar och sociala medier ska jag lösa fallet med Oleg Bakays försvinnande i spelet Orwell: Ignorance is Strength.

Storebror ser dig. Eller ja, det är ju jag som tittar på andra. När spelet startar får jag skapa en profil i ett system i spelet och det framstår som vilket vanligt system som helst som vi är vana vid. Välja namn, profilbild, klicka i rutan som visar att jag godkänner villkoren. Det är trovärdigt och en del i det som suger in mig i Orwells system. I berättelsen. Jag ska skydda Nationen och dess invånare.

Någon hotas till döden per telefon. Det är det första som händer. Jag är helt ny i systemet, ska skydda alla Nationens invånare (jag kryssade ju i rutan), jajamen, jag är på bollen direkt! I spelet har jag tillgång till olika typer av media och lite andra olika system som avlyssning och sätt att ta mig in i andras datorer och telefoner. Genom att samla uppgifter om olika personer och försöka hitta kopplingar mellan dem kommer jag vidare i spelet. De här uppgifterna kallas ”data chunks” och varje sådan du väljer att spara blir ett val som aldrig går att återkalla. Till en början är det ganska lätt, men det blir snårigare. Information som står i direkt konflikt med annan, irrelevant information, eller… är den verkligen det?

Informationen som matas in i Orwells system blir nämligen spelets version av sanning – på gott och ont. Varje gång du matar in data chunks så går det 10 minuter i spelet och spelets story kommer att pushas framåt vid vissa tidsintervaller så det gäller att välja rätt och välja relevant, annars får du slut på tid. Det ger på ett vis en tidspress, men samtidigt kan du ta dig tid att läsa och titta noga på saker. Du kan läsa samma chattkonversation 15 gånger om du vill, tiden i spelet hoppar inte framåt förrän du tvingar den framåt. Valen du gör påverkar människors liv i spelet. På något plan blir jag en gud som leker med dessa liv. Det återstår dock att se om jag i slutändan är en god eller ond sådan. Sanningen jag skapar får bli bevis för det ena eller det andra.

Övervakningen är inte heller helt osannolik. Precis som i föregångaren Orwell: Keeping an Eye On You får vi en påhittad version av internet med allt det innehåller och samlandet av information som görs i spelet skulle vi nog till viss del kunna utsätta varandra för. Bostadsort, namn, en profilbild – det finns mycket information att hämta från öppna källor. Eftersom jag jobbar för Nationen så får jag även tillgång till lite extra system som gör att jag kan avlyssna samtal och chattar eller helt enkelt snoka igenom någons dator på distans. Genom att pussla ihop sammanhang knäcker jag lösenord och tar mig in på privata profiler, både i sociala medier och på deras jobb. Allt är tillåtet. Storebror ser dig.

Någonstans sitter min handledare och agerar utifrån informationen jag tillhandahåller. Bara den jag ger. Jag kan välja att utelämna saker, till exempel att inte tala om var en misstänkt är, eller misstänkliggöra någon jag egentligen vet är oskyldig. Av någon anledning kan handledaren inte leta efter saker på internet själv. För mig, personligen, för det tankarna till de kraftfulla AIs som hela tiden i verkliga världen matas med data och tuggar igenom den för att hitta samband. Men bara den data vi ger, de får inte fri tillgång att ge sig ut på internet. I spelet hänger människors liv på min slutledningsförmåga. Det är både spännande och lite läskigt. Jag tycker det är medryckande.

Low poly-grafiken gör ändå att jag tydligt förstår att det här inte är det riktiga internet, det är bara ett spel. Twitter har till exempel döpts om till Blabber och ansikten blir lite suddiga, men uttrycket är slående och starkt. Det finns en del roliga popkulturella referenser som jag fnissar åt. I bakgrunden rullar lågmäld ambient musik som då och då bryts upp av brus och radiostörningar. Ljudbilden gör det ännu lättare för mig att bara förlora mig i pusslandet. Jag vill verkligen veta hur det hänger ihop. Vem känner vem, vad är det de vill och hur kan jag nå fram till bästa resultat?

Keeping an Eye On You fick viss kritik för att det inte ställde tillräckligt djupa frågor. Namnet Orwell hintar på politik, filosofi och djupsinne. Det finns vissa delar utav det i Orwell: Ignorance is Strength, men det där riktigt djuplodande uteblir fortfarande. Vår närvaro och konsumtion av internetmedia ifrågasätts lite grann, men det kunde ha gjorts mycket mer. Samtidigt är det här ett spel som ska passa många och det är säkert inte alla som vill utsättas för en orwelliansk existentiell kris.

Att spela Orwell är ändå som att vara med i någon slags spionfilm. Jag är en hemlig agent på hemligt uppdrag, med specialutrustning som kanske inte ens statens ledare vet om att den finns. Jag sugs inte in riktigt lika djupt som jag gjorde i Keeping an Eye On You, något med den storyn där om en ung arvtagerska som blir vild aktivist är lite mer medryckande. I det här spelet får vi å andra sidan tillgång till möjligheten att själva påverka genom att sprida fake news helt baserat på de data chunks som matas in i Orwell. Spelet behandlar på något plan aktuella teman så som just fake news. Den påhittade historien i spelet speglar på olika sätt världshändelser som vi ganska nyligen upplevt själva.

Jag gillar det här spelet. Jag gillar stilen. Jag önskar bara att det kunde vara lite, lite mer. För mig tog det ungefär tre timmar att lösa hela gåtan, alltså en timme per episod. För mig, som spelat det tidigare spelet, var det intressant att se eftereffekterna av mina val och handlingar där förflyttade in i det här spelet. På några ställen i Ignorance is Strength hade jag verkligen också lite ojsan-hoppsan-förlåt-känsla och jag kommer spela det igen för att se om jag kan ändra vissa saker, nu när jag själv besitter mer information om spelet. Nu när jag bättre vet hur sanningen ska vara.

Om du gillar pusselspel och inte drar dig för att läsa en del text är det här ett kul spel. Ett annorlunda indiespel som väcker en del tankar. Spela också gärna det första spelet – då får lite mer ut av Orwell: Ignorance is Strength. Av de slutsatser jag kan dra baserat på det jag sett genom de två spelen så tror jag inte heller det här är sista gången jag kommer arbeta som agent för Nationen i Orwells system. Det finns en del lösa trådar kvar som jag gärna vill dra i. Jag tar med mig lite mer paranoia tillbaka ut i verkliga världen och spelets uppmaning kommer ringa i mina öron ett tag framöver: Lita inte på någonting du läser.