Den här krönikan skulle handla om hur spel var svårare förr, och fram tills kvällen innan jag påbörjade den trodde jag verkligen att det var den texten jag skulle skriva. Nu blev det dock inte så. Med anledning av flera separata händelser den senaste tiden, varav flera under det senaste dygnet, kände jag mig tvungen att skriva en helt annan – och mycket tyngre – text.

En text om män som hatar kvinnor.

(Obligatorisk disclaimer: Inte alla män. Om du inte känner dig träffad av den här texten är det inte dig jag pratar om. Jag har otroligt många män i min närhet som jag verkligen uppskattar, och som kämpar hårt för att motverka den uppfuckade skit som denna text handlar om. Jag hatar inte män. Män är inte en homogen grupp, och det handlar till stor del om strukturer. Så. Med denna lilla självklarhet etablerad kanske vi kan fortsätta. Here goes.)

Det är som redan vedertaget ingen hemlighet att världen, och inte minst spelvärlden, är sexistisk. Den här sajten skulle inte behöva finnas om det inte var så.

Men misogyna fördomar och strukturell diskriminering är bara toppen på ett isberg, och under den grumliga vattenytan gömmer sig saker så vidriga och skrämmande att de är svåra att föreställa sig.

”Den första kommentaren i tråden var konfrontativ och öppet homofobisk.”

För ett par dagar sedan gick jag ur en Facebookgrupp som jag varit medlem i ett tag. Gruppen handlar om spel, och under tiden jag hängt där har det uppkommit ett par bra och trevliga diskussionstrådar. Sedan hände något.

Jag hade postat en länk till min krönika om spelet Battlefield V, och blev både förvånad och illa berörd när den första kommentaren i tråden var konfrontativ och öppet homofobisk. En stund senare, efter att jag ifrågasatt kommentaren, fick jag ett svar som utöver homofobin dessutom var sexistiskt, misogynt och uttryckte nazi-sympatier.

Min första tanke var att personen förmodligen skämtade eller var ironisk, men både kommentatorn själv och gruppens admin (som kände varandra) bekräftade att så inte var fallet.

Här trodde jag nog att admin skulle ingripa, men tji fick jag. Istället valde hen nämligen att skratta bort det hela och kalla mig för ”konfliktundvikare” när jag meddelade att jag tänkte lämna gruppen.

”Det är inte bara i Internets mörka, anonyma vrår som hatet finns.”

Hen blev till och med tillräckligt upprörd för att söka upp mig på en annan Facebooksida och öppet hämnd-ventilera sina åsikter om vilken dålig person jag var som haft mage att ifrågasätta homofobi, misogyni och nazism.

Och jag slogs av en insikt som jag i min naivitet lyckats undvika fram tills nu: det är inte bara i Internets mörka, anonyma vrår som hatet finns. Det går inte att undvika det genom att hålla sig borta från Twitch, 4Chan och Youtube.

Det finns överallt, till och med i helt vanliga Facebookgrupper om spel, där helt vanliga snubbar gör inlägg under sina juridiska namn.

”Avföring smetades på hennes dörr, döda djur skickades till henne på posten och främlingar ringde henne om nätterna och stönade i luren.”

Samma kväll läste jag Augustin Erbas reportage Så kom #gamergate till Sverige i DN. Där berättas om de hataktioner, hot och övergrepp som den svenska spelskribenten Paula Fenjima Manrique utsattes för i samband med hatrörelsen Gamergate 2014.

Avföring smetades på hennes dörr, döda djur skickades till henne på posten och främlingar ringde henne om nätterna och stönade i luren. Hatarna hackade hennes konton på sociala medier, stal känsliga bilder och använde dem för att lura män på dejtingsajter att söka upp och våldta henne.

Detta eskalerade i att en man tog sig in i hennes lägenhet för att, lurad till uppfattningen att hon bett honom om det, våldta henne.

”Varför? Well, basically för att hon är kvinna och hade mage att skriva om spel.”

En grupp, med all säkerhet bestående av män, hatade henne alltså så pass mycket att de gjorde allt i sin makt för att skada henne både fysiskt och mentalt – och detta hände i dagens Sverige.

Varför? Well, basically för att hon är kvinna och hade mage att skriva om spel.

Själv har jag i mitt tidigare yrke som nöjesreporter blivit utsatt för allt från mordhot och övergrepp till att bli förföljd till min dörr mitt i natten. Den gemensamma faktorn bland gärningspersonerna? De har alla varit män.

”Den senaste tiden har var och varannan notis handlat om män som misshandlat, våldtagit eller mördat kvinnor.”

Men mäns våld mot kvinnor begränsar sig inte till nöjes- och gamersfären.

Det plingar till i min mobiltelefon varje gång push-notiser från olika tidningar trillar in. Den senaste tiden har var och varannan notis handlat om män som misshandlat, våldtagit eller mördat kvinnor.

