Thor: Ragnarok – Bäst Hittills

Thor: Ragnarok är den tredje filmen om Asaguden Thor och jag kan med säkerhet säga att det är den bästa av de tre.

Som i alla superhjältefilmer måste de finnas en redig skurk som vill erövra hela universum. Denna gång är det Hela, Odins förstfödda., gudinna över de döda och undanstädad från historieböckerna. Medan syrran förslavar Asgård blir Thor och brorsan Loki strandsatta på en planet fylld av skräp och styrd av den mycket karismatiske Grandmaster. Det visar sig även att planeten varit Hulkens hem de senaste två åren. Tillsammans med Hulken och en nersupen Valkyria från Asgård börjar äventyret hem för att stoppa Hela från att fullkomligt tillintetgöra Asgårds befolkning.

Filmen är definitivt den bästa i trilogin och har ett manus som är gediget. Med Taika Waititi som regissör har filmen fått mycket mer humor invävt i sig vilket tar filmen från bra till riktigt bra. Humorn är det som binder samman karaktärerna och gör dom relaterbara för dig som tittare. Att vara relaterbar är en aningens svårt när man är åskguden Thor.

Precis som många av Marvels många andra filmer finns det gott om klyschor och förutsägbara händelser. Det upplevs dock inte alls så där krystat som många av Marvels andra filmer, utan tvärtom så använder man det med humor och mening för att få tittaren att skratta. Men absolut, det förekommer en hel del oneliners som känns ohyggligt uttjatade.

Om vi tar en titt på karaktärerna så skulle man kunna tro att introducera Hulken i en Thor film är helknasigt. Detta är en sån där hit eller miss. Här blir det en hit faktiskt. Under filmens gång är det Hulken vi spenderar mest tid med istället för Bruce Banner som det varit i Marvels tidigare filmer. De knyter även ihop säcken fint med den tidigare Avengers-filmen Age of Ultron med små förklaringar under filmens gång.

Den karaktär som känns som tråkigast är faktiskt Hela. Det finns inget djup, inget mörker. Visst, att hon är ond och maktgalen är svårt att undkomma men det där genuina obehaget som man vill att en ultimat ondska ska leverera kommer aldrig. Hon känns mest bara som ett obstinat dagisbarn med en ful hatt. Inte riktigt rätt intryck för en dödsgudinna kanske.

Något som saknas i filmen är den där “världen går under” stämningen, varken karaktärerna eller jag som tittare får någon känslomässig anknytning till Asgårds  kommande undergång. Kanske är det den ihärdiga humorn som gör det, men här hade man kunnat prestera bättre.

Det finns ju ett par favoritscener som är riktigt härliga. En av dom är när Gudsduon Loki och Thor bestämmer sig för att köra ett litet trick de kallar Get Help. Lite på Lokis bekostnad, då han är den som får spela hjälplös och skadad medan Thor är den som skriker på hjälp för att sedan kasta en lealös Loki på fienden.

En av mina personliga favoriter i filmen är just Loki, kan dock tycka att det inte var nödvändigt att sminka honom kritvit i ansiktet. Tom Hiddleston som spelar Loki är en man med alldeles speciellt hyss i blicken och att vara likblek tar bort den där sluga, retsamma mystiken som Loki haft tidigare.

Något jag verkligen gillade med filmen är humorn. Under filmens gång skrattade jag väldigt mycket och kanske även lite för mycket även till de riktigt dåliga skämten. Karaktärerna har en skön självdistans och det är svårt att inte skratta när man ser Thor stappla runt som en klumpig elefant i en porslinsbutik.

Vill du skratta och le i två timmar är det här filmen för dig, och se till att lägga märke till karaktären gjord av sten, bästa!