Det handlar både om överfallsvåld och övergrepp som utförts av män i kvinnornas närhet.

”Samtidigt sitter ännu en annan man häktad, misstänkt för mord på en kvinna i Örebro.”

Här är ett axplock av vad som rapporterats det senaste dygnet:

Så sent som i förmiddags, skrivandets stund, rapporterade media att en man våldtagit och misshandlat en kvinna i en park i Malmö. En annan man sitter anhållen hos polisen i Östersund, misstänkt för att under natten ha våldtagit en kvinna i en lägenhet. Samtidigt sitter ännu en annan man häktad, misstänkt för mord på en kvinna i Örebro.

Och sedan, strax efter att jag läst allt detta, kommer nyheten att en fjärde man friats av Malmö tingsrätt från misstankar om flera fall av våldtäkt, grov misshandel och grovt olaga hot mot en kvinna han haft en relation med.

Detta trots att polisen vittnat till kvinnans fördel, och att det fanns både bildbevis på skadorna och DNA-bevis från en av brottsplatserna.

”De skulle kanske till och med påstå att de älskar kvinnor.

Och här är det väl förstås kutym att hänvisa tillbaka till disclaimern i början av texten – ”inte alla män”.

Jag vet att de flesta män inte är våldsbenägna kvinnohatare. Däremot är den markant övervägande majoriteten av de våldsbenägna kvinnohatarna män – och de är tillräckligt många för att utgöra ett reellt hot för de icke-cis-män som råkar ut för dem.

De behöver förresten inte ens vara våldsbenägna för att utgöra ett problem. Det kan nämligen även röra sig om helt vanliga snubbar i en Facebookgrupp om spel, som känner att de prompt måste söka upp och trycka dit en icke-man som dristat sig att ifrågasätta deras världsordning.

”I sammanhang där objektifiering och alienation förekommer kan läskiga saker hända.”

Många av dessa män skulle nog säga att de inte alls är kvinnohatare. De skulle kanske till och med påstå att de älskar kvinnor. Men även däri ligger en inneboende misogyn sexism, i och med att ”kvinnor” inte är någon homogen grupp som kan älskas eller hatas utan att innehavaren av dessa attityder samtidigt utövar en alienerande objektifiering gentemot gruppen.

Och i sammanhang där objektifiering och alienation förekommer kan läskiga saker hända.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: vi har ett problem. Det handlar inte bara om att de som uppfattas som kvinnor får ta emot tillmälen när de spelar FPS online, eller att det råder skrikande brist på bra, spelbara kvinnliga spelkaraktärer.

Dessa faktorer är förstås en inte obetydlig del av helheten, både som symptom och reproducerande faktor. Men problemet sträcker sig så mycket längre än så.

”Och det här hatet inte bara tystar; i sin mest renodlade form skadar och dödar det också.”

Det finns ett hat mot dem som uppfattas som kvinnor – och avviker man ytterligare från den heterosexuella, vita, cismanliga normen drabbas man extra hårt. Många vill inte erkänna det, speciellt inte om sig själva, men så är det. Och det här hatet inte bara tystar; i sin mest renodlade form skadar och dödar det också.

Inte bara ute i världen, inte bara i mörkret utanför våra egna ”trygga” sfärer. Det händer överallt, hela tiden. Det händer i lägenheter, det händer längs promenadstråk, det händer på flygplatser och det händer på våra egna garageuppfarter. Det händer här, i Sverige.

Och de som tidigare velat hävda att detta är ett ”importerat problem” behöver bara googla ”#metoo” för att bli sorgligt och fullständigt motbevisade.

Och varje gång det plingar till i mobilen blir jag förbannad över att det fortfarande finns en provocerande stor mängd människor, majoriteten av dem privilegierade män, som förnekar att det här mönstret ens finns. Som obrytt fortsätter att, medvetet eller omedvetet, reproducera och marknadsföra problemet genom sättet på vilket de talar, för sig och agerar.

”Om världen som den ser ut just nu vore en Facebookgrupp skulle jag lätt gå ur den.”

Jag är ingen ”konfliktundvikare”. Om någon uppvisar en vilja att lyssna förklarar och resonerar jag gärna. Men jag är så fruktansvärt, kopiöst, och urbota trött på att skrika för döva öron som bara vill fortsätta ruva på sina privilegier ifred – och på att hela tiden behöva vara beredd att mötas av hat och hån som tack för ansträngningen. Och då befinner jag mig fortfarande bara toppen på isberget.

Om världen som den ser ut just nu vore en Facebookgrupp skulle jag lätt gå ur den.

Men det är visst inte riktigt så enkelt now, is it?

Bilden föreställer en hand som pressas mot insidan på en glasruta. På andra sidan av rutan ser man ett suddigt ansikte och bubbor som rör sig uppåt i mörkt vatten.
Bild: Pixabay

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here